Birgitta Ulfsson

»1956 återvände hon till scenen, som hon därefter aldrig lämnat.«

Smaka på denna mening, som stod i Dagens­ Nyheter i juli 2003 i samband med att Birgitta Ulfsson, den finlandssvenska skådespelaren, fyllde 75. Hon »återvände« till teaterscenen 1956!

Det yrke hon då återvände till lämnade­ hon de facto först sextio år senare. Hon var aktiv in i det sista. Förra året, hennes­ sista på teatern, hade hon bland annat­ en bärande roll i »Fosterlandet« på Stockholms stadsteater, en gammal finsk kvinna som på sin dödsbädd till slut får träffa och kanske försonas med den son hon som ung mor sände som krigsbarn till Sverige.

Samma år uppförde Birgitta Ulfsson­ också, på samma scen, än en gång A R Gurneys »Kärleksbrev« tillsammans med sin man Iwar Wiklander. Pjäsen handlar om en livslång brevväxling. Hon förvandlade sig som den lättaste sak i världen från en åttaårig amerikansk flicka till en lika amerikansk äldre kvinna.

Och några kvällar i november 2016 berättade hon om Tove Jansson och sjöng muminvisor på Dramatens stora scen. Ingen kunde framföra »Höstvisa« som hon.

Livet lämnade hon i början av oktober i år, 89 år gammal, full av både teater och liv in i det sista. Enligt planerna skulle hon ha spelat en av gudarna i Brechts »Den goda människan i Sezuan« på Folkteatern i Göteborg denna höst.

Birgitta Ulfsson inledde sin scen­karriär i slutet av 1940-talet men hoppade, till­fälligt, av den sedan hon blivit förälskad i och gift sig med skådespelaren Lasse Pöysti (efter att ha varit förlovad med poeten­ Bo Carpelan, två gånger). Det räckte med en skådespelare i familjen, tyckte hon, och Lasse Pöysti »var så satans­ bra på scen«.

Den som lyckades locka henne tillbaka till scenen, närmare bestämt Lilla Teatern i Helsingfors, var Vivica Bandler. Birgitta Ulfssons betydelse för Lilla Teatern kan inte överskattas. Hon framträdde där sista gången 2010 i revyn »Vill ha mera«, men då var hon sedan länge bosatt i Sverige, dit hon flyttade 1981 i samband med att Lasse Pöysti blev chef för Dramaten. Paret skildes två år senare och Birgitta Ulfsson levde under resten av sitt liv med Iwar Wiklander, i Göteborg, i Helsingfors och på en skärgårdsö i Finska viken.
I Stig Hanséns fina intervjubok »Birgitta Ulfsson – med och mot min vilja« beskriver hon sin Iwar som ett ankare och sig själv som en luftballong. Drastiska, roliga formuleringar var ett av hennes kännetecken. »Jag har en svart botten men är i grunden en lycklig människa. Jag har inga depressioner utom när jag är sunt olycklig.«

Hon var med rätta uppskattad för sin integritet och sina raka tonfall. Hon hade ett eget tonfall både privat och framför allt på scen. Tonen ska inte vara blank, glassig och förutsägbar, betonade hon i sina föreläsningar på scenskolorna. »Man kan öva sig på att vara närvarande!«.

Närvaro, det oförutsägbara, frånvaro av glassighet – detta och mycket annat gjorde henne högt älskad, både i seriös dramatik från Shakespeare och Tjechov till Brecht och som revy- och kabaré­artist. Och som Muminmamman, som hon började­ gestalta resolut, mjukt och strävt på scen och i tv redan i slutet av 1960-talet. Man ska inte vara rädd när livet pågår, brukade hon säga.

Hennes bakgrund var finlandssvensk, men eftersom fadern var militär och ofta tjänstgjorde i finska förband över hela Finland lärde sig Birgitta Ulfsson finska redan som barn. Hon vårdade arvet. I en intervju i Hufvudstadsbladet i februari i år sa hon att hon tyckte lite mer om den finska Birgitta än den finlandssvenska Birgitta.

– Man är olika personer på olika språk och den finska Birgitta är jag bättre vän med.

Hon vägrade släppa in cancern i sin själ, sa hon till Hufvudstadsbladet, men hon gjorde sig också till vän med den död hon visste skulle komma. »Jag har upptäckt att jag tydligen är en glad döende«, sa hon i ett av de sista samtalen med Stig Hansén.
Och hon uttryckte en stark önskan om att jazzpianisten Matti Ollikainen, som gjorde och spelade musiken i »Foster­landet«, skulle spela på hennes begravning. Så skedde. Vid begravningen i Sandudds nya kapell i Helsingfors förra måndagen framförde Matti Ollikainen en »Improvisation för Birgitta«.