Bland boktjuvar och samlare

När Greger Bergvall började på Kungliga Biblioteket år 2002 var det, berättar han, fortfarande vanligt att bibliotekarierna bar kavaj på jobbet.  

Men en av de anställda utmärkte sig. Handskriftschefen, som klädde sig snäppet snyggare.  Och som var speciell också med sin pratsamhet, sitt skämtlynne och bildning. Klipsk och elegant i ett. Törsten efter kunskap verkade hos honom osläcklig. Inte bara idé- och lärdomshistoria var han disputerad i. En bibliotekarieutbildning, en juristexamen – i expressfart – och en mäklarutbildning hade han också åstadkommit.  

Han hade fått tjänsten på KB år 1995 och dessutom tillträde till bibliotekets bokmagasin.  

– Som handskriftschef borde han egentligen inte ha tillgång alla magasin, men fick det och ganska omgående började han stjäla böcker, berättar Greger Bergvall, som var ung och nyanställd och kollega till tjuven när den första misstanken om böcker som stals från nationalbiblioteket började ta form.  

I en nyutkommen bok, Brottsplats KB Jakten på de stulna böckerna skriver huvudförfattaren, kriminologen Lars Korsell tillsammans medförfattarna, KB-bibliotekarierna Greger Bergvall och Jan Ottosson den andra historien. Om rariterna som stals av Kungliga bibliotekets handskriftschef under nio år, Anders Burius. 62 värdefulla böcker från tre århundrande, som tillhört kungligheter och stora boksamlare  I 20 år har Greger och hans kollegor jagat efter dem.  

– Jag letade efter den första boken, den som satte igång den hemliga inventering som ledde till att allt uppdagades.  

Fröet till den första misstanken såddes den 20 oktober 2003. Av en kollega fick Greger Bergvall veta att någon i ett mail från Tyskland till frågat KB om en bok. Avsändaren hade tagit del av bibliotekets katalog på nätet och noterat att i samlingarna i Humlegården fanns ett exemplar av Das illustrirte Mississippithal av Henry Lewis. En klenod, enligt brevskrivaren var KB:s förstaupplaga illustrerad med handkolorerade litografier från författarens resa längs Mississippifloden i mitten av 1800-talet, ”one of these most rarely books in the world”. Med sina bilder över ett jungfruligt nybyggarland där en ny tid bryter fram; hjulångare som med kraftiga skovelhjul banar väg på den mäktiga floden, New Orleans myllrande hamn, röken ur nyanlagda fabriksskorstenar, är den en unik skildring av en avgörande epok i människans historia. 

Tidiga böcker om USA är sällsynta. Frågan från Tyskland antydde att Lewis bok var av stort intresse för en köpstark amerikansk samlarmarknad. Greger började leta på nätet och såg att Das illustrirte Mississippithal betingade ett pris på 75 000 dollar.  I ett nytt melj undrade den tyska avsändaren hur många sidor boken bestod av och om det fanns sidor med engelsk text i den. Greger och hans kollega Gudrun Oettinger gick ner i Kungliga bibliotekets bokmagasin.  

Att i dem hitta en bok är inte nödvändigtvis enkelt. Katalogerna är många. Valven enorma. De kan liknas vid varsitt femvåningshus under KB:s slottsliknande byggnad.  Den illustrerade dyrgripen stod inte där den skulle. 

Det kunde bero på flera saker. Troligast för att den hade blivit felplacerad. Eller föremål för omsignering till Raritetskammaren. Eller att kataloguppgiften inte hade aktualiserats. Sådant var ovanligt. Men kunde hända. Det är trots allt fyra miljoner böcker att hålla ordning på.  

Efter fem månaders letande kunde KB:s bibliotekarier konstatera att boken saknades. Liksom ett stort antal andra efterfrågade böcker.   

Om dessa bokstölder, som utfördes av den välklädde chefen för Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning under sina nio år som anställd, har det gjorts såväl en radiodokumentär som ett tv-drama. Tjuven avslöjades i en internutredning, erkände stölderna, sa att använde pengarna för att underhålla sina fruar och ett vidlyftigt leverne, innan han tog sitt liv genom att skära av gasledningen i sin lägenhet, och orsakade en stor explosion som skadade tolv personer och förstörde hela huset där han bodde rapporterade medierna löpande.  

För Kungliga biblioteket följde en påfrestande tid, på flera sätt. Åklagarens krav att polisen på egen hand skulle försöka spåra och återbörda böckerna betraktade Kungliga biblioteket som naivt. Man menade att polisen saknade den specialistkunskap om dessa böcker som krävdes för ett så kvalificerat uppdrag. Samtidigt insåg KB det orimliga i att bibliotekarierna engagerade sig brottsutredningar. Sommaren 2004 kom en KB:s avdelningschef för specialsamlingarna överens med polisen om att sitta redo vid telefonen på sitt tjänsterum medan två poliser genomförde en husrannsakan i tjuvens sommarstuga. Poliserna hittade två böcker, ringde, beskrev och jo, det lät som två av de stulna böckerna, avdelningschefen.  

– Som att en läkare skriver ut recept utan att träffa patient, säger Greger Bergvall.  

Det svåra för KB rörde inte bara vilken roll man skulle ha när det gällde att försöka återbörda böckerna. För en institution vars uppgift är att förvalta kulturarvet för all framtid, handlade stölderna om ett brott riktat mot alla levande, döda och ännu icke födda. Inte många förbrytelser, läser man i Brottsplats KB, kan på det sättet anses kvalificera sig ”för att drabba själva mänskligheten.” KB hade agerat resolut genom att inleda en hemlig inventering för att se om det saknades böcker, man hade kopplat in polis. Inget skulle sopas under mattan. Men Greger Bergvall berättar för Fokus att tiden omedelbart efter avslöjandet också präglades av en annan stämning.    

– Det har inte pratats jättemycket om det, och jag kanske inte säger det lika starkt som andra anställda som vid den tidpunkten varit här längre, men brottet blev möjligt för att en medarbetare svek ett förtroende och bedrog oss. Det tog hårt, en känsla av ”vi litade på dig, du fick tillstånd att gå i samlingarna och så missbrukade du det.  

Handskriftschefen hade bland annat dolt böckernas proveniens – deras unika historia – genom att skrapa bort signaturer och skära sönder sidor. 

– Vi flaggade inte som vi alltid gör när någon medarbetare dör på halv stång för honom.  

Den svikna tilliten var ingen liten sak, påpekar Greger Bergvall.  

– Det här är ju ett internt förtroende, men om allmänheten brister i tilltro till oss är det allvarligt. Har vi inte förtroende vill inte folk donera till oss. Vi får dagböcker, en persons innersta tankar, vissa arkiv vi tar emot som får ligga i träda, det handlar alltså om att förtroendet internt kan skada det förtroendet, och det gjorde det. 

Kungliga biblioteket lade ner stora resurser ner på att öka säkerheten. Det som hade hänt skulle inte få hända igen. Men trots att biblioteket införde nya regler för tillträde till magasinen och minskade intervallerna mellan inventeringarna i en amper ansträngning att lägga det som i Brottsplats KB beskrivs som ”det skamfyllda bakom sig” gick tanken att försöka få tillbaka de stulna böckerna ”vilse i en snårskog av praktiska och juridiska komplikationer, okänd terräng för ett nationalbibliotek. Man var van vid att ta emot böcker och katalogisera dem. Att ge sig ut på bokjakt var något annat. Vardagens frågor tog vid. De försvunna böckerna började omärkligt betraktas som ”det förflutnas bekymmer.”  

Detta hämmade ambitionerna att återbörda böckerna. I alla fall fram till en junimorgon 2011. Då anlände en försändelse adresserad till KB:s mångårige men pensionerade kartexpert med posten. Greger Bergvall, som hade gått bredvid honom under några år, lärt sig om samlingarna och numera titulerade sig som kartbibliotekarie öppnade försändelsen. Den innehöll en katalog från antikvariatet Martayan Lan i New York. Katalogens tema var Early and rare worldmaps, atlases and rare books. KB får regelmässigt kataloger från specialisthandlare eller över bokauktioner. Nationalbiblioteket har bara några hundratusen kronor om året till antikvariska förvärv. Men ett läge där det går att göra en värdefull komplettering kan uppstå.  

Nu insåg man att det fanns andra skäl att följa den globala antikvariska handeln. Greger hajade till när i katalogen han priset på Wytfliets atlas från 1597.” Titeln på latin var lång: Descriptionis Ptolemaicae augmentum sive Occidentisnotitia, brevi commentario illustrata, studio et opera Cornely Wytfliet Louaniensis. Lika lång på svenska Ett supplement till Ptolemaios beskrivningar eller Kännedom om Västerlandet, illustrerat med en kort kommentar, med flit ombesörjd av Cornelis van Wytfliet från Leuven.  

Det rörde sig om den första atlasen som skildrade den nya världen och dess europeiska upptäckare såsom Columbus, Pizarro och Verrazano. Det begärda priset var 285 000 dollar, nästan 3 miljoner kronor. Beloppet gjorde att Greger Bergvall ville försäkra sig om att bibliotekets eget exemplar av Wytfliets atlas var i betryggande förvar.  

Antikvariatets atlas beskrevs som ”extremly rare first issue”. Det förklarade det höga priset. Var KB:s atlas lika sällsynt?  De mest värdefulla och ömtåliga böckerna på KB är skyddade i särskilda fodral, kapslar. De förhindrar att de värdefulla böckerna skadas, men försvårar för den som snabbt vill försäkra sig om att en bok finns. En kapsel utan bok är inte lika uppenbar som ett glapp i en bokhylla. I KB:s valv var kapseln prydligt på plats på sin hylla, men tom.  

Greger Bergvall meddelade Martayan Lan i New York att det fanns uppgifter som kunde tyda på att antikvariatet hade en stulen atlas till försäljning. Samtidigt kontaktade han säkerhetschefen på KB, Douglas Andersson, för att berätta att en av de försvunna böckerna kanske hade lokaliserats.  

Efter några dagar fick Greger svar från New York. Antikvariatet sa att atlasen tagits ur försäljning för att misstankarna skulle kunna redas ut. Antikvariatshandlaren frågade hur exemplaret såg ut, när det var stulet och om det var registrerat i någon databas  

Det var det. Men, visade det sig, ändå fel exemplar. Den bok som stod på KB var en andraupplaga, med en del rättade stavfel och större typsnitt, inte värd riktigt lika mycket men endast ett av ett handfull exemplar som fanns i världen. Och just därför inte svår att hitta. Greger Bergvall upptäckte med hjälp av enkel sökning och till sin stora förvåning att KB:s exemplar av den sällsynta atlasen märkligt nog samtidigt också erbjöds till försäljning. På Arader Galleries i New York.  

Det var KB:s ertappade och döda handskriftschef Ander Burius som hade stulit den också, sålt den till en bokhandlare som i sin tur sålt den på Sothebys. Där hade den köpts av en amerikansk karthandlare.  

– När jag kontaktade boksamlaren, han är högprofilerad, han har gått ut mot karttjuvar, skickade han tillbaka den och Sothebys skickade tillbaka pengarna. Rent tekniskt skulle man kunna se det som häleri. De visste om att den var stulen, men de fick ta den ekonomiska smällen.   

För Greger Bergvall var jakten på kartboken från 1500-talet den första kontakten med boksamlarvärlden och den första av handskriftchefens stulna böcker som KB lyckades spåra och föra tillbaka. I skrivande stund har man lyckats få tillbaka 19 böcker. Brottsplats KB skildrar Greger Bergvalls och Jan Ottossons resa genom den undre bokvärlden, via auktionsfirmor, udda boksamlare och antikvariat, med hjälp av FBI, tysk polis, kataloger och på nervösa utforskningar i tysta bokvalv. Det är en skildring av hur mycket eldsjälar på ett nationalbibliotek som betraktar böcker, nedskrivna berättelser och tankar som mänsklighetens mest dyrbara skatt är beredda att göra. För att återställa förtroendet för de institutioner som har uppdraget att förvara dessa böcker. För hela mänsklighetens skull. Greger Bergvall berättar att det var en slump att han i unga år sökte projektjobb på Kungliga biblioteket. 

– Jag var museivetare och konstveterare i grunden så jag tänkte egentligen att jag skulle ha ett museijobb. Men så sökte jag ett projektjobb på KB. Då började jag arbeta här och förstod ganska snabbt att det här var ju museisamlingar. Vi hade föremål, vi hade fotografier, vi hade teckningar, inte bara böcker, vi hade kartor och möbler… 

I Brottsplats KB framträder den kommersiella boksamlarvärlden som en brokig krets av excentriska förmögna samlare som älskar böcker. Men också av lycksökare och charlataner. Till den senare kategorien hör inte de svenska förmöga samlare som förkommer i Brottsplats KB. Erik Penser är en stor samlare. Percy Barnevik var den största bland finansmän.  

– Hans far var boktryckare, berättar Greger Bergvall, och Sven Hagströmer har hjälpt oss flera gånger. Han råkade köpa en bok som var stulen från oss. Det är också den senaste boken vi har fått tillbaka. 

Den 19:e av de 62. Letandet fortsätter.

***

Läs även: Plötsligt hyllar alla den tryckta boken

Läs även: Samtal på Bokmässan vid sidan av deckarförfattarna