Är de kriminella machomännen resultatet av en feminiserad stat?
Forskarna Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson blottlägger i en kontroversiell studie hur det offentliga Sverige feminiserats.
Bild: Karneval förlag / Kajsa Ragnestam
Den nu pågående debatten om könsdemografi för mina tankar till studietiden i Uppsala och kursen queer-fenomenologi (7,5 högskolepoäng). Målet var att ge en ”queer” – normbrytande – omtolkning av franska filosofen Simone de Beauvoirs välkända tes ur standardverket Det andra könet (1949): ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Frågan är vad biologiskt kön betyder för våra egenskaper som individuell kvinna eller man – och för samhället. Följdfrågan är hur dessa egenskaper värderas bör de jämställas, förstärkas eller försvagas beroende på vilka utmaningar samhället står inför.
Den mjuka staten – Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson.
Karneval förlag
Denna uppmaning att normbrytande omtolka kvinnlighet – och manlighet – har nu hörsammats i boken “Den mjuka staten”, författad av Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson. Deras könsdemografiska hypotes är att det svenska samhället feminiserades till följd av att sektor efter sektor skiftade från tidigare manlig dominans till att befolkas och ledas av kvinnor.
Olsson & Olsson använder ett evolutionärhistoriskt perspektiv för att beskriva hur att maskulina respektive feminina egenskaper uppkommit eftersom det ökat gruppens anpassningsförmåga. Egenskaperna kompletterar och möjliggör varandra. Kvinnan blir kvinna om mannen är man.
Enligt den könsdemografiska hypotesen tenderar feminina samhällen att hantera sakfrågor som sociala frågor. Detta eftersom feminina egenskaper ombesörjer gruppens inre värld, där mjuk omvårdnad varvas med elak ryktesspridning för att skydda gemenskapen. Även om maskulina egenskaper i regel fokuserar på världen utanför gruppen, exempelvis sökandet efter nya resurser och hot, så har män även haft evolutionära fördelar av att vid behov axla feminina uppgifter. En bidragande orsak till samhällets feminisering är således mannens förmåga att anpassa sig till feminina egenskaper.
Olsson & Olsson behandlar inte i huvudsak ekonomiska samspel utan snarare hur kulturen inom sektorerna feminiserats. Bland annat hur samhällsvetenskaplig forskning, skolundervisning och pressens funktion i offentligheten allt mindre handlar om sakuppgifter. Istället för konfrontationer kring ett påstående diskuteras debattörens position inom gruppen och hur andra känner kring vad som sägs.
I sammanhanget kan sägas att svenska staten ända sedan 1960-talet, oavsett regering, betraktat jämställdhet som ett självändamål och en källa till nationell stolthet. I likhet med hur invandring ansågs berika mångfalden i svensk kultur har det ansetts önskvärt att omforma typiska könsroller. Det är framförallt överrepresentationen av manliga egenskaper, exempelvis riskbenägenhet som anses problematisk. Att kvinnor överlag har högre neuroticism, det vill säga negativa känslor, kommer i en sådan offentlighet betraktas som det nya n-ordet.
En konsekvens av Sveriges könsdemografiska förändring är således att själva ämnet könsdemografi blir ett tabuämne. Liksom invandringskritiker anklagas för främlingsförakt har flera invändningar mot Olsson & Olsson gällt hur debatten om könsdemografi piskar upp kvinnoförakt.
Värdet med Olsson & Olssons könsdemografiska hypotes är att det synliggör flera sakområden där en mjuk stat, präglad av feminina egenskaper, inte lyckas bekämpa maskulina egenskaper. Dessa egenskaper har istället funnit ny form inom klaner, kriminella gäng, och religiösa sekter. Den mjuka staten lägger således grunden för, och kan inte rå på, det separatistiska maskulina samhälle som nu växer fram i Sverige.
***
