Annika Norlins romandebut förtjänar ett prisregn

Det var 2007. Jag var i början av 20-åren, arbetade för jämnan, bodde i en andrahandsetta, sökte desperat efter en kille som absolut inte behövde vara perfekt men inte heller framkalla äckelkänslor, jag åt hämtmat vid ett köksbord med plats för betydligt fler, sov på en skabbig madrass och misströstade hela grejen med vuxenlivet, när hon kom. Annika Norlin. Och jag hade henne i öronen jämt. Under joggingturerna, på väg till och från jobbet, liggande på den skabbiga madrassen stirrande upp i det skabbiga taket. Hennes röst, så sårbar, upprorisk, perfekt, och samtidigt, så vanlig, möjlig att relatera till. I hela min trasiga, ofullständiga tillvaro kände jag mig plötsligt oövervinnerlig: 

Är du klar att gå ner på stan? Jag är klar att gå ner på stan … Hej, chefen du har rätt jag borde vara glad För jag får ryggbråck och 80 öre per dag … Vi går ner på stan … Hej gamla klasskamrat till mig Nej, jag vill inte gå på återträff och återträffa dig … Djupa andetag så kan vi gå … Hej, du försvann en dag gamla vän Du fick en kille och ringde aldrig igen … Åh, jag älskar, älskar den här stan Rak i ryggen Drick champagnen …

Annika Norlin tröstade och underhöll, fick mig att känna mig mindre unik, mindre ensam. Hon blixtbelyste en generation av unga vuxna, vi med känsliga själar och hybris, som ville ta över världen men inte gå på återträff. På samma sätt som hon tog sig in under skinnet på oss då, några år in på 2000-talet, lyckas hon fånga sårbarheterna hos oss nu, som unga medelålders. Är vi lyckliga eller ensamma? Lever vi rätt eller bör allt omkullkastas?

Det var alldeles nyligen som Annika Norlin tog plats på den svenska litteraturscenen med bravur, multibegåvad som hon är. Novellsamlingen Jag ser allt du gör (2020) hyllades på bred front, och blev nominerad till Augustpriset, Katapultpriset, och Borås Tidnings debutantpris. Nyutgivna Stacken, en berättelse om några aparta människor som lever utanför samhället, är hennes romandebut.

Någonstans i Norrlands inland, nere vid vattnet, lever sju personer tillsammans. De har hamnat där av olika anledningar, men med något viktigt gemensamt: de har valt att vända sina vanliga liv ryggen. Vissa för att de flyr undan lagen, andra för att de behöver en paus. En har suttit i fängelse för dråp, en är misstänkt för mord, en har blivit våldtagen och fött en son, och en annan är en kantor som år efter år planerar att återvända till staden året därpå. I centrum för deras samexistens tronar alfahonan, den karismatiska Sara med det smittande skrattet. Det är till henne alla blickar söker sig för att få medhåll, för att förstå vad som är rätt och fel, och för att döva sina tvivel. Hon är så bra med orden, och trots att hon aldrig bett om det: så bra på att leda. 

En särskild sorts frid infinner sig eftersom alla, trots sina brister, bidrar med något. Det kan nog vara mumma för samtida storstadssjälar, blotta tanken på att frångå det bombastiska individuella projektet och låta sig uppslukas: ”Han kände sig aldrig sämre än.”, skriver hon. ”Alla var konstiga. Alla var dåliga. Tillsammans lyckades de överleva.” Gruppen, eller ”stacken” som de kallar sig, är ett enda bultande vi, medan resten av världen blir till en fjärran, hotfull horisont, ett ”utanförs”.  

Det är när Emelie, en utbränd stadsbo, åker till skogs för att hämta kraft i naturen, som hon får syn på dem, ett gäng till synes helt vanliga människor som lever tillsammans, tvättar sig i vattnet, har sex utan att bry sig ifall någon råkar se, och som sover tillsammans under en gran. Hon blir nyfiken, och dras snart in i den förföriska gemenskapen. Men hon kommer snart att ruska om dem, leverera sanningar som är oönskade för somliga och omvälvande för andra.   

Som alltid lyckas Norlin med att vara banbrytande, att trampa sig en alldeles egen stig. Prosan påminner en del om Karin Smirnoff, det är något med den trollbindande intrigen ihop med den lika avskalade som kärnfulla norrländskan. Men det här är bättre. Precis som i låttexterna är det som att språket ramlar fram. Berättarglädjen tar över, och jag inser hur mycket jag saknar den i svensk prosa som vinnlägger sig så mycket om det stilistiska. Det blir ju till slut så inkrökt och ansträngande, som om en dold betydelse finns bakom varje ordval. Hos Norlin är inte varenda mening perfekt, men berättelsen är det. Genremässigt tycks den omöjlig att ringa in. Det är ett relationsdrama. Men samtidigt lika mycket komedi som thriller. 

Bara en vecka innan jag börjar läsa den sitter jag hos min terapeut och klagar. Jag känner mig stressad konstant, och hon frågar om jag någon gång befrias från den känslan. ”Ja”, säger jag, ”två gånger. Antingen när jag sitter i skogen på en sten och bara tittar ut. Eller när jag är i köket med min man, dricker kaffe, och inte har någon tid att passa.” Min terapeut svarar: ”Jag förstår, det är situationer som håller dig. Du blir hållen av skogen, och av din man. I de stunderna behöver du inte bära något själv.”  

Bära, det är just det. Hos Annika Norlin är den drivande, längtan för en vanlig jäktad vuxen att slippa bära. ”Hur ska jag förklara det?”, frågar sig ”utanförs”-Emelie när hon tvekar kring vilket liv som är bäst, det i staden eller det i stacken. ”Det var som att det fanns en del i mig som jag glömt bort att den fanns. Det var delen som somnade i soffan när pappa tittade på tv, min fot mot hans, tv:ns sorl i bakgrunden, mina ögon som började falla ihop, jag visste att jag kunde somna om jag ville för han skulle bära mig till sängen. Det blåste utanför men han skulle bära mig. Jag behövde inte vara något annat än den jag var, jag behövde inte anstränga mig. Det fanns ingen dragning åt något håll, bara stillhet.”

Jag skulle bli förvånad om det inte blir prisregn. 

***

Läs även: Revolt mot en livslögn

Läs även: Den perfekta boken att ta med till tjejmiddagen