Bilderna som visar den brasilianska guldfesten på 80-talet

Männen på bild är inte slavar. Inte annat än under guldets lockelse.

Sebastião Salgados fotobok »Gold« är en studie i männi­skans girighet men lika mycket hennes beslutsamhet. Drivkraften att skapa sig ett bättre liv. Den brasilianska fotografen hade under många år drömt om att föreviga det tillsynes tröstlösa arbetet i Serra Pelada-guldgruvan i Brasliens obygd. Men den styrande juntan var inte vänligt inställd till medier, så projektet hamnade i malpåse. Men så 1986, när juntan fallit, gavs han slutligen tillstånd att resa dit. Salgado fick bevittna något oerhört: 52 000 gruvarbetare, indränkta i ockrafärgad lera, bärande på säckar med tonvis av jord från ett djupt hål i marken.

Inte under tvång, utan i hopp om att bli rika.

– Alla arbetare fick var sin påse. Ibland kunde det vara 100 gram guld i påsen, i andra fall 3 kilo. Den som tog emot en stor påse guld hade möjlighet att köpa en gård, en traktor, börja ett nytt liv. Men det var ett lotteri, sa Salgado i en intervju med DN nyligen.

Peter Howe, dåvarande bildchef på New York Times Magazine, häpnade när han såg Sebastião Salgados foton från Serra Pelada. Bilderna var episka av bibliska mått, tyckte redaktören som hotade med att säga upp sig om det prestigefyllda magasinet inte avsatte 6–8 sidor åt gruvserien.

[caption id="attachment_598204" align="alignnone" width="991"] Bild ur fotoboken »Gold« av Sebastião Salgado.[/caption]

Och nog är det något bibliskt, eller möjligen babyloniskt, över raderna av leriga män. Som bokstavligen klättrar över varandra i strävan uppåt i detta sydamerikanska Klondike. »Gold« är också en uppvisning i rovkapitalismens fulaste sidor, skulle en del säga. Eller kollektiv äventyrslystnad över klassgränserna, som Sebastião Salgado själv skulle beskriva sitt mest omtalade verk.

Hur fantastiska bilderna än är kommer jag på mig själv med att gång på gång bläddra förbi myllret av kutande människoryggar. De närgångna porträtten av gruvarbetarna lättar upp läsningen, om än alltför sällan. Boken är definitivt episk sett till såväl storlek som mängden material.

Min kritik står sig emellertid slätt mot känslan av att få gå ner sig totalt i det färglösa uttrycket som blivit fotografens signum. På 80-talet var svartvitt foto inget redaktörerna på glossiga tidskrifter drömde om. För många bildchefer stod svartvita bilder för en avsaknad av färg, och inte konstnärligt uttryck. Men Salgados monokroma foton hade en unik laddning. De dynamiska gråskalorna, skapade i brasilianarens mörkrum, framhävde kontraster. Och uteslöt färgernas distraktion.

I dag upplever jag att många fotografer svänger om till svartvitt när bilderna på minneskorten inte håller måt­tet. Eller om ljuset inte spelat fotografen i händerna. Det är få som, likt Salgado, skapar bilden i svartvitt redan innan den tas.

Kanske är det därför få än i dag som har lyckats kopiera den sydamerikanske fotografens stil.

Det är episkt i sig.