Blågult skvaller
I Jennifer Egans Pulitzerprisade roman »Huliganerna kommer på besök« gör en manlig kändisreporter stora ansträngningar att närma sig den berömda skådespelaren Kitty Jackson. Det får inte bli en stel pr-intervju, kosta vad det kosta vill. Allt slutar med våldtäktsförsök i Central Park och internering för reportern. Men vadå? Han fick tjugo minuter extra intervjutid, minst. Jennifer Egans dråpliga mediekritik är inte så skruvad som man först kan tro.
Att provocera fram situationer i jakten på a good story är vardagsmat för de brittiska skvallerjournalisterna. Det är inget vackert skrå som skildras i »Dokument utifrån« (visades 21/10 i SVT). Ärrat och inpyrt av cynism. Deras offer är politiker som haffats med byxorna nere.
John Prescott, vice premiärminister i Tony Blairs regering, fångades på bild med sin älskarinna. Rubriken blev: »Det finns hopp för gamla motbjudande tjockisar«.
Max Mosley, ordförande i det brittiska motorsportförbundet filmades när han deltog i ett sadomasochistiskt rollspel med fyra prostituerade. Rubriken blev: »Formel 1-chefen i sjuk naziorgie med 5 horor«.
Chris Bryant, homosexuell labourminister, jagades ända in i sängkammaren efter att ha kritiserat skandaltidningarna för att hålla varandra om ryggen. Rubriken blev: »I would love a good, long ****«, bildsatt med Bryants glada fejs.
När Mosley, formel 1-chefen, filmas med dold kamera samtidigt som han smiskar sig själv längre och längre bort från makten in i föredettingarnas ljusskygga skamvrå, är det lätt att känna tacksamhet över att vi slipper konsumera svenska politikers sexliv till morgonkaffet. I jämförelse med förhärdade tabloider som Daily Star, Daily Mail, Daily Mirror, The Sun, och – när det begav sig – News of the World (som också gick under namnet News of the Screws), är den svenska kvällspressen ett under av förfining.
Smutskastningsindustrin verkar dessutom ha hittat en bättre arena: skandalboken.
Lagen säger att det är författaren, och inte förläggaren, som är ytterst ansvarig för en boks innehåll, inte som på en tidning – den ansvariga utgivaren. Därför blir möjligheten att förlägga en »skandalbok« just en möjlighet för förlaget utan att riskera en förtalsdom.
Den författare som faller gör det på egen risk.
Men det har hänt en del sedan 2007 då Maja Lundgren i »Myggor och tigrar« namngav en drös manliga medarbetare på Aftonbladets kulturredaktion, och väckte så mycket ont blod och sålde så mycket böcker att det den hösten bara fanns en bok. Majas.
Insatsen har höjts.
I dag krävs mer än några kränkta kulturarbetare för att få genomslag.
En kung exempelvis.
Det spelar ingen roll att Camilla Henemarks självbiografi »Adjö det ljuva livet« är en riktigt bra bok. Det spelar ingen roll att Dick Harrison och Desirée Ahokas Schein med motboken »Från en säker källa…« har för avsikt att avslöja falska bevis i »Den motvillige monarken«, och på så sätt fria kungen från kletig ryktesspridning.
Det spelar ingen roll att intentioner är goda. Man kan inte häva en skandal med en annan.
***
Dokument utifråns »Skandalpressen« går att se på SVT Play fram till den 28 oktober.
