Amerikaner: inte alldeles tokiga

En månad till valet och äntligen lite goda nyheter från USA: amerikanerna är inte fullt lika tokiga som de verkar. Med ett annat valsystem skulle landet antagligen ha fem partier, förbluffande lika våra egna. 

Mer om det strax. 

Det gick inte riktigt som Demokraterna hade önskat när vicepresidentkandidaterna JD Vance och Tim Walz nyligen möttes i debatt. Förhoppningen var att JD Vance skulle imitera sin chefs bombastiska vårdslöshet, helst i både budskap och stil. I stället blev det på det stora hela en rätt lågmäld och respektfull debatt i sak, som om tiden hade skruvats tillbaka ett par decennier. Även demokrater fick motvilligt erkänna att Vance var vinnaren. 

Kommer det att spela någon roll för valutgången? 

Kanske. Marginalerna i de sju avgörande delstaterna är så små att ingenting är oväsentligt, även om den eskalerande konflikten i Mellanöstern är ett större orosmoment, främst för Demokraterna. 

Att opinionsläget mellan Donald Trump och Kamala Harris är så jämnt gör oundvikligen att varje nyhetshändelse, stor som liten, överskuggar de underliggande, mer djupgående drivkrafterna i amerikansk politik. Det, i sin tur, gör det svårt att begripa vad som verkligen pågår. Kvar blir ofta icke-förklaringen att amerikanerna blivit tokiga, eller åtminstone obegripliga. 

Men även det här valet går att begripa. Det är till exempel inte så märkligt att Donald Trump har ett så pass brett stöd som han har. När Wall Street Journal i slutet av förra året lät ställa frågan, till ett urval amerikaner, om den politik som president Trump respektive president Biden fört hjälpt eller skadat dem, var resultatet tydligt. President Trump fick ett positivt netto på 12 procentenheter, president Biden ett negativt på 30 procentenheter. 

Det främsta skälet till det är med all sannolikhet att inflationen plågat Bidenadministrationen. Reallönerna steg under Trump, men har fallit under Biden. 

Ett annat skäl är president Bidens i mångt och mycket hemgjorda misslyckande i invandringsfrågan, en fråga som ligger högt upp på amerikanska väljares lista över viktiga frågor. Något av det första Biden gjorde som president var att upphäva i stort sett alla begränsningar hans företrädare infört för att strypa flödet över gränsen till Mexico. Resultatet blev slående. Våren 2020, under Donald Trump, kom i snitt 16 000 migranter i månaden över gränsen till Mexico. Våren 2021, under Biden, kom runt 200 000 i månaden och i december 2023 slogs rekord med 250 000 migranter. 

Med det extremt jämna opinionsläget och det höga tonläget ges sällan utrymme ens för den sortens enkla fakta. Än mindre för bakomliggande förklaringar till hur det kunnat bli så här. 

När Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström, numera både svensk och amerikansk medborgare, skickade sin senaste bok till trycket hade Donald Trump ännu inte utsatts för ett mordförsök, Joe Biden var fortfarande Demokraternas ohotade kandidat och JD Vance som vicepresident inget mer än en spekulation. Det märkliga är att det inte spelar någon större roll. Amerikanska valkampanjer kastas nästan alltid om av det som Bergström och andra kallar ”svarta svan-händelser”, det vill säga händelser som ingen förutsett, ibland med stora konsekvenser. Och boken Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika (Timbro) försöker inte förutse det oförutsebara, utan förklara det fattbara. Ingen annan bok på svenska förklarar dagens amerikanska politik bättre. 

Låt oss börja med väljarna: visst är de mer polariserade. Sedan sjuttiotalet har republikanska sympatisörer identifierat sig som alltmer konservativa och demokratiska sympatisörer som alltmer liberala, eller vänster. Vänstervridningen bland demokrater är faktiskt något större. Men å andra sidan har den grupp som betraktar sig som ”oberoende” växt konstant de senaste 20 åren och utgör nu ungefär hälften av väljarna. Många av de oberoende lutar åt det ena eller andra hållet, men de är inte några inbitna partilojalister. I delstatspolitiken är polariseringen enligt partilinjer betydligt mindre. Och i sakfrågor är amerikanerna, om man frågar dem, uppseendeväckande balanserade. Bergström granskar abortfrågan, frågan om rätten att bära vapen och inställningen till invandring. I alla tre fallen visar sig det amerikanska folket som helhet ha nyanserade uppfattningar, inte långt från sådana som kunde vara mittfåra i Sverige. 

Och, alltså, analysföretaget Echelon Insights har räknat fram att ett flerpartisystem i USA antagligen skulle resultera i fem partier där arbetarpartiet och nationalistpartiet – socialdemokrater och sverigedemokrater i våra termer – skulle ha mellan 25 och 30 procent, det konservativa partiet kring 20 procent, ett liberalt parti strax över tio och ett grönt, socialistiskt parti strax därunder. 

Vilket för oss till de nuvarande partierna. Det är här problemen börjar på riktigt. Demokraterna och Republikanerna brukade vara ”big tents” – partier som inom sig hade rum för många olika typer av väljare – av det slag som tvåpartisystem ofta ger upphov till. Men med början i slutet av sextiotalet har interna, demokratiska och finansiella reformer, ändrat på det. Nu präglas USA snarare av ”två enpartisystem”, än ett tvåpartisystem. För Republikanerna har det lett till det välkända faktum att partiet radikaliserats och tagits över av en utomstående demagog, Donald Trump. För Demokraterna till det mindre uppmärksammade faktum att partiet politiskt tvingats långt åt vänster för att inte tas över av en utomstående demagog, Bernie Sanders. Bergström placerar i dag, på goda grunder, Demokraterna till vänster om de svenska Socialdemokraterna. Deras största organiserade undergrupp i kongressen är nu de progressiva, som för bara 15 år sedan var betydligt mindre än de mittorienterade demokraterna. 

Till sist valsystemet: som det nu fungerar avgörs valresultatet i sju av femtio delstater. Det innebär att en majoritet av amerikanerna tas för givna av partierna. Det gör också att den politiska debatten kommer att präglas av frågor som är centrala i just dessa sju delstater, snarare än för hela landet. Att valdeltagandet i USA ofta är jämförelsevis lågt gör också att fokus lätt hamnar på att mobilisera de egna anhängarna, snarare än att locka till sig väljare i mitten. 

Sammantaget är resultatet att det amerikanska partisystemet blivit allt sämre på att spegla väljarnas verkliga ståndpunkter. Det är inte så konstigt att amerikanernas förtroende för landets institutioner, undantaget militären och småföretagsamheten, sjunkit rejält under senare år. Förstår man det är det mindre paradoxalt att amerikanerna till övervägande del tycker att landet är på väg åt fel håll, trots att amerikanernas köpkraft stigit rejält de senaste trettio åren, att USA:s andel av världsekonomin växer och att amerikanska storbolag aldrig varit så globalt dominerande som nu. 

Går det att laga det politiska system som gått sönder? 

I teorin, ja. Hans Bergström har ett antal konkreta förslag. I praktiken är det förstås svårare. För oss andra hjälper det att i alla fall förstå amerikanerna. 

***

Läs även: Apokalypsen är ständigt närvarande i amerikansk politik

Läs även: Skenbart initierat – men djupet saknas