Ai Weiwei ser likheter mellan Kina och liberala demokratier

Uppvuxen under svåra umbäranden i Maos Kina är Ai Weiwei (född 1957) i dag en av vår tids stora stjärnor på den internationella konsthimlen. Sedan i juni står ett av hans verk på kajen utanför Nationalmuseum i Stockholm. The Arch består av en 13 meter hög bur med en fri passage igenom, formad som två personer som håller om varandra. Man kan ställa sig inuti skulpturen, som invändigt är täckt av speglar. Tematiken fångenskap kontra frihet kan sägas vara typiskt för Ai Weiwei, som genom sitt konstnärskap har drivits av en närmast instinktiv reaktion mot alla former av åsiktsförtryck och inskränkningar i individens autonomi och grundläggande rättigheter. 

Han har följdriktigt också gjort sig känd som dissident och skarp kritiker av dagens auktoritärt styrda Kina. För något tiotal år sedan valde Ai Weiwei att lämna sitt hemland och leva i exil i Europa. Härifrån noterar han med sin väl utvecklade känslighet för politiskt förtryck auktoritära tendenser också i västliga samhällen.

I en uppmärksammad intervju förra året för amerikanska tv-kanalen PBS konstaterade han att USA på många sätt fått drag av en auktoritär stat. ”Ni vet bara inte om det”, sa han och förklarade att han syftade på ”ansträngningarna att få folk att bli enade om en viss sorts politisk korrekthet”. Kort sagt, den wokerörelse som är fixerad vid ras, hudfärg och kön, och som noga vaktar på vad människor säger och tycker och som straffar dem som inte inrättar sig i leden genom cancelleringar, inte minst i den amerikanska universitetsvärlden.

I sin mycket intressanta – tyvärr i den svenska versionen slarvigt korrlästa – memoarbok 1000 år av glädje och sorg (Albert Bonniers, översatt av Anna Gustafsson Chen) drar Ai Weiwei paralleller mellan den kommunistiska regimens tankerepression och tillståndet i liberala västerländska demokratier:

Ideologisk upprensning, har jag märkt, existerar inte bara under totalitära regimer (…) Under inflytande av politiskt korrekt extremism begränsas ofta det individuella tänkandet och uttrycket, och ersätts alltför ofta av tomma politiska slagord. Det är inte svårt att hitta exempel i dag på personer som säger och gör saker de inte tror på, bara för att rätta in sig i ledet enligt det narrativ som dominerar för dagen och göra ett ytligt offentligt ställningstagande.

Ai Weiweis far Ai Qing, född 1910, var redan före Folkrepubliken Kinas utropande 1949 en känd kinesisk nationalskald och entusiastisk tillskyndare av kommunismen. Men när han märkte att de västliga demokratiska ideal han hade hoppats skulle vinna mark under Mao i stället förkastades, och att de kinesiska intellektuella – författarna och konstnärerna – förväntades bli diktaturens megafoner, hade Ai Qing invändningar. Det ledde till att han blev stämplad som en illegitim högerkraft som behövde korrigeras.  

Som barn tillbringade sonen Ai Weiwei därför många år i kinesiska arbetsläger eller förvisningsorter i avlägsna delar av landet, dit politiskt oliktänkande och kriminella tvångsförflyttats för att framleva sina liv under tuffa materiella villkor och med hårt kroppsarbete. I första halvan av memoarerna står fadern i centrum, och Ai Weiwei beskriver hur förnedrad denne blev, bland annat genom att tilldelas de smutsigaste arbetsuppgifterna, som att rensa latrinerna, och genom de återkommande kraven på att idka självkritik i egna skrivelser.

Värst var det under kulturrevolutionen som med sina unga aktivister i frontlinjen skulle krossa ”gamla idéer, gammal kultur, gamla traditioner och gamla vanor”. Ai Weiwei beskriver hur fadern fick stå och skämmas med nedböjt huvud vid offentliga anklagelsemöten och paradera genom gatorna med en dumstrut på huvudet. De bodde bokstavligen i en jordhåla i marken. Ai Weiwei fick bidra till hushållet från tidig ålder, genom att hämta ved långväga ifrån, bygga en primitiv spis eller på andra sätt förbättra chanserna för dem att överleva. 

1000 år av glädje och sorg är en fängslande genomgång av kinesisk historia under de senaste hundra åren (inte tusen), skildrat genom Ai Weiweis familjs öde. Efter Maos död 1976 rehabiliterades fadern och Ai Weiwei sökte sig senare till New York, där han levde under åttiotalet och början av nittiotalet.  

Tillbaka i Kina efter ett drygt decennium i USA vaknar på allvar Ai Wei Weis opposition mot det kommunistiska styret. Han börjar på 2000-talet använda internet för att nå ut och driver en blogg som får tusentals följare. Där kritiserar han korruption och myndigheternas mörkläggningar. När bloggen stängs ner börjar han att twittra och blir, tack vare sina digitala kanaler, ett stort namn utomlands. Han ställs ut över hela världen och är med och ritar den nya stadion till OS i Beijing 2008.

Ai Weiweis konstverk är ofta spektakulära, till den stora Documenta-utställningen i Kassel 2007 bestod hans bidrag i att bjuda med 1 001 kineser till den tyska staden. Han får mer än 3 000 ansökningar om att delta i konstprojektet. De utvalda får sedan bo i ett slags specialbyggd anläggning i Kassel och turista på dagarna. 

Ett annat känt verk är Solrosfrön (Sunflower Seeds) från 2010 som utgörs av hundra miljoner naturtrogna solrosfrön i porslin. Till synes likadana, men vart och ett av dem handgjort och unikt. Verket kom till efter den stora jordbävningen i Sichuan då 90 000 människor omkom, varav mer än 5 000 barn som satt i sina klassrum. Myndigheterna ville aldrig utreda eventuellt ansvar hos byggherrarna som uppfört skolorna, om dessa till exempel inte hade varit tillräckligt robusta. Ai Weiwei kritiserade detta hårt.

Så grips han då till slut år 2011, under 81 dagar sitter han inlåst och blir förhörd och övervakad dygnets alla timmar, vilket leder till beslutet att lämna Kina med sin familj. I boken skriver han att det helt enkelt inte är möjligt för honom att tiga om åsiktsförtryck eller övergrepp från maktens håll. Innan hans blogg stängs ner och de mer än 3 000 inläggen raderas märker hans följare att marken börjar brännas under hans fötter. ”Var försiktig nu!” skriver de oroligt till honom. ”Är du redo att gripas?” Ai Weiwei svarar att han är redo och att hans enda väg framåt är att fortsätta att skriva, eftersom ”självcensur är detsamma som självförnedring och rädsla leder till förtvivlan”. 

Under fångenskapen tänker han mycket på sin far och vad denne fick utstå många decennier tidigare för sina (jämförelsevis milda) ställningstaganden mot Maos åsiktsrepression. Ai Weiwei ser hur han och fadern, trots att de inte stått varandra särskilt nära, har sammanlänkade öden och bestämmer sig för att skriva memoarboken, åt sin son. För den västerländska läsaren ger 1000 år av glädje och sorg inblickar i ett fascinerande konstnärskap och friska perspektiv på vad åsiktsförtryck, mod och frihet innebär.

***

Läs även: Ai Weiwei – En flykting korsar sitt spår

Läs även: Kinas huvudvärk