Bästa skvallret om de gamla romarna

I grunden finns det två sorters läsvärda historiker: Den ena sorten skriver om nyupptäckta fakta. Den andra skriver om det välkända. Mary Beard tillhör de senare. Att Roms Kejsare ändå överraskar beror på att hon bygger sin berättelse likt en skicklig filmklippare som tar gamla journalfilmer och sätter ihop bitarna så att nya mönster uppstår.  

Beard ger panoramabilder av hur det antika Rom fungerar men dyker också vällustigt ned i bisarra detaljer. De handlar om mod, mord, incest, palatskupper, hat och familjekonflikter som får Noréns familjer att verka försynta. Vi får också lära oss om oändliga juridiska tvister, dåligt postväsende, hur man leker gladiator utan att komma till skada och varför fontäner var viktiga.  

Redan i första kapitlet rycks läsaren med, då kejsar Elagabalus presenteras. Jo, visst har jag väl hört talas om den där Ela… någonting. Var det inte han som var oförskämd mot senaten (vilket krymper skaran av kejsare något – men inte mycket)? Elagabalus blev utsedd till kejsare i så tidig ålder att inte ens ett svenskt politiskt ungdomsförbund skulle klaga. Blott tonårig fick han all makt i sina händer och utnyttjade den som tonåringar finner bäst: pruttkuddar under baken på gästerna följt av mer provokationer.  

Eftersom han var kejsare var omgivningen mer rädd än road. Den som inbjöds till middag visste aldrig vad som skulle serveras. Kanske var maten förgiftad, kanske bara anrättad i en viss färg (Barbie-gänget kan kolla till nästa film). Och när gästen väl upptäckt att maten faktiskt gick att äta och andades ut släppte ynglingen lös rovdjur bland borden vilket resulterade i ett antal hjärtattacker eftersom de inbjudna inte visste att djuren var tama. Så där höll den unge kejsaren på i fyra år tills han avgick på sedvanligt sätt – det vill säga blev mördad. Kvar finns legenderna och en byst som visar en surmulen tonåring man helst inte vill möta på en mörk bakgata. 

För det mesta undviker jag ordet ”folkbildning” eftersom föreläsarna ofta blir mer bildade av mötet med publiken än tvärtom. Men vad gäller Mary Beard ger jag mig. Jag fullkomligen sörplar i mig hennes text som vore den en flaska Tignanello. Jag vill både dröja vid det pågående kapitlet och skynda vidare, kejsardömets historia är rörig men inte långtråkig. 

Ändå är boken inget stilistiskt mästerverk. Beards metod att småprata med läsarna genom att ställa retoriska frågor av typen ”Vem surade till över dessa fester och varför?” är standard för engelskspråkiga historiker som gärna utgår sina från sina föreläsningar när de skriver böckerna som ska ge dem en bättre tjänst. Men Beard behöver inte samla fler vuxenpoäng utan kan skriva av lust, utan att räkna fotnötter. 

Det viktigaste för henne är inte att presentera kejsarna i helfigur utan att fånga tidsandan. Metodologiskt är Beard osofistikerad men flitig. Hon använder allt från det vardagliga till upphöjda för att mana fram livet i Rom ur undersåtarnas, politikernas och kejsarnas perspektiv. Hon driver ingen tes och skickar inga gamla ostar i retur till akademiska konkurrenter. I sin entusiasm framstår hon som läsarens gamla moster som missat alla trender och fortfarande dukar bordet efter principen att för mycket inte är nog. Experter har anmärkt att det blir fel ibland. Visst, men som Beard själv påpekar kunde inte vanliga romare alltid skilja den ene kejsaren från den andre.  

 Istället för psykologiserande porträtt använder Beard annaleshistorikernas grepp och söker vardagliga livsmönster och politiska strukturer. Ofta belyser hon sitt ämne med en detalj – som när hon skriver hur kejsar Domitianus till en middag lät göra placeringskort som såg ut som små gravstenar, vilket fick de inbjudna att tro att de skulle mördas innan kvällen var över.  

Kvällen fortsätter emellertid med kejserligt överdåd, utan något våld. När gästerna väl kommit hem och är beredda att gå till sängs infinner sig i mörket en delegation från Kejsaren.  Arrestering? Nej, slavar överlämnar åt var och en dennes placeringskort, gravstenen gjord i silver. Snyggt Hollywoodslut och en bra lektion i det romerska kejsardömets känsla för estetik.  

Beard plockar bland alla konstigheter, muntert som ett barn i en gigantisk butik för lösgodis. En svart komik uppstår, hur blodig än de romerska kejsarnas verklighet var. Hon är flitigt använd av BBC och boken är full av scener som väntar på att filmas. Nästan alla kejsare hade ett starkt utvecklat sinne för teatralitet. De regisserade snarare än planerade sin politik och författaren har samma läggning. I valet mellan teori och anekdot väljer hon bägge. Resultatet blir en överdådig väv av fakta som inte alltid hänger ihop men som lockar oss att spana i alla riktningar. 

På jakt efter historiska godbitar avlivar Beard åtskilliga myter, bland annat den om att romarriket var välorganiserat. Det fanns så få tjänstemän och avstånden var så stora att periferin inte kunde hålla reda på vad centrum gjorde. Och en del kejsare tog sig faktiskt aldrig till Rom. 

Också senatorernas hjälteglorior slängs på sophögen. Brutus var förmodligen inte den idealistiske demokrat vi Shakespeare-beundrare trott. Och knappt ens kejsar Claudius är värd att beundra om man får tro Beard som citerar sin kollega Suetonius och berättar att Claudius lät mörda 35 senatorer under sina 13 år vid makten. Å andra sidan lär vi oss att kejsar Nero visserligen såg Rom brinna medan han spelade luta, men när lågorna slocknat lanserade han ett effektivt program att bygga upp staden.  

För oss som länge haft en kejsarbyst som bokstöd kan läsningen understundom vara traumatisk, men den som känner akut behov av tröst efter att ha hört chef misshandla språk och tanke vid senaste planeringsmötet kan söka tröst i Beards porträtt av mer eller mindre bortglömda kejsare som visar att det konstigaste liv är värt att leva.  

Så lika bra att stänga av samtiden och fortsätta lyssna till Moster Mary. Hon är en stjärna på givande skvaller. Till och med kejsarna hade lyssnat.

***

Läs även: Lena Anderssons hjältinnor vet att livet är större än DN

Läs även: Jon Fosse är komplett obegriplig