Bleknande pennstreck

Vid ett tillfälle hade den amerikanske fotografen Irving Penn särskilt svårt att komma en känd Broadwayskådespelare in på livet. Skådespelare tar gärna på sig ett ansikte när det är dags för tagning, de vet hur man gör och ser därför ut på samma sätt på nästan alla bilder.

Den här gången fick Irving Penn en lysande idé. Liksom i förbigående nämnde han att han just hade sett pjäsen där skådespelaren medverkade. Skådespelaren blev naturligtvis nyfiken och undrade vad han tyckte om föreställningen. Penn svarade att det var det sämsta han hade sett på mycket länge.

Skådespelaren tappade fattning­en, masken bröts och det blev ett bra porträtt.

Irving Penn var en mästare på att komma bakom masken på de många celebriteter han porträtterade under sin långa karriär. Den inledande historien berättade han för en av sina svenska vänner och fotokolleger, Hans Hammarskiöld, som gärna återgav den – och som tog till sig tipset, för en rad lysande porträtt.

Penns samtida konkurrent i New York, Richard Avedon, använde ett liknande knep när han skulle ta ett dubbelporträtt av hertigparet Windsor. De såg till en början lika uttryckslösa ut som vanligt. Avedon bad om ursäkt för att han själv inte var i bästa form. Det berodde på att han hade råkat köra ihjäl en hund på väg till ateljén, sa han, väl medveten om att hertigen och hans hustru älskade hundar över allt annat. Hertigparet förfärades. Deras ansikten blottades. Det blev ett djupt mänskligt dubbelporträtt.

Tre av Irving Penns svenska porträtt – Gustaf VI Adolf, fotografen Lennart Nilsson, regissören Ingmar Bergman – ingår i den svenska statens porträttsamling på Gripsholms slott, 5 000 porträtt av bemärkta svenskar från 1400-talet till i dag. De flesta är förstås oljemålningar på duk, från adelsmän och vetenskapsmän som verkade för hundratals år sedan till förre statsministern Göran Persson, men på senare tid har något hänt. Nytillskotten i samlingen är oftast fotografier, inte oljemålningar. Av de sjutton senaste så kallade hedersporträtten är tolv fotografier. Prinsessan Christina har till exempel porträtterats av Hans Hammarskiöld, författaren Tomas Tranströmer av Hans Gedda (ett fantastiskt porträtt med skalbagge) och överlevaren Hédi Fried av Sanna Sjö­swärd.

– Det är ett medvetet val, säger Magnus Olausson, avdelningschef på Nationalmuseum med särskilt ansvar för porträttsamlingen på Gripsholm.

– Vi tog ett beslut 2002 om att inrikta oss på fotografiska porträtt. Målade porträtt är en anakronism i dag eftersom det finns alltför få riktigt bra porträttmålare. Fotograferna erbjuder helt enkelt bättre porträtt.

På grund av klimatet i slottet kan fotografiska verk dessvärre bara visas på Gripsholm under den varma årstiden. Att andelen foton i porträttsamlingen ändå växer är ett av flera tecken på att intresset för fotografi ökar och att dess ställning stärks. Museer och institutioner visar allt oftare fotografi samtidigt som svenska folket enligt en beräkning tar över en och en halv miljard bilder under ett år.

Fotografer och fotohistoriker oroar sig nu för hur alla dessa bilder tas om hand.

– Problemet är att det inte finns något övergripande ansvar för det fotografiska kulturarvet hos någon svensk myndighet eller institution. Filmen har Svenska Filminsitutet, det tryckta ordet har Kungliga biblioteket men fotografiet har ingen hemvist. Det finns ingen nationell plan för hur vi ska ta hand om våra stora fotografers arkiv, säger fotohistorikern Eva Dahlman.

En del etablerade fotografers verk har visserligen landat hos olika museer. Hans Hammarskiölds efterlämnade verk finns i tryggt förvar på Nationalmuseum, Georg Oddners på Malmö Museer, Sune Jonssons på Västerbottens museum. Andra fotografers verk, som Lars Tunbjörks och Lennart Nilssons, förvaltas av dem närstående stiftelser eller aktiebolag. Däremot har ingen institution hittills visat intresse för Tuija Lindströms arkiv efter hennes död för halvtannat år sedan. Hennes verk förvaltas av en förening. Eva Dahlman och nätverket Nationellt ansvar för fotografi har länge försökt att förmå kulturdepartementet att tillsätta en statlig utredning för att säkra den fotografiska bildens historia och forma dess utveckling. Hittills utan resultat. I nätverket ingår förutom fotografer och fotohistoriker en lång rad institutioner och museer. Nordiska museet och Moderna Museet hade tidigare ett uttalat ansvar för fotografi, men dessa funktioner har avvecklats.

Irving Penn inledde sin konstnärliga karriär som målare redan på 1930-talet men övergick till foto på allvar 1943, då han hade sitt första omslag på modemagasinet Vogue. Han förblev modefotograf under hela sin karriär, men vidgade sitt konstnärskap till porträtt och stilleben. Med sin strängt reducerade, nästan kliniskt rena, och pregnanta stil förnyade han och satte tonen för både mode- och porträttfoto under 1900-talets andra hälft. Penn lät nästan alltid dem han porträtterade iscensätta sig själva mot en neutralt grå bakgrund. Hans enda krav var att de skulle se rakt in i kameran. Han använde ungefär samma metod för de etnografiska bilder han tog i en portabel ateljé, i bland annat Marocko, Peru och Nepal. Han ville förstå och lära känna de människor han porträtterade, och han började med att intervjua dem grundligt innan han förde in dem i sin ateljé. Där föredrog han att arbeta under tystnad.

Han inspirerade starkt flera av medlemmarna i den svenska gruppen Tio fotografer. Två av dem, Georg Oddner och Hans Hammarskiöld träffade Penn i New York redan i början av 1950-talet. Penn själv ville nästan aldrig bli fotograferad, men både Oddner och Hammarskiöld fick förtroendet; och Penn besökte tillsammans med sin hustru återkommande Tio fotografers årliga sommarmöten i Sverige.

Irving Penn använde ofta två vinkelställda skärmar som bakgrund; de som skulle porträtteras placerades i den trånga vinkeln och fick posera som de själva ville. Porträttet av konstnären Marcel Duchamp är ett av de mest kända i denna serie. När Hans Hammarskiöld fick i uppdrag att ta ett porträtt av konstkritikern och professorn Ulf Linde, för katalogen till en Duchamp­utställning på Konstakademien 2011, gjorde han en parafras; Ulf Linde sitter majestätiskt och ganska arrogant i sin rullstol i ett lika trångt hörn. Det var Hans Hammarskiölds hommage till Irving Penn.

På Moderna Museet kan man just nu se några exempel på Penns porträttkonst, däribland ytterligare ett porträtt av Ingmar Bergman, där han fascinerande håller fingrarna på sina ögon. Det ingår i en liten utställning med anledning av att museet nyligen tog emot en donation på åtta bilder från The Penn foundation. Därmed har Moderna en av de bästa Pennsamlingarna i världen. Fotografen själv donerade 100 fotografier till museet 1995 till minne av sin svenskfödda hustru, fotomodellen och skulptören Lisa Fonssagrives-Penn, som avled tre år tidigare.

»Penn moraliserar inte, psykologiserar inte. De porträtterade får psykologisera sig själva«, skrev konstkritikern Lars O Ericsson i samband med donationen 1995 och Anna Tellgren, som är ansvarig för fotoavdelningen på Moderna museet, betonade i samband med invigningen av utställningen att han är hantverksmässigt lysande och tekniskt perfekt.

Det hittills högsta auktionspriset för ett fotografi sattes för åtta år sedan, då en av Irving Penns mest kända bilder – »Kvinna i marockanskt palats« (från 1951, med Lisa Fonssagrives som modell) – gick för 300 000 euro, ungefär 3 miljoner kronor, på ett av de internationella auktionshusen.

På Bukowskis auktion med samtidskonst i april i år gick Hans Geddas »Sign of freedom«, en bild av Nelson Mandelas knutna hand, för 105 000 kronor. Däremot blev det återrop för en vacker Irving Penn-studie av dansaren Alexandra Beller för serien »Dancer«, Penns sista stora sammanhållna konstnärliga projekt.

Fakta | Samtidaporträtt-pionjärer

Irving Penn(1917–2009)

Hans Hammarskiöld(1925–2012)

Richard Avedon(1923–2004)

Georg Oddner(1923–2007)

Aktuelltporträttfoto

I augusti har Sanna Sjöswärd vernissage på Fotografiska i Stockholm med en utställning om överlevande från Förintelsen, som tillkommit i samarbete med Raoul Wallenberg-stiftelsen.

På Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm pågår en utställning kurerad av filmfotografen Hoyte van Hoytema med 199 porträttbilder ur Hasselbladsstiftelsens fina samling.

Nationalmuseum planerar en större utställning med verk av Christer Strömholm (1918–2002). Delar av museets stora samling fotografier är insprängda i samlingspresentationen, men utrymmet är begränsat.

Hälften av de porträtt som ingår i en kommande specialutställning på Gripsholm i Mariefred, med verk skänkta av Gripsholmsföreningen, är signifikativt nog fotografier.

Irving Penn-utställningen, inklusive de åtta nyförvärven, visas på Moderna Museet i Stockholm under 2019.