Beror kriminalitet på en dålig barndom?

I ex-polisen Fredrik Kärrholms nya bok förklarar han varför det är dags att förändra den vanliga synen på brottslingar och brottsoffer.

Text: Jonathan Norström

Bild: Timbro / Wikipedia

År 2016 satt dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson i en tv-soffa efter att en ung kvinna knivmördats av en asylsökande etiopier. 

”Vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauma som han bär med sig?” funderade Eliasson högt om mördaren. 

I Fredrik Kärrholms nya bok Lag och ordning – en konservativ och liberal kriminalpolitik blir uttalandet typiskt för den syn på förbrytaren som präglar vänstern, och kanske även Sverige i stort. Ett synsätt som Kärrholm – kriminolog, tidigare polis och nu riksdagsman för Moderaterna – vill göra upp med. 

Lag och ordning – en konservativ och liberal kriminalpolitik.

Fredrik Kärrholm 

Timbro förlag 

”Det finns i Sverige en historia med långtgående sympati för gärningsmannen, och tidvis har brott betraktats som ett större problem för brottslingen än för brottsoffret”, skriver Kärrholm. Hur kan det komma sig? 

Från tidigt 1900-tal etablerades ett synsätt bland kriminologer, politiker och kulturarbetare om att brottslingen var en produkt av sin omgivning. Kriminalitet var inget man valde utan ”hamnade i”. Det enda rätta var därför att ge olycksbarnet behandling och en väg tillbaka in i samhället. Straff var något primitivt som skulle förpassas till historiens skräphög. 

”Det är samhällets fel” är en vanlig retorik. Förbrytare ses som offer, vilka drabbats hårt av samhällets orättvisor. Brottsoffret då? 

Det pratar vi inte så mycket om. 

Mot ett sådant perspektiv ställer Kärrholm ett synsätt som han menar att både liberaler och konservativa kan dela. Enligt det har människan fri vilja och ska hållas ansvarig för sina handlingar. Det främsta syftet med kriminalpolitiken bör vara att skydda hederliga medborgare och ge upprättelse till brottsoffer.  

Varför begår vissa av oss brott och andra inte? Socioekonomiska orsaker, anser många. Kärrholm pekar istället på en kass moralisk kompass, en gangsterkultur samt en vuxenvärld som inte sätter gränser som de verkliga anledningarna till att unga män väljer brottets bana. 

Just ja, väljer. För välanpassade människor är det svårt att ta in, men somliga vill faktiskt bli kriminella, trots att det finns alternativ. ”Sverige är ekonomiskt rikare än någonsin, men har drabbats av moralisk fattigdom”, skriver Kärrholm. 

För den som har läst hans tidigare bok Gangstervåld från 2020 känns mycket igen. 

Nu har vi en ny regering med Kärrholms partiledare som statsminister, de hårda tagens politik blir verklighet. Har inte Kärrholms sida redan vunnit? Jo, men han menar att mer behöver göras. 

Några av hans konkreta förslag är att föräldrar ska kunna straffas med böter om deras barn ränner ute på kvällar och nätter; att den som döms för ett allvarligt brott för tredje gången ska få tio år extra bakom galler. Återvandringsbidraget vill Kärrholm höja från 40 000 kronor till en miljon: ”Det skulle ändå bli en samhällsekonomisk vinst, då det är lägre än den genomsnittliga samhällskostnaden för en person som fått asyl i Sverige.” 

En angelägen fråga är hur man ska komma åt den respektlöshet som många unga uppvisar. Beteenden som är olämpliga men inte nödvändigtvis olagliga – som att väsnas och spela hög musik på tunnelbanan. 

”Antisocialt beteende tolereras i många sammanhang. Det beror sannolikt inte bara på att vuxna saknar maktbefogenheter, utan även på den antiauktoritära kultur som präglat Sverige sedan 1960-talet. Genom att återge formell makt till vuxenvärlden kan också en kulturförändring ske, där fler tar ansvar för barn och ungdomars beteende.” 

Kärrholms prosa är torr och korrekt som de riksdagsmotioner han skriver om dagarna. Han ska ha jobbat som polis i olika befattningar i över tio år, och det är lite tråkigt att vi får höra så lite om hans egna upplevelser från yrket. Det hade livat upp bland alla fakta som Kärrholm radar upp för att belägga sitt politiska case

Jag hade gärna stiftat mer bekantskap med polisen Kärrholm. Att boken inte lutar mer åt det självbiografiska känns som en förlorad potential till att locka fler läsare än de redan frälsta. 

***