Böcker är mer än konsumtion

Walter Benjamins essä ”Boksamlaren” inleds med en sprudlande beskrivning av hur han packar upp sitt bibliotek ur de lådor där de legat i dvala i två år. En störtflod av minnen möter honom: inte bara de idéer som står nedskrivna i dessa böcker, utan också de egna tankar han själv fick i samband med läsningen. Och så var det alla de där böckerna han ännu inte läst, men vars öde redan genom införskaffandet börjat flätas ihop med hans eget. Det var helt enkelt en del av hans ande som legat instängd i kartongerna i materiell form.

Essän pekar på ett fenomen jag gärna skulle ha sett Annie Murphy Paul ta upp i sin insiktsfulla bok The Extended Mind: The Power of Thinking Outside the Brain (2021). Till skillnad från det mesta som skrivits inom den så-kallade ”extended-mind”-teorin fokuserar hon inte främst på informationsteknologi utan på vår fysiska miljö och våra kroppsrörelser, vilka påverkar vår tankeförmåga och kreativitet.

Förvisso är böcker också en form av teknologi, och i likhet med internet och smarta telefoner lagrar de information och avlastar på så sätt hjärnan. Men böcker utgör en förlängning av hjärnan inte bara för att de lagrar information, utan för att de påminner oss om tankar vi själva haft, eller förnimmelser vi aldrig formulerat i ord, och som vi utan deras hjälp inte kommer att minnas. Det handlar här om information som är lagrad inuti hjärnan men som vi behöver hjälp att erinra oss. Detta är en funktion böcker delar med andra föremål: tavlor, möbler, gamla kläder, leksaker – allt som väcker associationer.

För övrigt spelar ju den kroppsliga interaktionen också en roll för böckers betydelse som förlängningar av sinnet, precis som de fenomen Paul tar upp. Många av oss som inte växt upp med e-böcker känner att något saknas i läsandet av dessa, precis som mer och mer forskning nu visar. Man vill ta på texten, något läsplattor ofta uppfattar som att man vill vända blad.

Själv tycker jag om att misshandla mina böcker lite – inom tillgivenhetens gränser. Genom att göra anteckningar i marginalen kommer jag i besittning av bokens innehåll. Att lämna böcker med hundöron och fläckar får mig att känna att jag kommit dem närmare. Att inte få inpränta mig själv på boken på detta sätt, för att jag bara lånat den, är som att inte få krama ett älskat barn på grund av Covid.

Ska denna personlighetstyp – den Benjamin betecknar som ”samlare” – kallas ”materialist”? Frågan pekar på hur tvetydigt detta begrepp är när det används som kritik av konsumtionssamhället. Böcker är materiella ting man köper men inte konsumerar i bemärkelsen att bruka något tills man förgör det. Samlaren köper för att ha och bevara, inte för att slita och slänga. Han är materialist såtillvida att han lätt fäster sig vid materiella ting. Men anledningen till att han fäster sig vid dem är att de för honom förkroppsligar något metafysiskt. Att köpa och konsumera är inte samma sak.

När vi väl inser att vårt förhållande till böcker inte består i att konsumera dem måste vi också omvärdera köpandet av andra prylar. En anledning till att vi tycker om föremål är att de låter oss vidga sinnet ut i den fysiska världen, så att vi kan förnimma det och därmed göra det mer verkligt.

Den som till naturen är samlare men tvingats leva nomadiskt vet att en tom andrahandslägenhet bara är en utmejslad del av rymden, tak över huvudet. Ett hotellrum är en plats för vila; när man vilat upp sig blir man rastlös, för man känner att allt av intresse händer utanför. Bara i närvaron av ens egna saker blir ett rum en värld, en terminal snarare än en genomfartsstation.

Men att behålla gamla saker handlar inte bara om att hålla det förgångna vid liv. Att förtjusas av något så banalt som en fin badrumsmatta på Åhléns är att föreställa sig ett framtida liv; att köpa den är att investera sig i denna framtid. Detta gäller böcker i än högre grad.

Som Walter Benjamin skrev var stämningen när han öppnade sina kartonger och kände doften av pappersdamm inte nostalgi utan förväntan; som ett barn på julafton. Han citerar också Anatole France, som på frågan om han läst alla de där böckerna i sina bokhyllor glatt svarade ”Inte en tiondel av dem”.

Den som köper en bok avslöjar därmed att han tror att livet fortfarande ligger framför honom, att han kan utvecklas, att han och hans värld kan bli större. När man ger bort en bok i present är det just detta man önskar mottagaren. Att äga en samling böcker, både lästa och olästa, är att fortfarande äga det förgångna, och redan äga framtiden.

I dag går det inte att läsa Benjamins essä utan att drabbas av ett oerhört vemod. Han skulle nämligen förlora alla dessa böcker när Nazisterna konfiskerade hans lägenhet i Paris; och några dagar senare tog han sitt liv vid fransk-spanska gränsen.

I sin inledning till essäsamlingen som innehåller just ”Boksamlaren” nämner Hannah Arendt dessa två händelser i samma andetag. Det fanns mer drastiska och omedelbara anledningar till självmordet förstås. Tanken var att han skulle ta en båt till USA från Portugal. Han hade skaffat visum till Spanien, men det var inte säkert att han skulle bli utsläppt ur Frankrike, där han som jude riskerade att hamna i interneringsläger.

Ändå tror Arendt att förlusten av böckerna var med i bakhuvudet och spädde på hans förtvivlan. Vad skulle han i USA att göra, när han lämnat framtiden bakom sig, i Paris?

***

Läs även: Vad händer när djupläsningen går förlorad?

Läs även: Digitaliseringen saboterar våra barns skola