Biografiskt plundringståg
I det litterära manifest som för ett år sedan publicerades i Dagens Nyheter, påstods den unga svenska prosan var ansatt av en hel rad negativa trender. En av dessa trender var den självbiografiska vurmen.
Manifestförfattarna värjde sig framförallt mot utvecklingen av den självbiografiska romanen. Mot den, som de tyckte, vårdslösa sammanblandningen av biografi och fiktion. Och att författare i allt större utsträckning ägnade sig åt sensationalistiska aktiviteter som att namnge verkliga personer och attackera dem. Manifestet gick att läsas mot bakgrund av den våg av personliga vendettor som följde på Maja Lundgrens självbiografiska roman »Myggor och tigrar«, vilken kom 2007.
Får man tro höstens utgivning verkar den självbiografiska romanen ligga i träda (om vi tillåts bortse från Karl Ove Knausgårds romansvit »Min kamp«). Men det betyder inte att det självbiografiska har tappat mark. Tvärtom. Det ges ut fler biografier och självbiografier än någonsin tidigare. Bara de senaste åren har utgivningen i genren fördubblats.
Alla vill dela med sig av sina livsverk – politiker, artister, författare, journalister. Och fanskaran är stor. Det är inte svårt att förstå biografins attraktionskraft. Ingen genre svarar bättre mot vår tids personfokus och nästan patologiskt stora behov av andras, helst offentliga personers, privatliv. Det vilar också ett slags allmänmänskligt lugn över biografin: igenkänningen. Det är så tryggt på något vis att veta att också en storhet som Gösta Ekman kan lida av självtvivel.
I en passage i medieräven Christina Jutterströms nyutkomna memoarer »Uppfostrad av män« (Natur & Kultur) skriver hon känslosamt om sina barn. Hur hon som dryga trettioåring, mitt i karriären, ensam satt på ett flygplan från Bangkok med sin nyligen adopterade lilla dotter. En sjutton timmar lång resa då flickan bara grät, och mjölkersättningen rann rakt igenom den späda kroppen (ingen hade talat om för den nyblivna mamman att de flesta asiater inte kan ta till sig mjölk).
Kärleken till sin adoptivdotter, i dag vuxen med egna barn, går inte att ta miste på. Men Christina Jutterström döljer inte de svårigheter som varit. Dottern har inte alltid haft det så lätt, konstaterar hon. Det står också: »Hon är en bra mamma och en skicklig organisatör.« Det är något med den där stela meningen som är så sorgligt. Jag inser plötsligt hur självbiografier, nästan mer än någonting annat, är historier om andra. Utlämnande historier som tas för sanna. När den självbiografiska romanen diskuterades som mest för några år sedan frågade man sig vad man får skriva om en namngiven person i en självbiografisk roman.
Återstår att se om denna fråga får giltighet också i biografivågens kölvatten.
Christina Jutterströms »Uppfostrad av män« (Natur & Kultur) finns ute nu.
