Allt du velat veta om namn

En av mina äldsta vänner heter Kill Persson. Alla som växte upp i samma subkultur som vi anade nog att hans dopnamn var ett annat. Men vilket? Nästan ingen visste. Kill hette som han hette, det var inte mer med det. Visst fick han ibland förklara, särskilt som riksbekant ordförande i Fältbiologerna, men hans namn var i alla händelser etablerat nog för att slutligen godkännas formellt. Domkapitlet, som avgjorde sådana ärenden då, gav sig dock inte utan strid. 

Från början var det ett smeknamn. Mammas lille kille blev lille kill som snart förkortades ytterligare, vilket var lätt gjort i den utpräglat svenspråkiga miljö som var vår barndom. Att namnet kunde anses vara konstigt, rent av anstötligt, var det ingen som tänkte på. Allt det där kom senare, när Kill sedan länge var ett med sitt namn. Strävan efter originalitet fanns inte – inte som när nyligen två av mina yngre vänner döpte sin dotter till Oktober. 

Kommen såhär långt kunde jag utbrista i en grälsjuk harang om hur en mig närstående poet manifesterade sin svaga impulskontroll genom att köpa två skräniga undulater, en hona och en hanne, som hon döpte till Dragan och Sergej, men det tänker jag inte göra. Boken som ska läggas på slaktbänken handlar om namnskick människor emellan. Varför heter vi som vi gör? Vad ligger bakom namngivningens högst varierande traditioner? Och vart är vi på väg? 

Hur var namnet? är bokens titel och texten börjar inte oväntat: ”Jag heter Sverker Johansson.” Alltså samme man som sadlade om från fysiker till lingvist och härom året skrev en prisad bok om språkhistoria. Frågan om namnen är lika intressant, dels för att de säger något om det unikt mänskliga, dels för att fältet är ett kuriosakabinett. Att schimpanser inte heter något beror sålunda på att de aldrig talar om andra, saknar förmågan att skvallra, varför namn inte behövs. 

Delfiner är möjligen ett gränsfall, men på det hela taget är personliga namn en mänsklig affär. Sannolikt har vi haft namn i 100 000 år eller så, låt vara att de äldsta vi känner till och kan uttala är från faraonernas tid för 5 000 år sedan. Själva ordet ”namn” visar sig ha protoindoeuropeiska rötter som är äldre än så. Ja, och gudarna hade förstås också namn, ofta ganska många. Denna historiska rundvandring är både lärorik och väl genomförd. 

Likaså är Johansson mycket läsvärd när han utreder namnens evolution från enbart förnamn i urtillståndet, via de första efternamnen som skulle markera klaner och ätter, till ganska avancerade konstruktioner, här exemplifierade av konstnären Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno María de los Remedios Capriano de la Santísima Trinidad Mártir Patricio Ruiz y Picasso. Till detta kommer även beskrivande tillnamn av typen Erik Läspe och Halte. 

Öknamn och smeknamn om vartannat; gårdsnamn från Dalarna, gamla soldatnamn, isländska patronymer, monotematiska substantiv (Björn) eller verb (Tindra), för att inte tala om ditematiska namn som det ålderdomligt germanska Fredrik. Det är många termer att lära sig, men det gör jag gärna. Jokkmokks-Jocke och Ullared-Maritta har platstillnamn, Johannes Döparen har ett rolltillnamn medan både Blot-Sven och Idol-Matilda har så kallade associationstillnamn. En språkvetenskaplig djungel, ständigt stadd i förändring. 

Alla läsare är säkert med på noterna när namnskickets mer sentida modeväxlingar kommer på tal. Småflickor heter ju sällan Britt-Inger nuförtiden, och vill man döpa sin son till Pilsner blir det nej från Skatteverket, som har tagit över tillståndsgivningen från prästerskapet. Det hela är underhållande, särskilt när anstötliga ärenden drivs vidare till högre instans. Johansson påpekar att morföräldrarna till en unge som inte fick heta Trollet minsann hette ”Simfröken och Mini, vilket uppenbarligen är godkända namn.” 

De beryktade y-namnen avhandlas naturligtvis, alla korrelerade till kriminalitet och misslyckanden av olika slag, men hur det kan komma sig att här saknas hänvisning till Ronny Ambjörnssons memoarbok Mitt förnamn är Ronny är för mig en gåta. Kanske är författarens beläsenhet en smula begränsad. Att han själv har döpt två av sina barn till Faramir och Galadriel kan vara en ledtråd. De som snöar in på Tolkiens fantasyböcker från Midgård har en tendens att hitta alla referenser de behöver just där. 

En annan egendomlighet är att Johansson skriver om K-namnens försvinnande (Kjell, Kurt osv) utan att med ett ord beröra Svenska Kennethklubben, som lär vara världens största namnförening. Det finns tiotusentals Kenneth i Sverige, ungefär alla äldre män, men faktiskt också några kvinnor, för allt som har med könsidentitet är numera fullkomligt fritt i vårt land, vilket i och för sig är väl beskrivet i Hur var namnet?, om än med andra exempel. 

Sämre går det när Johansson ger sig ut i vida världen. Varför kineser, tjecker, marockaner och så vidare i all oändlighet heter som de gör är förvisso inte ointressant, men man tappar lätt fotfästet här, särskilt som författarens metod är statistisk. Hans bästa vän är en mjukvara av något slag som vaskar fram långa namnlistor från Wikipedia.  

Guldkorn finns förstås – som när Dagombafolket i Ghana försöker lura onda andar. Genom att fejka likgiltighet hoppas man att andarna inte ska bry sig om att skada barnen. Ibland låtsas man helt sonika dumpa ungarna på soptippen. ”Ett annat vanligt sätt är att ge sina barn 'fula' namn som tillskriver den negativa egenskaper – barn kan döpas till någon som betyder ’dumbom’, ’äcklig’ eller ’jag hatar dig’ som en sorts vaccin mot andeattacker och onda anslag.” 

Ack, ja. Först nu förstår jag varför min vän Kill har sådan lycka och framgång med allt han företar sig här i livet. 

***

Läs även: Martin Amis sammanfattas bäst med sin egen titel The War Against Cliché

Läs även: Bladvändare om en incestuös svärmor