Angela Merkels memoarer – en dinosauries revansch

Angela Merkels självbiografi Frihet gavs ut samtidigt i flera länder samtidigt, en behandling som bara brukar ges viktiga verk. Men mottagandet har varit svalt och jag öppnar boken mest av plikt. Till min förvåning blir jag fascinerad. Självbiografins första avsnitt "Jag föddes inte till kansler" är en tidsresa in i kommunismens gråa diktatur. Diktatur som sammanträden, förmaningar och "kollegiala" samtal. Inga hot framfördes, alla visste ju att förhörscellerna låg under konferensrummen. 

Scenerna från skolårens tävlingar i ryska och kraven på "vetenskapliga studier" i marxism-leninism är svindlande läsning. Merkel var ett välartat protestantiskt barn i en sekulär förtryckarregim. Hon doktorerade i fysikalisk kemi för att komma så långt bort från politiken som möjligt. Hon deltog i protester mot DDR-ledningen. Allt utan att höja rösten. Sedan blev hon protestantisk ledare för ett katolskt parti och internationell maktspelare som kunde lura motståndarna genom att uppföra sig som en vänlig småskollärarinna samtidigt som hon stenhårt följde sin utstakade linje. Ja, die Merkel har verkligen något att berätta. 

Jämfört med svenska politiker som likt vänsterpartiets partiledare kan klaga på att det är jobbigt att gå upp tidigt (Almedalsveckan 2022), framstår Merkels liv där dagarna började sex på morgonen och kunde inkludera att bli kallad till förhör som gammaltestamentligt. Så är hon också själv både otidsenlig och respektingivande.  

Otto von Bismarck sade att "politik är det möjligas konst". Merkel var helt klart realpolitiker men, sin nedtonade saklighet till trots, också en viljemänniska som inte bara reagerade på historien utan ville forma den.  

Men politik är en bisarr bransch. Olof Palme, numera mest ihågkommen för att hur han dog, inte för hur han levde, myntade på 60-talet uttrycket "Politik är att vilja". I dag liknar Europas politiker tennisspelare som inte kan serva. De kan returnera motståndarens utspel med fras som skickas vidare, men de klarar inte att driva egna långsiktiga projekt. 

Merkel är av annat virke. Likt Bismarck fick hon chansen att bygga ett nytt Tyskland. Och till skillnad från många av sina kritiker förberedde hon sig väl när hon som naturvetare alltid tog fram fakta innan hon formulerade en åsikt. Redogörelserna för hur hon lärde sig hantera allt från varvsindustri till ungdomsgårdar gör det svårt att stå ut med vilken svensk politiker som helst. 

Men allt klarade hon inte. Hennes mest berömda ord "Wir schaffen das", vi klarar det, yttrades när flyktingströmmen 2015 nådde Tyskland. För de orden har hon fått mycket kritik, likaså för att hon inte insåg de politiska konsekvenserna av Tysklands beroende av rysk energi. Men som stenhård realpolitiker erkänner Merkel inga fel. Ryssland kan inte tänkas bort. I jämförelse förefaller Thatcher vimsig och Trump är en löskokt sparris. 

Öst- och Västtyskland slogs ihop till Tyskland. Hennes eget kristdemokratiska parti förändrades. De Gröna blev en maktfaktor för att senare förtvina. Likadant med Liberalerna. Blott Merkel stod kvar på sin post. De sista åren liknade hon stundtals Sven Dufva och i memoarerna förefaller hon hålla vakt vid brofästet långt efter att bron till samförstånd bombats till ruiner. 

Frihet lär knappast göra henne älskad men jag kan inte låta bli att be alla ungdomsförbundare, oavsett parti, att läsa åtminstone första delen av biografin om livet i Östeuropa. Och vem vet. Kanske kan Merkels tråkiga ståndaktighet och ständiga faktakontroller inspirera nya generationer politiker. Ungdomar gillar ju dinosaurier.

***

Läs även: Självhjälpsbok för sköna förlorare

Läs även: Skenbart initierat – men djupet saknas