Boken om Jackie Jakubowski är gripande och gåtfull
När tiden blev knapp fick Lena Einhorn skriva hans remarkabla levnadshistoria.
Toppbild: Nordstedts / Karl Gabor
Hur kommer det sig att en skrivande människa kan bära på en vidunderlig historia, sin egen, men aldrig få den skriven? Ibland handlar det om prokrastinering, andra gånger om att annat viktigt kommer emellan – familj, barn, andra skrivuppdrag som sätter mat på bordet. Det kan också bero på en smärta, som ställer sig i vägen.
Jackie Jakubowski (1951-2020) var journalist och författare, judisk invandrare från Polen. Han kom till Sverige 1970, året han fyllde nitton, i sällskap av sin far. Och modern? Hon var det stora traumat i Jackies förflutna, som han snuddade vid i skrift, bland annat i en text i DN 2013, eller i sitt sommarprogram 2006.
Jag träffade Jackie Jakubowski när han var strax över fyrtio och chefredaktör för tidskriften Judisk krönika, och jag i början av min yrkesbana. Han höll alltid ögonen öppna för unga förmågor att odla. Trots att vår relation var kopplad till yrket, vi lunchade då och då genom åren och jag satt i hans redaktionsråd, var han viktig; en av de där fixstjärnorna i ens personliga universum. En sådan som när den slocknar inte går att ersätta.
Jackie Jakubowski var en ovanlig sort. Född av föräldrar som på olika sätt präglats av andra världskriget – mamman i koncentrationsläger och fadern i sibiriskt fångläger – var han en levande skärva av en jiddischkultur och mentalitet som blomstrat före Förintelsen. Det är svårt att sätta fingret på vad det var… humorn, blicken på andra människor eller det rörliga intellektet. Det var nog främst humorn. Den inrymmer dessutom allt det andra.
När jag som ung skribent på oklara grunder hade blivit avbokad från ett samtal med en professor-meningsmotståndare (idag säger vi cancellerad) skrattade Jackie avfärdande: ”Äsch, den alte kakern, strunt i honom.” Alte kaker är ett mustigt jiddischuttryck som bokstavligt talat betyder den gamla skithögen, men används på gnälliga gubbar i allmänhet. Jag minns det än, eftersom det hjälpte så omedelbart mot klumpen i magen.
Vi hade inte setts på länge, när Jackie plötsligt dog. För mig var det plötsligt, men han hade ju varit sjuk ett tag. När han fick sin diagnos kom också insikten om att självbiografin han tänkt skriva inte skulle bli av. Tiden räckte inte till. Uppdraget som ställföreträdande författare gick till Lena Einhorn. Ett självklart val, eftersom hon är en skicklig berättare och förstod hans bakgrund.
En låda apelsiner heter den nyutkomna boken, som kallas roman, men är baserad på intervjuer med Jackie Jakubowski och hans anhöriga, samt en del andra källor. Einhorn skildrar hans uppväxt i Polen efter kriget, hur mamman en dag utan förvarning tar med sig hans tvillingsyster och reser till Israel. Kvar blir femårige Jackie och fadern. Einhorn skildrar skolåren, hushållerskan Halina som ger honom kärlek i stället för den frånvarande modern, den första förälskelsen, flykten till Sverige efter den antisemitiska kampanjen vid slutet av sextiotalet, tiden som nyanländ i Göteborg. Hur Jackie lovade sin cancersjuke far att bli ingenjör, och först efter den examen kunde ägna sig åt sitt riktiga kall, skrivandet.
Det är en bra och gripande bok, nykter och avskalad. Verklighetens Jackie fick mig veterligen ett mycket lyckligt liv. Han gifte sig med sin stora kärlek och fick barn. På somrarna satt han på en idyllisk ö i Stockholms skärgård och skrev. Einhorns berättelse gör halt långt innan dess. Moderns svek får en förklaring, men blir samtidigt mer gåtfullt.
Jag rekommenderar er att läsa En låda apelsiner (Norstedts), kanske särskilt dem av er som inte var bekanta med Jackie Jakubowski, eftersom det för er kommer att vara en fängslande roman, medan vi som kände honom påminns om frånvaron.
***
Läs mer: Den stötdämpande generationen
Läs mer: Adolf Eichmann var en extra ond byråkrat