Bergman brände lyssnarbreven

– Han är en av dem som fått störst respons. Efter hans program kom det kartongvis med brev till redaktionen, säger Bibi Rödöö, projektledare för det smått legendariska radioprogrammet Sommar, där vi sitter i ett rum i en av alla otaliga korridorer i Radiohuset i Stockholm. Mitt emot håller Sommar-redaktionen till, men där är träjalusier fördragna. Allt för att sommarens värdar ska hållas hemliga för omvärlden och nyfikna medarbetare, ända in i det sista.

»Han« är naturligtvis Ingmar Bergman, länge högst upp på topplistan över önskepratare, och den som orsakat störst lyssnarengagemang i form av brev, som alla svarade på frågan den stora mästaren ställde svenska folket: »Varifrån kommer musiken?«.

– Bergman blev väldigt rörd över gensvaret och efter hans »Sommar« gjorde jag en serie radioprogram då folk läste upp sina mailsvar, säger Bibi Rödöö.

Sedan dess har det pratats om en bok, där de bästa breven skulle publiceras. Planerna fanns, men det går inte.

– Jag har inte velat prata om det här tidigare, ifall folk skulle förstå det på fel sätt, säger Bibi Rödöö. Vi har kvar alla mail, men Ingmar Bergman har bränt breven. Vi skickade kartongerna till Fårö, och efter att ha gått igenom svaren lade han dem på brasan. Han sa att eftersom »det är så många som är ute och vetenskapar på Ingmar Bergman« ville han inte att breven skulle läsas av andra efter hans död. Han gjorde det av omtänksamhet eftersom många av breven var mycket personliga. När sedan radioserien och boken kom på tal tyckte han att det var synd att breven inte fanns längre.

Annars är just lyssnarstormar inget ovanligt på »Sommar«. Bibi räknar upp några av de största. Som när Lena Andersson gav en ateists syn på Jesus förra sommaren, Mustafa Can talade om sin kärlek till sin mor, Marie-Louise de Geer inledde sitt program med de numera klassiska orden »det är jag som är pissråttan«, eller när Alexander Bard under slutminuterna sa att ecstasy var mindre farligt än alkohol. Då satt Bibi själv i en båt på landet och höll på att trilla överbord. Hon bad om att få bli i landsatt på närmaste brygga talande i mobiltelefon med sändarstudion.

Men det är inte bara lyssnarna som engagerar sig i programmet som ljudit ut ur våra transistorapparater sen 1959. Påtryckningarna för att få bli sommarpratare är många.
– Min företrädare Jacob Dahlin sa att »hot, böner och mutor hör till vardagen« och det är klart att jag har fått en del konstiga saker skickade till mig genom åren. En del försöker till och med ge mig pengar, men det är bara att skicka tillbaka, säger Bibi Rödöö och skrattar. Oss kan man inte köpa.

Folk skickar ansökningsbrev, vill ge bort ett värdskap i present eller skickar färdiginspelade program. Men allra vanligast bland riktiga kändisar är att de låter hälsa att de är intresserade. Och en del blir riktigt sura när de ännu ett år inte blivit utvalda.
– Vi sätter oss redan i oktober och börjar spåna, säger Bibi. Vi är sju personer från olika delar av radion som träffas efter ordinarie arbetsdags slut. Vi äter mat och dricker ett glas vin.

Diskussionerna går höga och inget som sägs får lämna rummet. »Har hon verkligen något att säga?«, »Klarar han av det?«, »Ska vi ta henne igen«, så håller det på. I slutet av maj presenteras en lista som oftast är ganska finkulturell, men med några inslag som somliga i Radiohuset fnyser åt som populistiska. Som tsunamidrabbade mediefenomenet Pigge Werkelin förra sommaren.

Tar ni någon som Laleh för att känna er lite hippa?

– Det är väl klart att vi vill vara hippa, skrattar Bibi Rödöö. Det är väl bara bra om vi vill det? Vi vill såklart vara allt möjligt, och tillgodose så många som möjligt. Vi kan vara lite väl finkulturella ibland eftersom många framgångsrika kulturpersonligheter är goda berättare, men vi jobbar mycket med att hjälp ovana personer från andra sfärer.