Berlins klubbdöd – en utveckling som sprider sig i resten av Europa?

Kön ringlar som vanligt lång utanför Kitkat Club, vid midnatt på lördagskvällen. Små cigarettpuffar bolmar tätt ovanför raden av partyklädda människor i åldrarna mellan 20 och 40, som står och väntar på att bli bedömda av vakterna utanför den berömda fetisch- och technoklubben på Heinrich-Heine-Strasse. Några passar på att köpa en sista öl i kebabkiosken som placerats affärsstrategiskt jämte kön, innan de kommer runt gathörnet och köns sista fjärdedel. Ju närmre entrén, desto allvarligare blir stämningen. Det gäller att ge intryck av att vara dedikerad, inte för turistig, men re­spektfull inför det som sker innanför klubbens dörrar.

– Vi har stått här i en timme ungefär, säger en kvinna i den främre delen av kön.

Majoriteten kommunicerar på engelska och det råder ingen tvekan om att Kitkat – tillsammans med legendariska technoklubbar som Berghain, Tresor och About Blank – har spelat en stor roll för att Berlin blivit så välbesökt av unga turister från hela världen. Enligt en studie gjord av den lokala klubbkommissionen bidrog nattklubbsturisterna med 1,66 miljarder euro till huvudstadens kassa under 2018. Det världskända nattlivet fungerar också som dragningskraft för en bubblande startupscen som har blivit en av Berlins ekonomiska pelare när det handlar om tillväxt.

Det låter som guld och gröna skogar för Europas nattlivshuvudstad, men under ytan är stämningen allt annat än optimistisk. Våren 2020 kan bli den sista för Kitkat som liksom de flesta av stadens trendigaste nattklubbar hotas av nedstängning av olika skäl. Technoklubben Griessmuhle, som huserat i ett gammalt (gris-)slakteri i stadsdelen Neukölln, är en av institutionerna som kämpar för sin överlevnad. Marken som klubben ligger på ägs av ett bygginvesteringsbolag som vill skapa exklusiva kontor där. Adressen har blivit alltmer attraktiv i takt med att Berlin växt. Protesterna är högljudda, men markägarna har laglig rätt att bestämma över lokalerna på området. Allt tyder på att klubben måste lämna området.

Dj:n och klubb­arrangören Franko Da Costa har varit med och drivit Griessmuhle sedan starten 2004 och hans 48-timmarsfester är kända i klubbkretsar världen över. Nu har han bestämt sig för att ta en paus från Berlin och i stället ta sitt klubbkoncept utomlands.

– Vi ska testa konceptet utomlands och har lite nya planer för det. Sedan får vi se hur allting utvecklar sig och om vi kommer tillbaka, säger han, och påpekar att när investerare intresserar sig för en plats så saknas skydd för de existerande verksamheterna på platsen.

– Det här är vad som händer överallt i Europa. Bageriet eller tatueraren som har varit i området i evigheter, de lider alla, eftersom det inte finns något hyresskydd. Deras avtal kan brytas om huset säljs, eller så dubblas hyrorna. Då får de ultimatumet att antingen betala eller lämna, säger Da Costa.

[caption id="attachment_620070" align="alignnone" width="991"] Kitkat Club.[/caption]

Berlins klubbkommission bildades i början av 2000-talet som en lobbyorganisation för klubbägare och arrangörer. Lutz Leichsenring har varit medlem sedan starten och har själv ett förflutet som klubb­arrangör. I dag arbetar han för att säkra längre hyreskontrakt för stadens nattklubbar, och organisationen som har växt stadigt har numera viss finansiering från kommunen. Leichsenring har följt utvecklingen på nära håll sedan 2004 och berättar att han upplevde att något hände i samband med att finanskrisen drabbade Europa i slutet av 00-talet.

– De stora investerarna, inte minst i byggbranschen, tvingades lägga sina planer på is och vi fick ett andrum. Klubbarnas tillfälliga hyreskontrakt blev förlängda. Men sedan tidigt 2010-tal har vi märkt att situationen blivit obekväm igen. Kontrakten har blivit alltmer osäkra och om vi tittar på Griessmuhle till exempel, så blev de uppsagda redan för fyra år sedan och har därefter fått förlängt kontrakt var sjätte månad. Vilket gör det jättesvårt att driva klubbverksamhet eftersom artister måste bokas med framförhållning, säger Leichsenring.

De klubbar som tvingas flytta till nya lokaler får det dessutom allt svårare när centrala Berlin blir mer tätbebyggt. I bostadsområden får man inte bedriva klubbverksamhet på grund av risken för störande ljud. För att bevara Berlins klubbkultur hoppas kommissionen nu på en förändring i synen på nattklubbarna.

– Vi vill helt enkelt att fler lokaler som är lämpade för nattklubbar ska ägas av kommunen eller av privata klubbägare. Som det är nu kommer vi förmodligen inte se fler nyöppningar i centrum. Det går helt enkelt inte, säger Leichsenring, och betonar att klubbarna är en del av stadens identitet.

– Då kan man tycka att de borde behandlas därefter. I dag likställs nattklubbarna med strippklubbar och kasinon. Man har inga rättigheter.

Det världskända technotemplet Berghain är ett exempel på den sortens privata ägande som kommissionen vill se mer av. Ägarna Michael Teufele and Norbert Thormann tog tillfället i akt och köpte Vattenfalls gamla lokaler 2010, och kan nu driva Berghain ostört. En gynnsam affär, både för klubben och staden Berlin eftersom Berghain blivit en kassako för turism­näringen.

– Jag kan inte förutspå framtiden som det ser ut just nu. Klubbar kan fortfarande få sina kontrakt förlängda, men som det är nu kan allt bero av en privat investerares vilja. Kontrakten är väldigt ömtåliga, säger Lutz Leichsenring.

I Sverige blev »klubbdöden« ett begrepp i början av 2019 när flera ställen tvingades stänga, i synnerhet i Stockholm. Livescenerna Kraken och Kägelbanan försvann och stadens största och mest etablerade rockklubb, Debaser Strand, hotades av ett uppsagt kontrakt. Debasers vd Annelie Telford har varit med om att förlora två konsertlokaler i Stockholm tidigare, båda gångerna hos den kommunala hyresvärden Fastighets- och saluhallskontoret (FSK).

– Vi åkte ut från Slussen 2013 och bara ett år senare ville man att biblioteket vid Medborgarplatsen skulle flyttas till Debaser Medis, berättar Annelie Telford.

Dessutom hade Telford tvingats bekosta en omfattande och dyr utredning om buller på grund av en klagande granne.

När Debaser hotades för tredje gången var orsaken den väg som går ovanför lokalen och som är klubbens tak. FSK meddelade att trafikkontoret behövde göra en tillsyn av vägbanan. Debaser Strand skulle inte erbjudas vare sig ersättningslokal eller stilleståndsersättning under tiden. Detta trots att vägen är milt trafikerad vid en återvändszon.

– Vi blev väldigt förvånade när vi skulle teckna förlängning på kontraktet. Vi var ute i god tid eftersom vi ville göra det med framförhållning redan i början av 2019. En av anledningarna var att vi ville investera i ny ventilation, säger Annelie Telford.

Den här gången var Telford inte beredd att ge med sig. Hon lyckades dra medial och politisk uppmärksamhet mot den hotade klubben. Tre borgarrådssekreterare engagerade sig och tog kontakt med hyresvärden och trafikkontoret.

– Vi bokade in möte med ansvarig person på trafikkontoret, som var jättevettig. Det visade sig att man inte hade en aning om att det var en så viktig verksamhet. Ingen hade sagt att det var en verksamhet av särskilt intresse.

[caption id="attachment_620071" align="alignnone" width="991"] Berghain i Berlin.[/caption]

Kontrollen av vägbanan gjordes till sist med klubb­lokalens verksamhet fortfarande i gång. Betongen visade sig vara i betydligt bättre skick än förväntat, bland annat eftersom konsertlokalen värmt upp den underifrån. Debaser fick förlängt kontrakt till januari 2021. Hyresförhandlingar sker i skrivande stund och framtiden ser ljusare ut för Debaser. Enligt det preliminära förhandsbeskedet ser betongen ut att hålla i minst 10–20 år till.

Även Annelie Telford efterlyser en ny typ av kulturklassning av vissa lokaler, från Stockholms stad och andra kommuner i landet.

– Vi har ett kontrakt på den här lokalen nu, men vi kunde ha sålt verksamheten och så hade någon annan startat en bowlinghall. Det finns ingen restriktion för vad du får göra i lokalen. Det finns massor av lokaler som är klassade på liknande sätt, men inte när det gäller livemusik- och konsertlokaler. De är hotade på ett annat sätt, säger Annelie Telford, och passar på att såga den politiska idén att flytta klubblokaler utanför innerstan.

– Man ska ut och man ska göra orten mer tillgänglig. Man säger att det är för dyrt i stan. För helvete heller!, säger jag. Vilken 18-årig tjej vill ut och promenera i ett slakthusområde på natten? Och vad får vi för städer om vi inte har kultur och nattliv i dem?