Augustpriset Kungen av Nostratien – kommer någon att minnas den om fem år?
Årets mest omtalade litteraturpris gick till en hyfsad roman med klassperspektiv, inblick i kulturvärlden och så förstås lite sex. Proffsigt men inte hänryckande.
Bild: Wahlström & Widstrand / Sara Mac Key
Det var lätt att räkna ut vilken bok som skulle få Augustpriset i den skönlitterära klassen. Det var bara att stryka omöjliga kandidater. Två nominerade böcker var diktsamlingar. Sådana vinner inte. En roman utspelas i internationell miljö, en i en konstig by. Sådana vinner sällan. Augustjurys gillar normalitet. Carolina Ramqvists roman Den första boken är tunn. Sådana böcker vinner inte. Kvar fanns Tony Samuelssons Kungen av Nostratien som har de legobitar Augustjuryer alltid gillar: normala miljöer (äldre förorter och Stockholms innerstad); normal huvudperson, lite sex och nypa känsla för att livet är orättvist. Klart att Kungen av Nostratien vann.
Kungen av Nostratien – Tony Samuelsson.
Wahlström & Widstrand
Med detta inte sagt att vinnarboken är dålig. Tony Samuelsson är en yrkeskunnig författare som vet att en berättelse gillas av fler om den har en början, en mitt och ett slut – i den ordningen. Att experimentera med kronologin har inte med Augustpriset att göra. Priset delas ut med syftet att sälja böcker. Så tydlig handling, realism och fart framåt är vad en vinnarbok ska ha.
Kungen av Nostratien handlar om hur en misslyckad författare, John, får i uppgift att rädda en bästsäljande kollegas senaste manuskript. Kändisförfattaren Göran Frid har drabbats av stroke och manuset har luckor som måste fyllas. Vad som följer är en ganska rak beskrivning av arbetet. Spökskrivaren anar visserligen oråd och vill ta reda på om luckorna i manuset är avsiktliga men mystiken leder inte långt, spänningen avtar.
Kungen av Nostratien har alltså en fungerande intrig men språket är platt. Den sjuke Göran Frid känns som en konstruktion. Spökskrivaren John är betydligt mer levande men för att vara en bok med en spänningsintrig blir det lite lamt. Tony Samuelsson redovisar vad som händer huvudpersonen när denne möter förläggaren, den sjuke författaren och hans familj. Men han gestaltar inte. Han följer inga spännande avvägar utom i slutet och där känns det rumphugget och för sent.
Det enda gripande är avsnitten med minnesbilder från barndomen då den fiktive berättaren (och den verklige Samuelsson) lärde känna Ivar Lo-Johansson. Minnesfragmenten är en vacker och nyanserad skildring av vänskap mellan barn och vuxen. Här blir jag överraskad men i övrigt tuffar Kungen av Nostratien på som ett lokaltåg: många småtråkiga stationer passeras. Upplösningen är enkel och känns mer som en utväg än en lösning. Kvar hänger ett antal gevär som aldrig avfyras. Kungen av Nostratien har en fungerande intrig men avslöjar inga dolda djup, ger inga plötsliga insikter. Och det nog tur för Samuelsson att hans klassintresse väcker sympati hos en del kritiker för kvinnorna skildras nästan alla som endimensionella varelser som det knappt ens är mödan värt att förstå.
Autenticitet är ett nyckelbegrepp inom dagens litteratur. Till skillnad från förra årets vinnare, Andrev Waldens Djävla karlar, så känns inte Kungen av Nostratien trovärdig. Walden manade fram en verklighet, Samuelsson visar oss en meta-litterär konstruktion. Normalt gillar jag sådana, men i en komplex tid behövs subtilare berättelser.
Svenska Förläggarföreningen bryr sig förmodligen inte om vem som vinner. Huvudsaken är att någon köper vinnarböckerna. För att det ska ske måste böcker bli ett allmänt samtalsämne. Att en hantverksskickligt skriven roman får priset är helt OK men kommer någon att minnas årets vinnare om fem år? Hanna Rajs svängiga diktsamling Samma, mamma hade ur den synpunkten varit ett bättre val. Om Augustpriset ska blir intressant måste kommande jurys bli djärvare. Konst har trots allt med risker att göra.
***
Läs även: Augustpriset – en orättvis betraktelse
Läs även: Drömmen om att vara en skön förlorare