Bokdetektiv från Gnosjö hittade försvunna KB-böcker

Det blir en annan energi i ett rum när en handfull bibliotekarier är på riktigt gott humör. Många andra förväntansfulla har svårt att sitta still, men bibliotekarierna längst fram i hörsalen som presenterar de tio återfunna böckerna blir snarare bubbliga. De pratar lite för mycket och lite för länge för de otåliga journalisterna i hörsalen.

Orsaken till den bubbliga bibliotekarieglädjen är en småländsk man med ett historieintresse. Företagaren, entreprenören och historikern Tomas Söderblom, som på eget bevåg tagit hem tio av de försvunna verken under det senaste året, har ett annat tonläge än bibliotekarierna. De sistnämnda pratar om fantastiska sättningar, unika märkningar. En 59-årig företagare och historiker som privatdetektiv på jakt efter de försvunna nationalskatterna pratar på ett lite annat sätt.

– Jag förstod omedelbart att det här inte kunde bli något officiellt. Det fick bli något jag fick göra fullständigt ensam själv privat. Jag vill poängtera att det jag säger står för mig, inte för KB. För det här har varit en helt privat grej från början till slut av två skäl. Jag visste från början att staten inte har något som helst intresse eller möjlighet att betala någonting för att få tillbaka boken. Men det har jag som privatperson.

Böckerna försvann efter de uppmärksammade stölderna av den före detta chefen på Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning. Han erkände brotten, men sprängde sig och sin lägenhet kort efter att han släppts från häktet.

Bland böckerna finns verk från exklusiva verk av Goethe, Maximilianus, matematiska 1500-talsböcker från Münster. Gamla böcker med proviens, någon tros ha ägts av Axel Oxenstierna. En annan av Karl XIII. Böcker som skänkts från slott, från gamla samlingar.

Som bevis användes gammal dokumentation och specifika kännetecken.

Nu har han den finurliga smålänningen återlämnat allihopa till Kungliga biblioteket. Ett bortskrapat märke på en rygg, en fläck på en baksida. De sprudlande bibliotekarierna är noggranna i sin genomgång.

På presskonferensen inne på hörsalen får en smal man i stor vit skjorta ordet. Tomas Söderblom heter han, och han har precis letat reda på ett tiotal av böckerna som försvann i samband med stölderna mellan 1995 och 2004. Han gjorde det på eget bevåg med motivet att han tyckte kulturen skulle få en positiv nyhet någon gång.

Han har själv länge varit en samlare, men inte av gamla böcker. Nu, efter att på eget bevåg ha tagit fram fler försvunna böcker än vad Kungliga biblioteket tidigare lyckats med på egen hand, är han rätt nöjd.

– Eftersom jag kan världen med samlare och handlade som hjälper till att hjälpa samlare att köpa saker för att tjäna pengar, den världen är väldigt tuff. den innehåller ett chackrande som absolut inte anstår en myndighet och allra minst KB. Jag förstod att jag fick göra det här med egna metoder, säger Tomas Söderblom.

Tanken var att komma med ”en glad kulturnyhet mitt i pandemin” Riktigt så kanske det inte blev, men nästan. Han har skänkt tillbaka böckerna till biblioteket nu och vill inte nämna några summor när han får frågan om hur mycket pengar han lagt ut för att få tillbaka böckerna.

– När böckerna kommit ut i ljuset och jag vet vem som har böckerna har jag gått över från tanken på att köpa boken till att tigga den. ”så mycket pengar har vi inte, det finns inte en chans, den är stulen, ni kan ju aldrig sälja den, ingen seriös samlare vill ha en stulen bok, ingen handlare vill handla med en stulen bok, vad ska du göra?

Fortfarande är ett 40-tal böcker försvunna. De flesta har han fortfarande inget spår på och en sitter en tysk juridikprofessor och håller fast vid, men han hoppas att fler ska komma fram. Samlingen är fortfarande inte komplett, men faktum är att han på egen hand fått hem fler böcker än vad den svenska staten lyckats med. Förhandlingarna har varit knepigast, menar han. Folk sitter med stora ekonomiska intressen i böckerna, även om många har vetat att det handlat om stöldgods. Det svåraste har varit att övertyga folk som betalat mycket pengar för böckerna att det är bättre att bara lämna tillbaka dem, ibland mot en summa som kanske inte legat på samma nivå som man själv betalat.

– Vem ska stå för Svarte Petter? Där har man fått... ja, laborera”, säger finansmannen och historikern från Gnosjö och Lund.