Blogg: Lättstörda stockholmare är störigast i stan

”Staden stör mig”, brukade min äldste son skrika rakt ut så fort vi dristade oss till att dra honom i sittvagnen ned för den lite isolerade kulle där vi bodde och in i mer tätbebyggda delar av Stockholm. Det implicita budskapet var: Vänd! Vänd omedelbart hem igen. Här vill jag inte vara!

Idag tänker jag att det i själva verket kanske var en smitta. Att vår lille R var patient noll, dessa år i millenniets begynnelse, i vad som med åren skulle utvecklas till en verklig epidemi, en farsot som håller Stockholm i ett järngrepp och som på senare år har krävt flertalet offer så som musikbaren Snotty på Skånegatan, konsertlokalen Kägelbanan på Södra teatern och hbtq-baren Bitter Pills i Hornstull. Inför nästa sommar har Södra teatern tvingats att kraftigt dra ned på antalet konserter på den härliga utescenen på Mosebacketerassen sommartid.

Det finns gubevars boendekunder i angränsande hus, folk som har betalat för att vistas inom vissa specifika väggar, och som därmed, enligt all rimlig kundlogik, har rätt att ställa krav på allsköns bekvämlighet och frihet från både väntade och oväntade störningskällor.
Grannar som överklagar tillstånd för barer, teatrar och konsertscener håller långsamt på att kväva huvudstaden. Till sin hjälp har de bostadspriserna, som de varit med om att driva upp, och som gör allt fler verksamhetskalkyler omöjliga att summera.

Lille R är numera store R och skräcken för staden och dess gnisslande, ropande, myllrande liv botades helt av tonåren. Men även den lille R:s sjukdomstillstånd skilde sig på en avgörande punkt från senare mutationer. Så liten han var drog han snabbt den enda vettiga slutsatsen: Att han själv till varje pris ville undvika att vistas på de platser som smärtade honom så. Klokt såg han till att snabbast möjligt flytta sig någon annanstans.

Södra teatern har ett upprop för den som vill att storstaden ska få ha sitt liv i behåll.