Berättelsen om Pinocchio tycks aldrig upphöra att fascinera

En högt älskad trädocka skapad av den fattige barnlöse snickaren Geppetto. En docka som blir god vän med en syrsa och ger sig ut i världen på äventyr. Han hamnar i en del dåligt sällskap, beter sig illa och ljuger när det passar honom – men se, då växer hans näsa, med varje lögn. Pinocchio går så vilse i livet att han är nära döden men räddas av sin skapare Geppettos ovillkorliga kärlek och blir till sist en riktig pojke av kött och blod. Fadern och sonen, tillsammans.  

Slutet gott, allting gott.  

Ungefär så har nog de flesta av oss upplevt Pinocchio, främst genom Walt Disney’s första filmatisering från 1940 men även i senare versioner. Det är dock en berättelse som har rätt lite att göra med den ursprungliga. Precis som Disney lyckas få till och med HC Andersens sällsamma, sorgliga sagor att bli till tårdrypande gulligull, har man förvanskat en rå, rak och rasande läsvärd bok, för att göra den mer barnvänlig och lättsmält. 

Pinocchios äventyr är inte utan anledning världens tredje mest översatta bok. Mest översatt är, föga oväntat, Bibeln, till hela 3394 språk, följd av den franska sagoklassikern Den lille Prinsen, som kan läsas på runt 610 språk, med italienska Pinocchios Äventyr som trea, översatt till mer än 300 språk.  

Men vi tar det från början och åker mot byn Collodi i Toscana, där Pinocchio föds i snickarverkstaden hos den gamle fattige träsnidaren Geppetto, efter att den lilla dockan hade fötts i journalisten, humoristen och författaren Carlo Collodis livliga fantasi. Collodi var från Florens och bar efternamnet Lorenzi. Men modern kom från lilla Collodi på landsbygden sonen tog byns namn som sitt nya efternamn, en allitteration som blev perfekt som byline. 

Den 7 juli 1881 publicerades i barntidningen Giornale per i Bambini det första avsnittet i följetongen om Pinocchio, av Carlo Collodi. Berättelsen som hette ”Historien om en marionettdocka” kom snabbt att fascinera både små och stora läsare, skriven i en tid med få nöjen men desto mer knog och slit.  

Collodi fångar genast läsarens intresse med sin inledning: 

”Det var en gång… 'En kung!' kommer min små läsare nu otvivelaktigt alla att utbrista. 'Nej, barn. Ni har fått fel för er. Det var en gång… en träbit'." 

Så börjar det, med en bit från ett pinjeträd, pino på italienska. Pinocchio föds ur Geppettos längtan efter barn, varsamt framsnidad till denna värld. En blåhårig fe ger honom liv och lovar att han kan bli en riktig pojke, om han visar sig vara värd det. Men Pinocchio vill leva livet, trådlös och fri, både bildligt och bokstavligt och smiter från sin skapare Geppetto. Den 55-årige barnlöse Carlo Collodi var inte mycket för att curla kidsen, helt enligt tidens anda skulle de lära sig att lyda. Att skrämmas med hur det gick för olydiga barn men också visa på lyckan som hägrade för de botfärdiga, var berättelsens huvudsyfte. I motsats till mycken annan sedelärande litteratur är dock Pinocchio allt annat än tråkig. Han ger sig snart ut på odygdsdåd, hamnar i dåligt sällskap med Katten och Räven och beskrivs som en ”usel rånare och eländig pojke”. Benjamin Syrsa då? Han som sjunger så fint på julafton om stjärnan i det blå? Jodå, en syrsa finns med i boken, som samvete. Pinocchio får efter ett tag nog av samvetets röst och när syrsan säger ”Du är bara en docka och värst av allt, en träskalle” kastar Pinocchio en hammare mot syrsan, som träffas och dör. Inte Disney direkt.  

I den första rara filmversionen är Pinocchios enda verkliga last att han ljuger varpå näsan växer. Men i den ursprungliga berättelsen är Pinocchio ett hår av hin, elak, våldsam och självisk. 

Fattigdomen han och Geppetto lever i är också starkt påtaglig i boken, de bor i ett enkelt stenhus, ingen mysig timmerstuga med gökur. Mycket i de första episoderna handlar om hur Pinocchio letar efter mat. Allt slutar med att han avrättas genom hängning, för sitt dåliga beteende. Han hängs i ett stort ekträd och ingen blev särskilt förfasad. Det var andra tider, som sagt. Däremot blev läsarprotesterna våldsamma eftersom folket ville ha mer av odågan Pinocchio.  

Så Carlo Collodi lät den blå fen återuppliva Pinocchio.  

Samma fe återkommer då och i berättelsen och straffar Pinocchio då han beter sig illa men räddar honom vid flera tillfällen och försöker leda honom på rätta vägar.  

Värt att nämna är att alla italienska skolbarn läser Pinocchio och i Elena Ferrantes hyllade romansvit Neapel-kvartetten återfinns Carlo Collodis blå fe redan i ”Min fantastiska väninna”. Lila skriver där som flicka en liten bok som hon ger titeln ”Den blå fen”. En bok som senare inspirerar Elena i sitt författande men som Lila kastar i elden, likt ett bokbål, på fabriken där hon packar salami: hon tror inte på någon fe längre. Magin är borta. 

Den nya följetongen om marionettdockan Pinocchio kom 1882 och fick just namnet ”Pinocchios äventyr”, den sista episoden publicerades den 16 februari 1883. Samtidigt gavs berättelsen ut i bokform av ett förlag i Florens. År 1898 kom Pinocchios Äventyr ut i USA, 1901 i Spanien, 1902 i Frankrike och sen i land efter land.  

Nu har den översatts igen, av John Hooper och Anna Kraczyna, båda Italien-baserade, hon är professor i litteratur, han är korrespondent i Rom för The Economist. Anna Kraczyna har berättat att hon brukade läsa sagan för sin son och slogs av vilket oerhört rikt språk boken hade och hur intensivt berättelsen flög fram över sidorna. Hon och John Hoopers översättning kom ut 2021 och är full av sidonoter och förklaringar, de flesta mycket intressanta. Ta till exempel den förtrollade ön, det otäcka lyckoland, där små pojkar lockas av karuseller och godis men förvandlas till åsnor och förslavas. Symboliken är tydlig. Åsnan var i den tidens Italien ett mycket viktigt arbetsdjur men det var också allt den var. Den kallades dum och fick slita hela sitt liv. Med sin berättelse om Pinocchio ville Carlo Collodi lyfta vikten av utbildning, av en skola för alla, av språkets betydelse i det Italien som då bara var 20 år ungt, ett enat land blott sen 1861. Språkförbistringen var stor, de lokala dialekterna härskade och bara utbildning kunde ena folket och erbjuda en väg ut ur fattigdom.  

Den som valde lättjan före skolan skulle aldrig bli annat än en dum åsna, outbildad och dömd att slita och släpa för andra var Collodis budskap. 

Själv minns jag hur rädd jag var som liten för den underliga stämningen i filmen när pojkarna förvandlades till åsnor. Det var otäckare än valfisken som slukade Pinocchio på slutet. En berättelse där Collodi tydligt inspirerats av Bibelns Jona som hamnade i valfiskens buk som straff för sina synder.  

Förutom all litteratur som Pinocchio gett inspiration till har berättelsen filmatiserats inte mindre än 18 gånger, i en rad länder. 

I kulturens högborg Florens har Pinocchio ett eget museum nära den berömda kyrkan Santa Croce. Här i renässansens vagga Florens trängs kulturskatterna med varandra men museet är ändå oerhört välbesökt och ordnar litteraturföreläsningar och utställningar. Och det roliga tar inte slut där. 

Utanför Florens, fyra mil bort, i Pinocchios hemstad Collodi finns ett helt lyckoland, precis som i sagan. 

Il Parco di Pinocchio, Pinocchios Park, erbjuder ett besök inuti den gapande valfisken Mostro för små modiga barn. Valen är förvisso lite mossbelupen men gapar stort. Här finns också ett piratskepp, karuseller och en rad verkstäder för skapande liksom konstutställningar för barn och mycket annat. Parken är välbesökt året om, av barnfamiljer, skolklasser och andra grupper. Hittills har inga besökande barn förvandlats till åsnor. 

Berättelsen om Pinocchio tycks aldrig upphöra att fascinera, tvärtom.  

I modern tid har intresset för boken fått ett stort uppsving och är en av världens mest spelade pjäser, ständigt uppsatt på både barn -och vuxenteatrar världen över, liksom i musikaler och baletter.  

Nu i februari sätts Pinocchio upp på anrika Teatro Carignano i Turin.  

Senare i vår spelas pjäsen på världsberömda Opera La Scala i Milano, där den redan satts upp flera gånger, i andra versioner. Förra våren drog Den lyckade lögnaren Pinocchio fullsatta hus som balett på Opera Narodowa i Warszava. Föreställningen med den polska nationalensemblen nedlade så många balettälskares hjärtan att den nu även finns online att se. 

I juli i år blir Pinocchio en opera i franska Aix-en-Provence, på sommarens kulturfestival där. Från april till juni sätts Pinocchio också upp på Deutsche Opera i Duisburg i Tyskland. I maj spelas   en Pinocchio-musikal i Rom. I maj sätts Pinocchio också upp på operan i Las Vegas. I sommar blir verket familjemusikal i österrikiska Mödling. Jag sätter punkt där men ni förstår. Pinocchios Äventyr förblir outsägligt lockande för regissörer, koreografer, musiker och skribenter.  

Det visar också otaliga avhandlingar - världen över. Pinocchios Äventyr är även ett mycket populärt ämne för studier och uppsatser på lärosäten, även i Sverige. I november 2024 var Olof Lundahl klar med sin masteruppsats vid Språk- och litteraturcentrum på Lunds universitet, ”Pinocchio in traduzione”, Pinocchio i översättning”.  

Han jämför där olika översättningar till svenska och engelska. Bara ett exempel på tusentals avhandlingar och uppsatser i ämnet. 

På väg till min redaktion i Rom går jag ofta förbi en av stadens otaliga souvenirbutiker, de är fyllda med Pinocchio-dockor i trä, i alla storlekar. Röd tröja, gröna kortbyxor, röd hög hatt och lång näsa.  

Självklart finns den storsäljande ikonen Pinocchio också på tröjor och solhattar. Vad är det som fascinerar så med den här berättelsen? Spännande, otäck, händelserik, med många dubbla bottnar och med ett lyckligt slut – visst. Men det är något mer.  

Dockan får till sist lov att bli till en pojke av kött och blod, den blå fen förlöser honom, sen han valt den svåra men rätta vägen i livet.  

Nog kan det låta trist moraliserande, men Pinocchios Äventyr är mycket mer raffinerad än så. Det är en skapelseberättelse. Från ett stycke trä till människa; genom de val han gör, trots de val han gör, på de genvägar det är så lätt att ta i livet, på de villovägar vi alla ibland hamnar på. Ur lidandet lärandet, ur lärandet blivandet.  

Så blir Pinocchio människa, boken är slut men berättelsen och alla de tankar och frågor den väcker, de finns kvar inom läsaren.  

Så sitter man där med lång näsa och vill ha mer.

***

Läs även: Drinken som spred sig över hela världen

Läs även: Matlandet som vägrar vika sig