Boken mot väggen

Det är något speciellt med månaden september. Resten av året kan de dra sig undan, stänga dörren, bli kvar i sin ensamhet. Men inte i september.

Varje höst inleds på samma sätt. Det börjar redan i slutet av sommaren; de första trevande förhandsintervjuerna som snart har övergått till en flod av recensioner.

September är författarnas månad. Är du någon att räkna med, ja då släpper du din bok under den här tiden.

Och nu står fyra av höstens författare och bläddrar i varandras böcker runt ett stort träbord. De har inte träffats förut. Jo, förresten. För länge sedan mötte Madeleine Hessérus, som då var husdramatiker, en nyexaminerad Sisela Lindblom på Dalateatern. Och Martina Haag har en gång i tiden skrivit och sökt jobb hos Sisela Lindblom när hon arbetade på Boulevardteatern. Hon fick aldrig något svar. Och Siselas man spelar visst i något som kallas för författarlandslaget tillsammans med Måns Wadensjö. Fast Måns har tydligen aldrig dykt upp på någon träning. Men förutom det vet de inte så mycket om varandra.

Måns Wadensjö skriver smal vardagsnära prosa och har vunnit Katapultpriset för bästa debut endast 21 år gammal. Martina Haag är en av landets bäst säljande författare och känd från tv. Sisela Lindblom är författaren och regissören som med sitt författarskap ofta lyckas väcka debatt. Mest omtalad är kanske romanen »De skamlösa« som gav upphov till den så kallade väskdebatten år 2007. Madeleine Hessérus är den välrenommerade författaren som alltid lovordas men som valt det stilla livet på landet långt ifrån storstadspressens sökarljus. De är författare från olika håll. Och nu ska de mötas. Det är märkligt, men det händer inte så ofta. Det finns debatter, paneler, fejder och strider. Men det här är något annat. Det här är ett samtal.

Så sätter de sig ned, på bordet ligger bokhögar med deras fyra egna böcker högst upp. Måns Wadensjö erkänner att det här faktiskt är första gången som han ser sin nya bok i tryck.

Hur kändes det när ni höll er debutbok i handen för första gången?

Madeleine: Jag minns det mycket väl. Jag hade hämtat ut böckerna som kommit i ett stort paket på posten och i bilen på väg hem kunde jag inte vänta längre. Jag minns att jag blev väldigt berörd när jag såg boken. Det var som en chock, det var fantastiskt. Det överträffade alla mina förväntningar på hur det skulle kännas att hålla sin egen bok i handen. Så starkt har jag aldrig upplevt det igen. Jag satt i min bil med skakande händer.

Martina: Det är som att föda ett barn. Plötsligt blev det som tidigare varit väldigt diffust något oerhört konkret. Kanske gjorde det inte riktigt lika ont och själva boken var lite mindre och fyrkantigare än ett barn. Men när jag såg den ville jag luta mig över boken och säga »hej« med darrande röst.

Sisela: Själva texten har alltid varit det första jag tittar på när min bok precis kommit från tryckeriet. Att läsa sin egen text med nya ögon är den allra största upplevelsen för mig.

Måns: Jag minns faktiskt inte hur jag reagerade när jag såg min debutbok för första gången. Och det känns lite konstigt när ni nu berättar om era upplevelser. Men i förra veckan var jag med om en grej som ändå var rätt stark. Mitt gamla förlag har bestämt sig för att trycka min första bok i pocket och plötsligt såg jag den på Pocketshop med ett helt nytt omslag. Den chock jag drabbades av då handlade om att jag insåg att boken nu har ett helt eget liv, även rent bokstavligt.

Ja, du har inte bara fött den. Nu har den blivit tonåring …

Martina: … och flyttat hemifrån.

Varför är du på omslaget av din bok, Martina?

Martina: För att det ska kännas som ett skivomslag. Men det där är ju givetvis inte jag. Det är ju en hårdrockstjej som är rödhårig. Fast mest är det en rolig egogrej. Det är min bok. Jag har skrivit den. Det är även lite av mitt signum. Jag har haft mig själv på omslaget på alla mina böcker.

Skulle ni andra kunna vara på omslaget av era böcker?

Madeleine: Absolut inte.

Varför inte?

Madeleine: Jag vill att berättelsen och texten ska tala, inte min person eller mitt ansikte.

Måns: När vi pratade om min nya bok på förlaget enades vi om att även stryka fotot som brukar sitta på insidan av omslagsfliken. Dels för att omslaget i sig självt är väldigt viktigt, dels för att det är en tydlig genremarkering att helt avstå från bilder.

Men även den som inte är på omslaget av sin bok är ju en del av en bransch där litteraturen ändå är en vara som ska säljas. Hur känns det att efter en lång ensam skrivprocess plötsligt göra framträdanden och prata med en massa journalister?

Sisela: Jag dras till strid. Jag tycker att det är roligt med möten. Det är roligt att träffa journalister, det sätter i gång saker. Det är när det jag säger i intervjuer sätts i förhållande till det jag skriver som det blir komplicerat.

Hur då?

Jag skriver aldrig utifrån en bestämd åsikt. Det är litteratur, inte manipulation som jag sysslar med. Mitt skrivande är en undersökning, jag undersöker något som jag på förhand inte vet allt om. Den stora förhoppningen hos mig är att min bok ska generera läsningar som ger svar på alla de saker jag själv har gått och funderat kring. Problemen kommer när folk börjar läsa boken utifrån vad jag sagt i en förhandsintervju. Då förstörs hela syftet.

När har det hänt?

Sisela: Med min förra bok, »De skamlösa«, var det absolut så. Där fanns det för övrigt en ganska hård satir som var riktad mot de författare som skrev deckare och som låg hårdsminkade bakom någon container och spelade döda på omslaget. Det var en kritik som bottnade i att jag kände mig angripen i min roll som författare, i kravet på att det ska finnas en indentitet som säljer.

Vem är det som ställer det kravet?

Sisela: Marknaden.

Martina: Det allra coolaste vore ju att släppa en bok som hade en framsida som den där boken (pekar på »Det glömda språket« av Erich Fromm, ett tunt ljusbrunt häfte från mitten av 1950-talet med enbart författarnamn och titel på framsidan) samtidigt som man säger nej till intervjuer, hemsida och blogg. Boken ska enbart tala för sig själv, säger man. Och ändå blir det en supersuccé! Visst vore det coolt. Men i min värld är det ändå viktigt att även någon annan än mamma ska köpa boken.

Vad vill ni ska hända med de människor som läser era böcker?

Måns: Jag vill att läsaren ska tolerera mig som person. Tåla att höra min röst. Och acceptera det som rösten säger. Det är inte så lite begärt egentligen. Att skriva är att göra intrång. Det måste man vara medveten om.

Madeleine: Jag håller med dig, Måns. Själv tycker jag mycket om sagoberättarens röst. Den som säger »Nu ska ni få höra! Det var en gång…«. Den auktoritet som sagoberättaren har vill jag gärna förmedla. Men det behöver ju inte vara just min röst. Det kan vara en röst som jag försöker frambesvärja i själva berättelsen.

Martina: Jag har inte så höga krav på att folk ska förändras eller komma ut som en ny människa efter att ha läst min bok. Jag blir glad när någon kommer fram till mig och säger: »Det är som om du har varit hemma hos mig och tjuvlyssnat!« Då förstår jag att jag har nått fram. Och jag älskar när mina läsare berättar att de suttit på bussen och skrattat så högt när de läst mina böcker att de varit tvungna att vända sig till människan bakom och säga: »Jag är inte tokig, jag bara läser den här boken av Martina Haag.«

Sisela: Jag tror inte jag funderar så mycket på vad läsaren ska vara med om eller uppleva. Jag försöker kommunicera med andra genom att skriva. Jag kommunicerar genom att skriva saker som jag inte får ur mig i vanligt prat.

Men vill du inte att din läsare slår igen boken och utbrister: »Nu ser jag världen på ett totalt nytt sätt!«

Martina: Så får mina läsare gärna känna!

Sisela: Nej. Jag skriver även för att jag själv ska förstå.

Martina: Mitt knep för att ta reda på om jag är på rätt väg, är att använda mig av min syster som innehållsredaktör. Jag skriver och så ger jag henne en trave papper efter en tid. När hon läser sitter jag bredvid. Varje gång hon skrattar till så frågar jag vad det var som hon tyckte var roligt. Jag skriver i första skeendet enbart för henne.

Madeleine:  Min man och min son är mina första läsare. När jag fick idén till min senaste roman sa de: »Nej, nej, skriv inte det! Det kommer att bli besvärligt.« Man ska ju lyssna till goda råd, tänkte jag och började därför på två andra romanprojekt.

Martina: Men så ploppade idén upp ändå?

Madeleine: Ja. Det är nog något slags kapitulation inför ett inre tryck. Man väljer att göra någonting trots att alla runt omkring en säger nej.

Men hur ska man våga lita på sina idéer om alla runt omkring en tycker annorlunda?

Sisela: För mig finns det en annan aspekt av den frågan som jag tycker är viktig. Jag vill vända mig utåt. Jag vill gärna delta i ett nu, i samhället. Samtidigt känner jag att det finns ett krav från kanske främst kulturjournalister att författaren enbart ska få röra sig i en undervegetation där man är fri från all påverkan, alla påtryckningar från medier och alla vänskapsband. Det är givetvis omöjligt. Och det kan inte bara ligga på författarens lott att stå för det självständiga undertrycket i samhällsdebatten. Nej, det är allas ansvar att vara med och skapa djup i samtiden.

Måns: Samtidigt finns det ju en motsatt risk i att vägra anpassa sig. Att alltid gå tvärs emot det förväntade är också en anpassning. Monika Fagerholm sa en gång: »Om du har svarta hål som du kretsar kring, om det finns ett mysterium. Skriv ut det, så kommer något nytt att vara oklart runtomkring.« Man blir aldrig av med det okända, man kan bara jobba sig allt närmre. Under tiden bildas stora genomlysta fält runtomkring det där svarta.

Du debuterade när du var väldigt ung, Måns. Och du är fortfarande ung. Jag tänker att du måste känna en stor press …

Martina: Men han har ju fått en massa priser och grejer!

Ja, precis. Av era fyra böcker är det bara Måns bok som ännu inte är recenserad. Du är ung, prisad. Nu är det upp till bevis som gäller.

Måns: Mina känslor kring den nya boken svänger varje dag men jag försöker säga till mig själv att det viktigaste ändå är att det kommer ut en bok. Mina känslor nu har inget med boken att göra. Den är ju färdig. Den kan jag inte ändra i. Eller hur reagerar ni andra känslomässigt inför ett släpp?

Sisela: De senaste tio åren har jag både som regissör, dramatiker och författare jobbat mycket med att utforska ämnen som gärna uppfattas som klichéer. Det har varit läskigt med tanke på att det krävs så lite för att allt ska missförstås. Och visst blir det också alltid väldigt olika mottaganden. Klart det oroar mig ibland. Samtidigt är det just det som jag tycker är spännande.

Måns: Du är rädd för att klichéerna ska tas på allvar?

Sisela: Det gör de ju. Läsningarna slår åt väldigt olika håll.

Måns: Det är en rätt vågad satsning.

Sisela: Ja.

Hur reagerar ni på kritik?

Martina: Jag har inget som helst filter mellan mig själv och kritiken. Jag vet att man ska tänka att det är recensenten som har problem, att det är han som bara inte har förstått vad det är för slags bok man har skrivit. Men det funkar inte för mig. Jag börjar gråta.

Madeleine: En bot mot den känslan är att alltid minnas att kritikern står med en megafon. Det är bara en ensam person som står och uttrycker en enskild åsikt. Nu råkar den personen ha tillgång till en megafon. Skulle du träffa den här personen på gatan och där få ta del av samma åsikter skulle du inte ta lika illa vid dig.

Martina: Men även om man fått världens finaste omdömen i morgonsoffan, som jag fått för den här boken, så är det ändå någon idiot på typ Hallandsposten som inte tyckte att den var något bra. Och givetvis är det bara den dåliga recensionen som jag minns! Så trots att jag fått en massa bra kritik nu, så blir konsekvensen av alltihopa att jag aldrig mer kommer åka till Halland!

Madeleine: Man ska aldrig läsa recensioner mer än en gång.

Martina: Jo, de bra! De ska jag göra en hatt av och gå omkring med på huvudet.

Sisela: Jag tycker både de dåliga och de bra är läskiga. Men jag har blivit mindre rädd för kritik efter de senaste böckerna. Tror jag i alla fall. För mig är den stora rädslan att ha blivit ifråntagen känslan att det finns en mening med att skriva.

Måns: Jag tycker i för sig inte att man får bli för defensiv som författare. Vi har inget territorium att försvara eller något gathörn att pinka in. Vi håller på med det vi gör och det får vi stå för. Sedan måste vi lämna ifrån våra texter för att tolkas.

Vad är ni allra räddast för när ni skriver?

Martina: Jag pendlar alltid mellan »nu har jag tappat det, det blir nog ingen mer bok, vem fan vill läsa det här, det är ju bara en massa bokstäver på rad«. Från det till »jag är kanske världens roligaste författare!«.

Madeleine: Jag förknippar nog inte skrivande med rädsla. Rädsla är ju en förlamande känsla, det kan jag inte känna när jag skriver. Jag upplever mig aldrig som rädd när jag skriver. Det är snarare så att skrivandet gör att jag slipper rädslan och andra förlamande känslor. Skrivande är lust. Hantverket kommer alltid före konsten. Jag tror det handlar om min uppväxt. Jag utbildade mig till dansare och då lärde jag mig att man först alltid måste tillägna sig själva tekniken …

Martina: … innan man fridansar …

Madeleine: … ja, innan man kan uttrycka det konstnärliga. Så måste det gå till, annars förblir man en amatör. Jag tycker till exempel väldigt mycket om att gå på cirkus. Det kan göra mig rörd, nästan gråtfärdig. Jag vet hur mycket träning det ligger bakom deras konster. Så ser jag även på skrivandet. Det tar lång tid att lära sig, det är ett mödosamt strävande. I dag finns det tyvärr väldigt lite av den synen på arbete. Vi förväntar oss alltid omedelbar utdelning.

Martina: Nu måste jag ta över din roll, Eric. Hoppas det är okej. För jag måste fråga dig, Madeleine, hur din arbetsdag rent konkret ser ut? Jag gissar att du inte är den typ av författare som vandrar omkring på natten och dricker absint medan du sliter ditt hår?

Madeleine: Jag bor ju på landet. Och på förmiddagarna har jag mycket att göra med djur och hus. Men på eftermiddagarna och kvällarna så skriver jag nog sex timmar per dag.

Martina: Har du ett kontor då?

Madeleine: Ja, då sitter jag vid mitt skrivbord.

Martina: Hur gör du, Sisela?

Sisela: Jag skriver bäst på morgonen. Men jag har nu lärt mig att det finns dagar då man inte kan skriva. Fast det är dagar då man inte kan göra något annat heller. Och de kommer med jämna mellanrum. De är ganska jobbiga. De är hemska. Men de går inte att fly bort ifrån. De ingår.

Måns: För mig handlar varje dag om att jobba med något annat än författandet för att betala hyran. Det är det primära i mitt liv. För mig är det viktigt att komma ihåg att jag är en person i första hand och en författare i andra hand. För mig är det helt underordnat att vara författare. Jag tror att det är många som förväntar sig att det ska vara tvärtom. Att man ska vara författare hela tiden, hela dygnet, hela livet.

Martina: Äh, det där är nog mer en killgrej!

Sisela: Ja, det tror jag också. Så där har jag aldrig känt.

Martina Haag

Ålder: 47 år.
Aktuell med: »Glada hälsningar från Missångerträsk« (Piratförlaget).
Tidigare böcker (urval): »I en annan del av Bromma« (2008), »Martina-koden« (2006), »Underbar och älskad av alla« (2005).
Martinas boktips: »Bara ett barn« av Malin Persson Giolito, »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva« av Ann Heberlein, vad som helst av Åsa Larsson.

Måns Wadensjö

Ålder: 22 år.
Aktuell med: »ABC-staden« (Albert Bonniers Förlag).
Tidigare böcker: »Förlossningen« (2009).
Måns boktips: »Flod« av Carolina Fredriksson, »Tredje flykthastigheten« av Lotta Lotass, »Min terapi« av Stefan Lindberg.

Sisela Lindblom

Ålder: 42 år.
Aktuell med: »The Agency« (Norstedts).
Tidigare böcker: »De skamlösa« (2007), »Jägarinna« (1997), »Lisa för själen« (1995).
Siselas boktips: »Ett hus åt Mr Biswas« av V.S. Naipaul, essäsamlingen »How to Be Alone« av Jonathan Franzen, seriesjälvbiografi »Persepolis« av Marjane Satrapis.

Madeleine Hessérus

Ålder: 57 år.
Aktuell med: »Staden utan kvinnor« (Natur & Kultur).
Tidigare böcker: »Till Isola« (2004), »Den döda drottningen« (2001), »Inte vackrare än i Valparaíso« (1997).
Madeleines boktips: »Blindheten« av José Saramago, »Prosa« av Willy Kyrklund, »Under jord« av Don DeLillo.