Bittra minnen

Med stor makt följer stort ansvar, brukar det så fint heta. Men hur många gånger har inte historien visat att somliga, och inte så få, ger fullständigt fan i det? Högdjur som låtit sig förföras av maktens arrogans, som utnyttjat sina privilegier till anständighetsgränsen, som trätt över den, och som inte sällan låtit någon underställd betala för kalaset. Tryggt förvissade om att deras medbröder inget sett eller hört. Det är en sorglig insikt, en insikt som självfallet inte får förlama och leda till mindre vaksamhet – utan en större sådan. Men inte heller förhasta och på förhand döma ut. Inte förrän domen fallit i målet mot den avgående IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn – som står anklagad för våldtäktsförsök på en hotellstäderska i New York – vet vi om vi med rätta kan placera honom i de maktkorrumperades inte så stolta skara.

Men det är mer än så som står på spel. Det är i det allmänna debattklimatet som ett samhälles anständighet prövas. Hur hårt och väl försvarar de som utgör sig för att vara den fria världens livvakter den enskilda människans värde? Hur hårt och väl försvarar de principen likhet inför lagen? Efterspelet kring Dominique Strauss-Kahn är långt ifrån intellektuellt hederligt. Lika bergfast som den fallna Europa-digniteten försvaras av sina kamrater – däribland den inflytelserika franska filosofen Bernard-Henri Lévy och Frankrikes tidigare kulturminister Jack Lang – vill andra stämpla våldtäktsman i pannan på honom. Men i allt det här går det också att urskilja en tydlig principiell hållning på kultursidornas debattsidor. Ingen står över lagen. Ingen ska dömas innan dom fallit, och så vidare. Ordbytet pågår, högt och ljudligt.

Det kastar ett nytt och skamfullt ljus över den slapphet som präglade kulturklimatet hösten 2009 när den polsk-franske regissören Roman Polanski anhölls på Zürichs flygplats på begäran av USA. 1977 stod han anklagad för att ha våldtagit och drogat en flicka på 13 år – en sexuell kontakt han själv erkänt – men sedan flytt landet. Nu ville man ställa honom inför rätta. Minns vad som hände: ett flertal mäktiga filmarbetare skev på ett upprop till Polanskis försvar. Kom igen, han är ju ändå stor konstnär! Bakom uppropet stod namn som Martin Scorsese, David Lynch, Tilda Swinton och svenske Mikael Håfström.

Polanski utlämnades aldrig till USA.

Fortfarande hör jag slappa middagsargument från kulturfolk som tycker att Polanski-affären är överspelad. Det är ett av de största intellektuella sveken i modern tid. Och det pågår fortfarande.

I det riktigt ruttna verkar ingen vilja rota.