Bergman bor inte här längre

Alldeles i upptakten till Noah Baumbachs debutfilm »Kicking and Screaming« från 1995 grälar ett ungt par, nyss utexaminerat från college, om hennes stundande universitetsstudier i Prag. Han förebrår henne med Kafkaliknande skrämselpropaganda: »Du kommer att återvända som en insekt…« När hon halar fram ett anteckningsblock undrar han: »Kan vi ha en spontan konversation där mina ord inte hamnar i din nästa berättelse? Tänk om jag vill använda materialet själv«, varpå hon svarar: »Låt oss se vem som hinner först.«

Tioårsjubilerande Bergmanveckan på Fårö kunde knappast ha hittat en bättre gäst att bjuda in än New York-regissören Noah Baumbach. Inte bara vet han att omskriva händelser ur sitt eget liv – ett genomgående tema på festivalen – han är också tydligt influerad av Ingmar Bergman, liksom av fler europeiska sextiotals­auteurer.

I »Margot and the Wedding« från 2007 minns många Nicole Kidmans svårt neurotiska titelperson. Hon som gjort författarkarriär genom att mer eller mindre transkribera familjemedlemmarnas livsöden, men som avvärjer alla antydningar om verklighetsplagiat. Stoffet är »hämtat ur livet«, menar hon. Karaktären påminner om Gunnar Björnstrands ångestridne David i »Såsom i en spegel«, som framgångsrikt satt ett liknande »familjeföretag« i system. Inte sedan Bergmans »Viskningar och rop« har lika illvilliga systrar skådats som i denna familjekrönika. Inför Paulines förestående bröllop på Long Island projicerar misantropen Margot sina brister på omgivningen. Mannen och älskaren, systern och svågern: förr eller senare blir de alla romanstoff. Värst drabbas ändå hennes tonåring till son, lika älskad som förebrådd. I jämförelse kommer Johan från Bergmans incestuösa »Tystnaden«, som klyvs mellan mammans och mosterns kärlek, tämligen lindrigt undan. Filmens fientliga grannfamilj, »The Voglers«, med en son som bokstavligen sätter tänderna i sina jämnåriga, ter sig närmast eftergiven i Margots närvaro. Ändå är deras familjenamn hämtat från det fågelbesläktade efternamn som Bergman använt för en rad karaktärer med hotfull uppsyn, där Liv Ullmanns stumma aktris Elisabet Vogler från »Persona« nog är den mest berömda.

I sann Bergmananda använder sig Noah Baumbach flitigt av sin egen närmiljö. Till genombrottsfilmen »The Squid and the Whale« från 2005 hämtade han inspiration från sin åttiotalsuppväxt i Brooklyns akademiska medelklass. Med två färgstarka kritiker till föräldrar, tillhör han själv den kulturgeneration som döper sina barn efter kreddiga konstnärer. Följaktligen heter Baumbachs egen son, som han har tillsammans med skådespelaren Jennifer Jason Leigh, Rohmer, efter den tongivande Nya vågen-regissören Éric Rohmer.

Men Baumbach är långt ifrån ensam om att placera det förflutna på piedestal, som en belevad pose. Tv- och filmmakare världen över verkar låna allt friskare ur filmhistorien. Så har Bergman bara under det senaste decenniet inspirerat till ett antal amerikanska tv-serier med terapeutisk botten. Originella filmskapare som Arnaud Desplechin och Wes Anderson citerar genomgående ur Ingmar Bergmans filmer, medan veteraner som Cronenberg, Lynch och Scorsese verkar stå i evig förbindelse med den svenske demonregissören.

Här på hemmaplan ser situationen annorlunda ut. Femtio år efter den filmreform som till stor del växte fram i kölvattnet av Bergmans internationella framfart, ses det som smått otidsenligt att ha en filmhistorisk faiblesse. Än mindre att låta den påverka arbetet. Det finns förstås undantag, och oftast rör det sig då om globalt erkända regissörer som Tomas Alfredson, Jesper Ganslandt, Mikael Marcimain eller Ruben Östlund.

Men majoriteten svenska filmare vänder filmhistorien ryggen. Kanske är det heller inte så konstigt. Dramatiska Institutet – sedan 2011 Stockholms dramatiska högskola – hade länge följande motto: »Här läser vi inte om att göra konst, vi gör konst.« Inställningen kan tyckas särskilt illavarslande för en skola som ofta klandras för att stöpa sina regielever i en historielös branschmall, i stället för att ta vara på ett personligt uttryck.

Redan 1963, strax före den första filmskolans grundande, röt Bergman till i artikeln »Jag tvivlar på Filmhögskolan«:
»(D)et är så fullständigt befängt att tro, att man i denna skola ska kunna utbilda regissörer, fotografer, klippare (…) Vad vi filmintresserade och vi filmskapare mest av allt saknat och verkligen lidit bittert av, det är ju att vi inte haft ett ordentligt cinematek, ett filmmuseum.«

Således lever Bergmanveckan högt på sina utländska gäster samt på kulturutövare från andra discipliner. Att Karl Ove Knausgård, behörig i båda kategorierna, är inbjuden till årets festival är därför helt logiskt. Författaren sällar sig till senare tids mest passionerade Bergmankramare. I volym två av »Min kamp« sammanfattar han sin upplevelse av Bergmans allra sista scenuppsättning, Ibsens »Gengångare« på Dramaten 2002, med orden: »Knappt något jag sett eller läst kom i närheten av att beröra det väsentliga på det sättet.« När han efteråt hamnar i samtal med två svenska skådespelare är Knausgård lyrisk.

Han märker dock hur dåligt berömmet tas emot och inser sin naivitet:
»Hur dum fick man bli? Klart de hatade Bergman. Dels hade han varit den store i hela deras liv, och i deras föräldrars hela liv också. (…) De hade tagit sig så långt bort från Bergman som man bara kunde. Sedan står det en småfet och märkbart deprimerad norrman där och hyllar Bergman som det nya.«

Med ett klassiskt utifrånperspektiv visar Knausgård på den kända devisen att man sällan blir profet i sin egen hemstad – eller sitt hemland. För även om den internationella upphöjelsen under 1950-talet samt de utländska reaktionerna efter Ingmar Bergmans död, stundtals höjt temperaturen, är det inhemska intresset för regissören svalt.

Svartvit dramatik. Greta Gerwig har huvudrollen i snart bioaktuella filmen »Frances Ha«.

Men Knausgårds Dramatenkick antyder också något viktigare. Hans upplevelse sker strax efter flytten till Stockholm, då han fjärmad från det förflutna kanske är som mest tillgänglig för konsten (och månne kärleken?). Ny miljö ger ny näring som bidrar till att lösa upp Knausgårds skrivkramp. En länge lovande författare, låst i praktiska omständigheter och kanske i fäderneslandets snäva vy, blommar ut till en vida läst berättare – om än via en påfrestande småbarnstillvaro som en familjelat Bergman alltid såg till att undvika.

Om Knausgård fann ro i storebror­staden Stockholms relativa litenhet, så behövde Bergman i stället bege sig därifrån. Avskildheten på Fårö blev själva förutsättningen för 60-talets avskalade bildspråk, det som skulle föreviga honom. I sin tur har filmskapare som Noah Baumbach i ett decennium sökt sig till denna Östersjöoas för att få en glimt av, och möjligen en förståelse för, Bergmans ovanliga habitus.

Där andra företrädesvis svenska regissörer är helt upptagna med nuet, utan att så mycket som snegla mot det förgångna, personifierar Noah Baumbach den nostalgiske åskådaren par excellence. Utan att för den sakens skull förlora greppet om sin samtid.

Men vad är då meningen med detta tillbakablickande perspektiv? Dessutom – en övervägande andel män som citerar ur en filmkanon som nästan uteslutande består av män? I Baumbachs fall kan delar av svaret spåras i hans senaste film, »Frances Ha«. Inte främst för att den med sina bourdieuska positioneringar framstår som en nutidspendang till Woody Allens »Manhattan«. Eller för att den i svartvitt utsnitt dammar av och uppdaterar den franska nya vågens många stildrag, i allt från ordlekar till ljudspår. Utan för att hans nya musa och partner, Greta Gerwig, i egenskap av medförfattare, skrivit in sitt eget liv i manus.
Där Bergman eller Allen, Godard eller Truffaut aldrig gav sina musor detta förtroende, tar Gerwig möjligheten att dikta utifrån egen horisont. Följaktligen är Frances, precis som Gerwig själv, en från Sacramento inflyttad New York-bo som prövar sina konstnärliga drömmar. Från en tillvaro som förminskad flickvän – bredvid Ben Stiller i Baumbachs förra film »Greenberg«, jämte Jesse Eisenberg i Allens »Förälskad i Rom« – träder Greta Gerwig fram på allvar. Kanske bör det ses i ljuset av Lena Dunhams besläktade »Girls«, eller av andra kvinnliga filmare som i autofiktionens spår allt oftare tar sig fram med framgångsrecept som männen länge haft patent på.

Gerwigs hjälte Frances Ha är på samma gång streber och excentriker, en »Zelig«-karaktär för 2000-talets överutbildade, understimulerade generation som kämpar för att leva ut sin kreativa lusta. En av hennes manliga roomies – en manusförfattare som konsumerar långt mer film och alkohol än timmar framför sin laptop – kallar henne »undateable«, omöjlig att dejta. För alla hennes nycker och idiosynkrasier. Hon genmäler det hela med ett fördragsamt leende, viss om att hennes egensinne någon gång ger välgång.

Över huvud taget vilar det något tidlöst över Frances splittrade persona, något odaterbart – fast i det förflutna men med hopp om framtiden. Om detta också säger något om Greta Gerwigs karriär är hon, kanske i ännu högre grad än Noah Baumbach, den perfekta gästen på Bergmanveckan. En värdig arvtagare till den Fårögubbe som också sökte det tidlösa ur egen mylla.

Bergmanveckan äger rum på Fårö den 24–30 juni.

»Frances Ha« går upp på svenska biografer i augusti.

Fakta | Gäster på Bergmanveckan

PO Enquist, expert på temat »Att skriva liv«, talar om samarbete och vänskap med Bergman.

Marlene van Niekerk, »Agaat«-författaren och inbitna Bergman-fanet, redogör för sitt skrivande och betydelsen av barndomens landskap.

Hagai Levi, manusförfattare till israeliska »BeTipul« (förlagan till »In Treatment«), analyserar sin relation till Bergman.

Sally Potter samtalar med Stig Björkman om avgörande »Persona«-inspiration. Under veckan visas, liksom Noah Baumbachs »Frances Ha«, hennes senaste film »Ginger och Rosa«.

Maria Sveland (bilden) talar med utgångspunkt i »Scener ur ett äktenskap« under rubriken »En filmhistorisk bitterfitta«.