Besatt av Don Quijote

När övergår viljan att göra något stort till besatthet? När är det dags att sätta stopp, att glömma, att gå vidare med någonting nytt? Det är frågor som Terry Gilliam nog ställt sig ofta under åren (om inte, så borde han ha gjort det). I trettio år har den före detta Monty Python-medlemmen velat göra sin filmiska version av Miquel Cervantes klassiker »Don Quijote«. Hans första försök slutade med att huvudrollsinnehavaren Jean Rochefort blev allvarligt sjuk och att det mesta på inspelningen förstördes av översvämning och storm. Hela projektet blev i stället en dokumentären, »Lost in La Mancha«, som skildrar motgångarna.

Sedan dess har han gång på gång gått på pumpen och fått starta om på nytt. Åren som följde försökte Gilliam filma med bland andra Robert Duvall, Michael Palin, Johnny Depp och Ewan McGregor. Inget fungerade. Oftast var det ekonomin som spökade. Under tiden har han gjort andra, ofta också de otursförföljda, inspelningar (huvudrollsinnehavaren Heath Ledger dog under inspelningen av »The imaginarium of dr Parnassus«).

Terry Gilliam har trots det med en dåres envishet hållit fast vid sitt mål att göra »The man who killed Don Quijote«, som han döpte sitt projekt till.  Och förra året kom Gilliam äntligen i gång med Jonathan Pryce, Adam Driver och Stellan Skarsgård.

Jag har tvivlat, men jag fortsatte ändå.

Filmen hade världspremiär i Cannes nu i maj – efter det att Gilliam först fått en stroke och därefter blivit stämd av en producent som ville stoppa visningen.

Jag träffar Terry Gilliam i Cannes för att fråga vad det är som gjort honom – som är rik sedan Python-dagarna – så besatt att han riskerar både hälsa och omdöme för att göra sin Don Quijote-film:

– Jag vet inte. Jag har tvivlat, men jag fortsatte ändå, svarar Gilliam, som verkar identifiera sig med Don Quijote, och han berättar att han tycker att Cervantes bok är ett av världslitteraturens mästerverk.

I finally got him out of my system.

Förhoppningsvis kan han nu gå vidare, även om han snart fyller 80 år borde han ha fler filmer i sig.

– I finally got him out of my system, säger han.

I efterhand tycker han att tiden som gått har varit positiv. Han säger att filmens handling förändrats under dessa år, och att den bara blivit bättre. Det vill nog inte kritikerna skriva under på, reaktionerna i Cannes går från halvljumma till rena avrättningar.

Men på samma vis som Don Quijote slogs mot väderkvarnar i tron att de var jättar, och inte gav upp, så har Gilliams slagits mot sina egna väderkvarnar i form av sjukdomar,  pengaproblem, oväder och producenter. Och besattheten har fått honom att aldrig ge upp.