Björn Ranelid: ”Jag kommer att segra i det långa loppet”

Han myser när han häller upp i glasen. 

– Nu ska vi skåla för att ni är här! 

Björn Ranelid iförd kornblå linnekostym ler och håller i flaskan som om det vore den sista droppen äppelmust. Sedan muttrar han om att han inte får någon rabatt, trots att den är gjord på hans egna äpplen och att musteriet använder vatten från hans brunn. 

– Skål! 

Vi har varit hemma hos Björn Ranelid i Kivik på Österlen i tio minuter och han har hunnit berätta att hans Paradismust – tillverkad på äpplen från träden som vajar några meter från havet – vunnit must-SM, samt att han betar av en kilometer i rask gångtakt på nio minuter och att promenadrundorna sällan blir kortare än fem kilometer. 

Här bor han under sommarhalvåret i ett gulputsat korsvirkeshus med en rejäl bit mark till. Från vardagsrummet ser vi raderna av äppelträd och bakom en skogsdunge skymtar en mäklarglimt av havet. I Kivik ägnar sig Björn Ranelid åt att skriva, måla, läsa och samla kraft. En helg om året bjuder han in till öppet hus med kaffe, kanelbullar och Paradismust. Snart hoppas han kunna bygga till för att få plats med 20 000 böcker och 200 konstverk som han samlat på sig genom åren. 

– Jag vill att alla ska kunna komma hit till mitt bibliotek, säger han.

I höst firar Björn Ranelid fyrtio år som författare med att ge ut romanen Världens vackraste kärlekshistoria. Hans karriär har försäljningsmässigt strävat spikrakt uppåt men vid sidan av böckerna har den blivit allt slingrigare. Från att vara kultursidesälsklingen som redan 1994 fick Augustpriset för romanen Synden till att sjunga i Melodifestivalen, dansa i Let’s dance, medverka i reklamfilmer, förrätta massvigslar, sitta med som fotbollsexpert i VM-studion och nu senast bli ett slags galjonsfigur för motståndet mot en dom-reform i svenskan. 

– Jag ser fram emot att diskutera just det, säger han väl medveten om att jag har gått över till att skriva enbart dom. 

Medierubrikerna med Ranelid innehåller ofta ordet ”rasar”. Jag får lätt känslan av att det i hans inre pågår en ständig – men synnerligen välformulerad! – strid mot väderkvarnar och några väl valda mediechefer, där han som världens enda flytande talare av ranelidska åtminstone i tanken alltid får sista ordet. 

– Det är Sveriges mest hyllade språk. 

Och hyllad har han ofta varit. Inför valet 2014 skrev Björn Ranelid ett öppet brev i Dagens Nyheter till Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson: ”Vad är du rädd för hos din medmänniska och hur långt når din kärlek bortom din hustru och ditt barn?” 

Etablissemanget gjorde vågen. Kultursidorna tindrade med ögonen. Uppemot två miljoner svenskar läste brevet och åtskilliga torkade en tår ur ögonvrån. Författaren själv var tagen av reaktionerna. 

Sju år senare skriver Björn Ranelid på Facebook att svenska politiker har ”blod på sina händer”. Han talar om ett krigstillstånd och om politiker som landsförrädare. I landet finns barbari och parasiter. Och han säger att Sverigedemokraterna har haft rätt om migrationspolitiken. 

– Jag förstår ju att 95 procent av alla invandrare är skötsamma. Det handlar inte om att du har en viss hudfärg eller kommer från Afghanistan eller Somalia. Det handlar om att du uppför dig anständigt, förklarar han.

I romanen Min skolfröken skall vara ett frimärke som kom förra hösten, skildrar han sin barndom i 1950-talets Malmö och sina lärare som bildningsapostlar. Men i det nostalgiska skimret från ett folkhem i vardande tränger sig nutiden ständigt in i berättelsen. Björn Ranelid skriver om samhällsutvecklingen som gapet mellan ett förlovat och ett förlorat Sverige, om städer som i ena stunden präglas av doften av nyklippt gräs och i andra stunden av bilar som står i brand, om polisbilars sirener som skär genom stillheten på en begravning, om en skola i förfall och om skjutningar och skällsord som skador på samhällskroppen. 

Kriminaliteten har enligt Björn Ranelid blivit en del av vardagen. Därför står han fast vid att tillståndet i dagens Sverige kan beskrivas som ett krig. 

– När jag använder ordet krig så använder jag det på ett fullkomligt relevant sätt. Jag måste använda det för det andra är bara en förfalskning och en försköning av verkligheten. I samhället i dag har den presumtiva kriminaliteten och den faktiska kriminaliteten makten över alla laglydiga i Sverige. Kvinnor vågar inte träna var som helst. Du har kodlås på bilar, lägenheter och trapphus. Det är varenda sekund på dygnet. Hela samhället är fyllt av en potentiell, presumtiv rädsla, ängslighet och försiktighet utifrån en minoritet som har makten över att du kan bli skjuten på Rosengård och att du kan bli skjuten i Farsta. 

Visst fanns det kriminalitet av olika slag även i barndomens Malmö. Men att Björn Ranelid nu anser att det rör sig om ett krig handlar om att vem som helst kan bli offer för kulor från gängkriminella. 

– Om du kan bli skjuten i Farsta mitt på dagen. Om man skjuter in där barnen leker. Förut har det varit en gradskillnad. Nu är det en artskillnad, säger han. 

Hans förklaring till att så många unga varit inblandade i den senaste tidens våg av skjutningar och sprängdåd är en brist på uppfostran. Han jämför med sin uppväxt i Malmö. 

– Dom är 15 år gamla. Dom drömmer om Rolexklockor och bilar och allt vad det nu är. Det ska dom inte göra. Dom ska läsa läxorna hemma. Det är ett krig mellan laglydiga och god uppfostran – och dom andra.

Björn Ranelid nämner också ordet tacksamhet när han talar om kriminalitet och integration. 

– Kommer man från ett annat land och får fri skolmat, fri skolgång och bättre faciliteter än min familj hade 1954–55. Då måste jag få lov att använda tacksamhet. Vi hade grannar som kom från Italien och Grekland. Jag skulle aldrig för en sekund se ner på dom. Det var ju skötsamma människor som jobbade på Kockums, betalade skatt och var flitiga. 

Att en tongivande författare för två år sedan började tala om inbördeskrig, blod och landsförräderi för att beskriva dagens Sverige väckte enorm uppmärksamhet. Svenska Dagbladet reste till Kivik för att försöka reda ut om Björn Ranelid hade ”blivit radikaliserad”. Karin Olsson, dåvarande kulturchef på Expressen, ansåg att det var sorgligt att han utnyttjade sin formuleringskonst för en retorik som var ”avhumaniserande och farlig”. Själv hävdar han att hon tillhör en skara av mediechefer som inte vågar se verkligheten. 

– Hon förstår inte vad jag skriver. Hon vill inte veta vad jag skriver. Det är en intellektuell överbyggnad och kostym som hon använder för att det är politiskt korrekt eller fint, säger han. 

Bränd är inget ord Björn Ranelid själv använder under intervjun. Ändå är mitt intryck just att han är ganska bränd av debatten. Det kommer heller inte längre några politiska inlägg från honom på Facebook. 

– Nej, inte alls. Jag har slutat totalt. Det går inte att göra det. Jag fick betala ett högt pris, säger han. 

Men det handlar inte bara om att han mötte motstånd i debatten. Han fick även en hel del beröm – men inte av skäl som han kanske hade hoppats på. 

– Jag är inte sverigedemokrat och kommer aldrig att bli det. Jag är så långt därifrån man kan komma. Jag är en kristen humanist. Var jag står politiskt har inte med detta att göra. Men däremot tänker jag säga sanningen för det är en del av min uppfostran och min barndom. 

Det öppnades dörrar när han gav Sverigedemokraterna rätt om migrationspolitiken. Förfrågningarna från alternativmedier långt ut på högerkanten duggade tätt. Och enligt honom själv var han påtänkt som mottagare av Svenska författarpriset som delas ut på Svenska bok- och mediemässan, där många av såväl arrangörerna som talarna kommer från ytterkantshögern, och som snarare belönar rätt åsikter än god litteratur.  

Björn Ranelid – som tidigare gjort det till en hederssak att i egenskap av författare säga ja till stort som smått – behövde nu svara på ett annat sätt. Han ville inte bli utnyttjad för politiska syften. 

– Jag tackar nej till allt sådant. 

Och så tar han sats på ranelidska: 

– Detta är världens viktigaste mening: Varje människa existerar i endast ett exemplar och när hon är borta kan hon inte ersättas av någon annan. Allt liv är för mig heligt. Det är odiskutabelt. Jag kommer att segra i det långa loppet – och segra i den betydelsen att man förstår att det jag skrev var för att jag hade kärlek till Sverige och till att man sköter sig och till arbetarklass. Att jag sedan får ta stryk en kort period, ja, jag tror att även Karin Olsson hade förstått detta om hon hade suttit ner med mig, säger han. 

Nästan hela Björn Ranelids liv går att spåra i medierna. Han nämns för första gången i pressen i december 1961. Då är han en tolvårig friidrottare som springer snabbt och hoppar långt. Ett par veckor innan han fyller 15 år – i maj 1964 – omtalas han för första gången som fotbollsspelare. Typiska omdömen från den här tiden är ”högst lovande yngling”, ”snabbe och dribblingssäkre högeryttern” samt ”påpasslig och har näsa för vassa situationer”. När Georg ”Åby” Ericson tillträder som förbundskapten 1970 listar han Björn Ranelid bland talangerna han vill ha koll på för framtidens landslag. Pressklippen berättar vidare om klubbyten, utbildningar och föräldraskap.  

1983 debuterar han som författare med Den överlevande trädgårdsmästaren. Dagens Nyheter rekommenderar ”ett suggestivt romanexperiment” medan Svenska Dagbladet rosar ”en energisk debut”. Den fyrtio år äldre Björn Ranelid ser tillbaka på en ung man som skrek av glädje när manuset blev antaget. 

– Jag var oskuldsfull och godtrogen. Trodde att människor ville mig väl så länge jag var ärlig och arbetade hårt. Jag var betagen av det lilla och enkla. Och jublade när jag debuterade efter fem refuseringar. 

Han försöker summera hur han har utvecklats sedan debuten. Han tycker att han både blivit klokare och en bättre författare med åren. 

– Jag har lärt mig att det blir mycket stryk om man står för sitt ord och sticker ut hakan. Men jag har inte lagt mig ner och beklagat mig. Jag tar inte hjälp av sprit eller droger. Jag svär inte, skriker inte, har aldrig uppfört mig illa mot en journalist. Jag har gjort mitt bästa och har jobbat kopiöst hårt. Jag vill bara ha lite mer rättvisa, säger han. 

Känslan av att inte ha fått det erkännande han förtjänar skymtar ständigt förbi. Det gäller i synnerhet Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman och biträdande kulturchefen Åsa Beckman. 

– Jag tycker att det är lite orättvist att man ägnar så mycket tid åt en Knausgård som har skrivit om sin hustru som psykiskt sjuk och skriver om blöjbyten och att äta frukost hela tiden. Jag ser mig inte som en sämre författare än honom men jag har ju inga allierade som han har. 

I bokhyllan står David Lagercrantz bok om Zlatan Ibrahimovic. Under resan till Kivik har jag funderat på likheter mellan fotbollsstjärnan och Björn Ranelid. Trots en fantastisk karriär kantad av titlar och rekord verkade Zlatan Ibrahimovic behålla bilden av sig själv som en underdog. Björn Ranelid har under fyra årtionden skrivit in sig i den svenska romankonstens kanon. Ändå tycks han på ungefär samma sätt se sig som en person som har mycket att bevisa. Men när jag nämner David Lagercrantz bok hinner jag inte fram till själva frågan. 

– Jag hade gjort det bättre. Därför att jag har spelat fotboll, kan mer om fotboll och har sett Zlatan i Amsterdam och första matchen mot Djurgården på Stockholms stadion när min yngste son satt bredvid. Jag har ett rikare språk. Det lyser igenom att det ska vara överklasspojken som ska skriva om Zlatan från underklassen. Det är klart att jag skulle fått det uppdraget. Jag är mest meriterad i Sverige. Jag kanske till och med är Sveriges bästa sportjournalist. 

Den oställda frågan besvarar möjligen sig själv. I stället undrar jag varifrån behovet av att gå i försvarsställning och att räkna upp meriter kommer. 

– För det första har jag inte ett enormt självförtroende. Däremot så är jag medveten om vad jag kan. Det andra är att jag i början av mitt författarskap var med i finrummet. Då fick jag i uppdrag av Dagens Nyheter att skriva om vad jag ville på sex sidor och jag fick Augustpriset. Jag var så högt upp man kan komma. Men parallellt med framgångarna så finns en del människor på olika prestigepositioner som har bestämt sig för att han ska hållas kort. Detta är på Dagens Nyheter. Jag har inte blivit intervjuad i den tidningen på 30 år. Samtidigt knäböjer Björn Wiman för Knausgård. Så skriver han i en recension att man läser Knausgård ute i stugorna. Det är bara trams. Skickar du ut mig och Knausgård på Ikea så vet 100 procent vem jag är och ingen bryr sig om Knausgård. Han har inget förhållande till svenska folket.

Björn Ranelid beskriver gärna sitt författarskap och sin folklighet som något unikt i Sverige. Han säger att vissa helt enkelt är avundsjuka. 

– Det finns ett skäl till att jag beter mig så här. Det finns ett skäl till att Zlatan beter sig så här. Samtidigt som Zlatan är Sveriges främsta fotbollsspelare genom tiderna så finns det dom som stöter bort honom. Samma sak med mig, därför att jag inte har den uppbackningen som andra har, som Klas Östergren och Katarina Frostenson med flera, men det är jag som är känd bland folket. Jag har ett förhållande till svenska folket. Och där finns Zlatan och jag. När jag räknar upp vad jag gör så är det en kompensation och en jämkning för den tystnad som råder på Dagens Nyheter. Hade jag behandlats med samma respekt som Klas Östergren och Katarina Frostenson så hade jag aldrig räknat upp vad jag gjort.

Människan Björn Ranelid är svår att komma underfund med. För varje egenskap han har rymmer han också något slags motsats. Han är kontraster och korsklippningar. Stolt men sårad. Högstämd men humoristisk. Pompös men charmig. Långsint men blixtsnabb i tanken. Ögonen är himmelsblå som Malmö FF:s färger och ständigt redo att nagla fast ens blick för att understryka allvar och uppriktighet.  

Och så fyrar han gärna av pillemariska leenden och spjuveraktiga skämt – i synnerhet när han berättar om hur han arbetar som författare. 

– Första meningen är helig. Jag tar lång tid innan jag skriver den och har jag inte skrivit den kan jag inte fortsätta. Det är helt sanslöst vilken kraft som ligger i den.

Och så citerar Björn Ranelid sig själv: 

– ”När ett barn mördas lyfter modern ut sitt öga och säger att hon har sett tillräckligt av världen.” Det är två Augustpriser. 

Det går ett ögonblick. Så spricker han upp, fnissar förnöjt, söker blicken för att försäkra sig om att skämtet har gått hem. Den ranelidska betygsskalan räknas förstås inte i plus, getingar eller stjärnor – utan i Augustpriser. En tvåa är ett gott betyg på en inledningsmening. Dubbla till en fyra och det är snudd på himmelskt. Så blir han allvarlig igen. 

– Det är klart att jag som en liten parvel får bli glad och stolt i stunden men det misstolkas som skryt. Vad är det för konstig värld där du inte får säga om du har ansträngt dig och gjort det bra? 

Han bär känslorna utanpå kavajen. Berättar om en uppläsning i Stockholm där en kvinna reste sig upp mitt i och hävdade att hon inte förstod skånskan. 

– Det är klart att jag blir ledsen. Jag kan prata rikssvenska men jag vägrar göra det, säger Björn Ranelid. 

Upplevelsen sitter i – men han är samtidigt inte rädd för att kritisera andra människors språk. När dåvarande statsministern Stefan Löfven 2015 ännu en gång använde ”inte okej” för att fördöma IS-terrorister reagerade Björn Ranelid på Facebook: ”En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.” Men när jag föreslår att det är samma sak som när han själv påstods tala obegriplig skånska, håller han inte med.  

– Du är för klok för att tänka så men du får lov att tänka så, säger han till mig. Detta handlar inte om dialekt. Om man säger ”okej” så är det ett slaskord, ett kloakord därför att du inte vet hur du ska stava det och du kan inte ens kongruensböja det. I stället för att säga något av femton andra ord och synonymer. Nu slänger man allting i kloaken och sitter som en papegoja och säger ”okej”. 

Jag föreslår ”två okej beslut” som pluralböjning. 

– Nja, det är tveksamt. Men det är ju inte en dialekt. Han borde tänka på detta. 

I den här texten skriver jag dom. Björn Ranelid hade inte gjort det. När debatten om en dom-reform i svenskan blossade upp på nytt förra våren tog han ställning för att inte släppa in dom i det språkliga finrummet jämte de och dem. Själv gick jag över till team dom. En annan som tog samma steg var Språkrådets nya chef Lena Lind Palicki.

I en debatt i SVT:s Aktuellt var han och hon knappast ens överens om att inte vara överens. Björn Ranelid känner till att Lena Lind Palicki och jag har skrivit en bok ihop och att vi genomgående skriver dom. Jag konstaterar också att han bara säger dom – aldrig de och dem – och undrar varför distinktionen är viktig i skriften när vi klarar oss utan den i talet. 

– Grammatiken är en verktygslåda och en byggnadsställning. När du skriver så stelnar språket och du skriver inte rätt av hur du tänker utan du reflekterar och i den reflektionen finns strukturer. När vi talar så vet vi att det slinker in ansiktsuttryck, ögonspråk och gester och mycket annat som du inte kan använda i skrift. Men när det gäller skriften så menar jag att denna byggnadsställning är av största vikt för dom som läser detta senare och för kommande generationer, säger han. 

Jag har andra argument. Grammatiken är en beskrivning och inte något kulturminnesmärkt som inte får rubbas. Den som inte säger de och dem har heller inte distinktionen i sin inre, naturliga grammatik som utvecklas tidigt. De och dem är för majoriteten av dagens svensktalande i praktiken stavningsvarianter som nötts in senare i skolan. Därför tror jag att distinktionen i praktiken redan är långt bortom räddning.  

Men de och dem har också blivit en symbolfråga för farhågor kring tillståndet i skolan i allmänhet och undervisningen i svenska i synnerhet. Och historiskt brukar svenskan i den här typen av frågor så småningom rätta sig efter talspråket – ungefär som när verbens pluralformer, som vi äro och de gingo, så småningom fasades ut ur skriften kring 1945 efter att ha varit på väg ut ur talspråket åtminstone sedan 1600-talet. 

– Att jag tar den striden beror på att jag ser tendenser för hur vi använder språket och att det blir en markör, argumenterar Björn Ranelid. Jag vill inte ha någon språklig underklass i Sverige. Om du hela tiden gör eftergifter så har du ett väldigt allvarligt tillstånd i svenska språket. 

Hans oro gäller bland annat ungas vikande intresse för läsning och förmåga att skriva för hand. Där jag ser en detalj som har växt till en symbol ser Björn Ranelid en eftergift som öppnar för fler reträtter som berövar språket nyanser. 

– Jag ger dig fullt rätt i det du säger och jag har full respekt för det du säger. Det är väldigt kloka argument du har. Men om man sätter det i ett större sammanhang så tror jag att du förstår mig också. 

Vi är överens om att inte vara överens. Vi strosar ut bland äppelträden. Det är torrt och han är orolig för skörden. Vi släntrar vidare ner mot stranden, ser vinden skaka om löven och hör vågorna rassla in över stenarna. Det är så löjligt idylliskt att jag förstår varför han kallar sin must för just Paradismust. Björn Ranelid balanserar ut på klipporna, låter blicken vandra inåt land mot huset, dungen och äppelträden innan han spänner ögonen i mig.  

– Jag är bara en tjänare och språket är gigantiskt. Jag är inte ens en partikel, inte ens en atom i helheten.  

Sedan vänder han sig ut över havet och spricker upp i ett leende. 

Läs även: Maria Maunsbach: Jag är övermätt på ”viktiga böcker”

Läs även: Jonatan Unge: ”Som mest hade jag tio prickar i registret”