Allt ordnar sig inte

Ska ungdomar studera humaniora eller nyttigheter? Debatten återkommer med rötmånadens regelbundenhet: ibland på grund av arroganta utgjutelser om vad som har verkligt värde, ibland på grund av avsiktliga missförstånd. 

Jag tycker under alla omständigheter att frågan är fel ställd och får till min glädje stöd av avslutningsorden i amerikanen Robert D. Kaplans färska bok The Tragic Mind: ”Sist och slutligen kommer de litterära klassikerna att vara fastare och mer användbara vägvisare än någon samhällsvetenskaplig metodik för dem som inte har haft personlig erfarenhet av krig och död.” Humaniora har egenvärde men kan också vara mycket brukbar. 

Kaplan är en inflytelserik reporter och författare, som under flera decennier har skrivit från oroshärdar världen över i Atlantic och andra ledande tidningar. Hans förmodligen mest kända text, essän ”The Coming Anarchy”, publicerades vid 1990-talets mitt och väckte stor uppmärksamhet genom sitt budskap, som gick på tvärs mot tidens allmänna entusiasm och föreställningar om den eviga friden. 

The Tragic Mind är med sina drygt hundra sidor en välkommen kontrast till alla svällande, pratsjuka och knappologiska volymer som de amerikanska fackboksförlagen annars pumpar ut.  

Ändå ger den sin författare tillfälle att i olika skepnader upprepa sitt kärnbudskap åtskilliga gånger: att världen är en tragisk plats där demokratiernas beslutsfattare sällan har att välja mellan det entydigt goda och det entydigt onda. I stället nödgas de ge prioritet åt det ena av två sammansatta ting och får uppleva hur goda krafter på endera sidan är dömda att blir förlorare på kuppen. 

En välbekant variant på samma tema är ekonomen Thomas Sowells ”det finns inga lösningar, det finns bara avvägningar” och emellanåt kan jag tycka att Kaplan gör litet väl stor affär av ett konstaterande med vilket han är långt ifrån först. 

Fast uppenbarligen anser han att det finns ett stort behov av budskapet – vikten av att tänka tragiskt, att erkänna målkonflikter – framför allt på hemmaplan i USA. 

Dels värjer sig många av hans landsmän mot insikten att det lurar faror vid horisonten. Som svensk tänker man knappast på USA som ett ”fredsskadat” land, men de allra flesta amerikaner har inte själva upplevt väpnad konflikt, och Kaplan menar att medelklasslivets vardagslunk föder en föreställning om hela världen som ”förutsägbar och välvillig”. Inte mycket ska behöva göras. 

Dels är det många som trots smällarna i Vietnam, Irak och Afghanistan har orimliga förväntningar på vad amerikansk makt kan åstadkomma. När något verkligen behöver göras så fixar vi det galant. 

”Vi har aldrig lärt oss vad de gamla grekerna visste”, skriver Kaplan, ”att alla saker inte kan fixas”. 

Och just här ligger det originella och engagerande i hans bok: i hans uppenbara kärlek till de stora dramerna och övertygelsen att de bättre än det mesta kan tydliggöra moraliska dilemman och få oss att förstå att det kommer stunder när sådana inte kan lösas utan bara levas. Han använder verk av såväl Aischylos, Sofokles och Euripides som Shakespeare för att illustrera hur lagens krav kan krocka med samvetets, frihetens värden med ordningens och rebellens befrielsebudskap med makthavarens ansvar. 

Jag misstänker att analyserna inte framstår som oerhört originella för de klassiskt skolade. Men det är ovanligt och glädjande att se verken lyftas fram som inspirationskällor för dem som ska navigera oss genom den farliga, sammansatta och laddade värld där vi dväljs. Eja kunde de lotsa Sverige ända in i Nato.

***

Läs även: Han dissekerar de ryska lögnerna

Läs även: Hur vet man när det är dags att fly?