Blade Runner: Revanschen

Lördagen den 25 juni 1982 skrevs det filmhistoria – även om ingen visste det då.

Den dagen hade Ridley Scotts »Blade Runner« premiär i USA­ (svenska biografbesökare fick vänta till den 10 september innan de kunde se filmen). Kritikerna var överlag positiva men publiken uteblev. Filmen bedömdes vara en flopp och spelade inte ens in sina produk­tionskostnader.

35 år senare är det annorlunda. »Blade Runner« har blivit en kultfilm vars inflytande inte kan betonas nog.

Att »Blade Runner« blev en kommersiell flopp förvånade många. Huvudrollsinne­havaren Harrison Ford var het efter både Indiana Jones-filmen »Jakten på den försvunna skatten« och de två första »Star Wars”-filmerna. Regissören Ridley Scott hade ett par år tidigare fått ett stort genombrott med rymdskräck­filmen »Alien«. Kombinationen Ford-Scott borde ha garanterat inte bara konstnärlig utan även kommersiell framgång. Men inte.

Under de decennier som gått sedan »Blade Runner« först såg biodukens ljus har den dock blivit en ikonisk film. För många har den blivit ett verk att gång på gång återvända till, inte minst för att ta till sig ämnena som filmen vill belysa.

Jenny Ström arbetar på Science fiction-bokhandeln i Gamla stan i Stockholm. Hon uppskattar att hon sett »Blade Runner« bortåt 70 gånger och har även läst Philip K Dicks dystopiska romanförlaga »Androidens drömmar« (originaltitel »Do Androids Dream of Electric Sheep?«), som gavs ut 1968.

– »Blade Runner« är en film som berör många. På ytan är det action, men det är en film som handlar om det djupt mänskliga i vår dödlighet. Varför måste alla dö? Var går gränsen för liv? Är det nöd­vändigt med artificiellt liv? Det är dessutom en väldigt snygg film. De håller fotot nära, vilket ger en känsla av naturlig närhet.
Ja, »Blade Runner« är en mycket snygg film och det är märkbart att den även trettio år senare känns fräsch även när det gäller det visuella.

Harrison Ford går omkring i ett mörkt, regnmättat Los Angeles­ som stundtals känns som en science fiction-version av en Raymond Chandler-filmatisering. Skyskraporna används som levande reklam­tavlor och det är mycket tydligt hur en nutida film som vårens »Ghost in the Shell« (med Scarlett Johansson i huvudrollen och med regi av britten Rupert Sanders, född 1971) har apat efter estetiken i »Blade Runner«. Men trots avancerad modern teknik är det ändå Ridley Scotts originalfilm som känns fräschare.

»Blade Runner« utspelades i framtiden – år 2019 – och Harrison Ford spelade blade runnern Rick Deckard. Hans uppgift var att hitta förrymda replikanter, det vill säga konstgjorda människor och därefter eliminera dem. I filmen dödas den man som skapat replikanterna och i slutscenen försvinner Deckard med en kvinnlig replikant som han blivit förälskad i. I den Director’s cut-version som kom flera år senare avslöjades det att också Rick Deckard var en replikant. Eller var han egentligen det?

När »Blade Runner 2049« i dag går upp på bio har det gått tre och ett halvt decennium och Deckard har varit för­svunnen lika länge. En ny blade runner, officer K, spelad av Ryan Gosling, upptäcker en hemlighet som hotar hela samhället. Han måste hitta Rick Deckard. När detta skrivs har jag ännu inte fått se hela den nya filmen och de scener som jag har fått ta del av avslöjar inte mycket av själva handlingen. Det är däremot tydligt att den kanadensiske regissören Denis Villeneuve tagit fasta på estetiken i Ridley Scotts film och arbetat vidare med denna. Det är oerhört vackert, våldsamt och suggestivt, och chefsfotografen Roger Deakins kommer att bli en svår konkurrent till »Dunkirk«-fotografen Hoyte van Hoytema vid kommande Oscarsutdelning.

Inte minst estetiskt har den första »Blade Runner« haft en mycket stor betydelse – från 80-talets rockvideor till moderna sci fi-filmer som »Ghost in the Shell«.

– Många gånger när jag hamnade på MTV på tv tänkte jag »oj, dom visar Blade Runner«. Men så var det ju inte. De hade bara influerats av min film. Det där roade mig. Jag visste ju att min film var bra, berättade Ridley Scott, 80 år gammal i höst men still going strong, när jag i somras träffade honom under inspelningen av hans nya film »All the Money in the World«.

Det är uppenbart att »Blade Runner« också haft ett stort inflytande på en hel generation av regissörer. Denis Villeneuve var tolv år gammal när filmen hade premiär. När jag träffar honom vid en presentation av »Blade Runner 2049« i Barcelona får han inte säga något om handlingen i sin film.
Men vi kan ju tala om den gamla.

– Jag tror att just den filmen till stor del ligger bakom den passion som jag känner för film. Den gjorde ett stort intryck med sin estetik – »Blade Runner« liknade ingenting annat. »Blade Runner« var den första videofilm som jag ägde och jag såg den gång på gång. Man talar om att man har böcker på sängbordet  … well, »Blade Runner« var min sängbordsfilm.
Det var »det starka manuset« som gjorde att Villeneuve tackade ja till att göra uppföljaren.

– Jag ville känna Ridleys fulla stöd men samtidigt ville jag inte känna att han hängde över axeln på mig. Vi träffades och han var otroligt vänlig och sa att jag kunde kontakta honom när jag ville, om jag behövde det. Han gav mig den frihet jag behövde. Jag hade inte kunnat göra den här filmen om han hela tiden hade hållit koll på mig.