Älven som väsen och symbol för exploatering

Det är ett drivet samhällsreportage. En gedigen historielektion. Och en personlig essä. Allt kretsande kring en älv, en älv som alltid har fått flöda fritt, men som sedermera tyglats av intressen utifrån. Närmare bestämt: från söder.  

Socialantropologen Jannete Hentatis debutbok Älven i mig låter Luleälven och barndomstrakterna stå i förgrunden för en berättelse om Sverige, det nationella elsystemet och exploateringen av Norrlands naturtillgångar, men också för sökandet efter fria flöden och fördämningar inom oss själva.  

Med prosalyrisk ansats ges Luleälven agens, och blir till ett eget väsen som begränsas, känner smärta och längtar. Hentati skriver: ”I en vild älv strömmar vattnet fritt. Det smyger och det smeker, det brusar och det skummar, det kastar sig ohämmat över stenar och klippblock, vältrar sig, reser sig”, för att sedan låta vattenströmmarna övergå i tecknandet av våra egna identiteter, både som samhällsmedborgare och individer:  

”Det som annars inte vet att höra ihop blir genom våra berättelser till kedjor, samband, livlinor. Det blir till en vilt rinnande älv som sorlar, susar, forsar och faller och sedan hastigt ändrar riktning så snart ett hinder i flödet uppstår …”.  

Detta litterära brobygge mellan industri och natur, samhälle och människa, utgör, ofta förtjänstfullt, stommen i en vacker och viktig skildring av vattenkraften i norr, den som gagnat Sverige som helhet, men som samtidigt – med Hentatis ord – framkallat ”högst synbara smärtpunkter och sår” hos de boende i dess närhet.  

Dock är inget i denna historia enkelt. Medlemmar ur Hentatis familj arbetade själva för Vattenfall, ett förhållande som i all sin sårbarhet och komplexitet gör infallsvinklarna och perspektiven desto mer intressanta. I slutet bränns detta spår särskilt mycket när det uppdagas att en av Vattenfalls drivna kommunikatörer av idag (”Vattenfalls ansikte utåt härikring”) råkar vara en avlägsen släkting till Hentati, bärande samma namn, och med påfallande lika anletsdrag. Nästan lite kittlande är det att denna dubbelgångare, i bjärt kontrast mot författaren, hellre använder ordet ”ansvar” än ”skuld” om industrins framfart i allt det orörda.  

En av bokens alla underströmmar drabbar mig särskilt. Den om sorg. När naturen tyglas, och landskapet runt om oss förändras, påverkas också människans inre rörelser, barndomsminnen lyser klarare och synen på rötterna fördunklas och förbittras. Omvandlingen från vilt brusande vatten till elektricitet blir därför också till en berättelse om förlust och saknad. En kvinna beskriver hjärtskärande älvens omvandling från stark och fri till ”plötsligt stum”, och berättar att hon numera förnimmer dess ljud som ett vinande i elledningarna: ”Älvens alla ljud och sånger. Just nu instängda i kraftverk och kablar, men någonstans ändå fortfarande vid liv. Det är en tröstande tanke för mig.” 

Jag skulle dock ha önskat att Hentati bromsat sig själv i en aspekt av det personliga. Parallellt med älven löper ett förvånansvärt platt och irrelevant spår om författarens knackiga äktenskap. Maken står totalt färglös gentemot allt det andra som skildras – de träffsäkra miljöbeskrivningarna, och människorna längs älven med sina dialekter och särdrag. Hans roll tycks mest bestå av att vara klok och foglig, och leverera plattityder som: ”oroa dig inte, det blir bra ändå.” Meningar som ”Vi delade på en glass innan vi körde vidare. Den var kall och söt.” hade jag gott kunnat vara utan.  

Men sammantaget utgör den porlande älven inuti Jannete Hentati ett värdefullt tillskott till genren av Norrlandslitteratur, en genre som jag befarar – men inte önskar – håller på att övermättas.

***

Läs även: En lite för smart roman

Läs även: Daniel Hermansson: "Skolor vill inte att lärarna ska sätta F"