Bullerbyn – ett förlorat svenskt paradis
När de första böckerna om barnen i Bullerbyn nu släpps i en ny samlingsutgåva slås vi av hur sönderslagen Sverigebilden blivit. Astrid Lindgrens verklighetsnära sagor är endast skärvor av ett förlorat svenskt paradis.
Bild: Pressbild / Cato Lein
Rapparen Simon Supertis låt Bullerbyn är död blev viral när den släpptes bara dagarna före massmordet i Örebro. Den handlar om klassklyftor, utanförskap och våld i dagens Sverige. Som av en händelse kommer nu en ny samlingsutgåva med de tre första av Astrid Lindgrens klassiska böcker om barnen i Bullerbyn. Givetvis rådet en oerhörd diskrepans mellan hennes idealiserade Sverigebild från barndomens Vimmerby och det samhälle som Simon Superti nu beskriver.
Lindgren föddes 1907, men i hennes berättelser är tidsrymden mer flytande, här finns referenser från 1920-talet fram till 40-talet då de första böckerna skrevs. Själva Bullerbyn är baserad på Lindgrens fars hemby Sevedstorp och utgörs av de tre husen Norrgården, Mellangården och Sörgården. I dem bor sex barn i tioårsåldern, systrarna Britta och Anna, Lisa och hennes bröder Lasse och Bosse och så Olle och hans lilla lillasyster Kerstin som föds under historiens gång. Dessutom lever de på tidens vis inte bara med sina föräldrar, utan i större hushåll som också omfattar drängar och pigor och inte minst Britta och Annas farfar.
Barnen i Bullerbyn
Text av Astrid Lindgren, illustrationer av Ingrid Vang Nyman
Rabén & Sjögren
Lindgrens skrev förvisso dramatiska och metafysiska sagor som Mio, min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter, men inte minst var hon en mästarinna på att skapa äventyr ur det vardagliga. Det är idyllen och värmen i berättelserna som vi älskar, hur Bullerbybarnen leker, leker och leker och firar jul, nyår, påsk och midsommar eller fiskar kräftor och sover på höskullen tillsammans.
Lindgren skriver fram det svenska och det goda gamla lantliga konungariket där svenskarna lever i små självförsörjande bygemenskaper sammanbundna av språket, arbetet, sederna och inte minst religionen (i Bullerbyn visar sig det kristna på ett försiktigt alldagligt svenskt vis). Samtidigt finns här också naturmystiken och folktron, inte bara bor det en liten tomte i den gamla kvarnen, vid dammen sitter Näcken, som minsann förföriskt spelar Ulf Peder Olrogs Samling vid pumpen (1945) på sin fiol!
De första tre böckerna om barnen i Bullerbyn illustrerades av danskan Ingrid Vang Nyman. Många av oss kanske framför allt förknippar Lindgrens sagor med Ilon Wiklands mer realistiska gestaltningar av Karlsson på taket, Madicken och Ronja, men Vang Nyman tecknar i en mer naivistisk barnslig stil som vi ändå bäst känner igen från böckerna om Pippi Långstrump. I hennes händer är barnen i Bullerbyn lite knubbiga, kompakta och ser yngre ut än vad de ska föreställa vara.
Vang Nyman betraktas i dag som den som introducerade modernismen i svensk barnboksillustration och hon var djärvare än Wikland, men hade också egenheten att väsentligen sakna djup i sina bilder, något som sannolikt var effekten av att Vang Nyman bara såg med ett öga. Hon tog 43 år gammal tragiskt nog livet av sig på Luciadagen 1959 efter att i åratal kämpat mot depressionen. Wikland tog sedan över illustratörspennan också av de senare böckerna om Bullerbyn och berättelserna fick genom hennes stil snarare ett ännu starkare idealiserat uttryck.
Lindgren fångade allt det svenska i en mytisk småländsk by där tiden tycks stannat. Hennes antimoderna modernistiska idealiserade Sverigebild låg när det begav sig oss ännu mycket nära, också sedan när Lasse Hallström framgångsrikt filmatiserade berättelserna om Bullerbyn i mitten av 1980-talet, då barnen ännu sjunger psalmerna Den blomstertid nu kommer, Tryggare kan ingen vara och Din klara sol går åter opp. I dag är Bullerbyn emellertid ett helt förlorat svenskt paradis.
***
Rapparen Simon Supertis låt Bullerbyn är död blev viral när den släpptes bara dagarna före massmordet i Örebro. Den handlar om klassklyftor, utanförskap och våld i dagens Sverige. Som av en händelse kommer nu en ny samlingsutgåva med de tre första av Astrid Lindgrens klassiska böcker om barnen i Bullerbyn. Givetvis rådet en oerhörd diskrepans mellan hennes idealiserade Sverigebild från barndomens Vimmerby och det samhälle som Simon Superti nu beskriver.
Lindgren föddes 1907, men i hennes berättelser är tidsrymden mer flytande, här finns referenser från 1920-talet fram till 40-talet då de första böckerna skrevs. Själva Bullerbyn är baserad på Lindgrens fars hemby Sevedstorp och utgörs av de tre husen Norrgården, Mellangården och Sörgården. I dem bor sex barn i tioårsåldern, systrarna Britta och Anna, Lisa och hennes bröder Lasse och Bosse och så Olle och hans lilla lillasyster Kerstin som föds under historiens gång. Dessutom lever de på tidens vis inte bara med sina föräldrar, utan i större hushåll som också omfattar drängar och pigor och inte minst Britta och Annas farfar.
Barnen i Bullerbyn
Text av Astrid Lindgren, illustrationer av Ingrid Vang Nyman
Rabén & Sjögren
Lindgrens skrev förvisso dramatiska och metafysiska sagor som Mio, min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter, men inte minst var hon en mästarinna på att skapa äventyr ur det vardagliga. Det är idyllen och värmen i berättelserna som vi älskar, hur Bullerbybarnen leker, leker och leker och firar jul, nyår, påsk och midsommar eller fiskar kräftor och sover på höskullen tillsammans.
Lindgren skriver fram det svenska och det goda gamla lantliga konungariket där svenskarna lever i små självförsörjande bygemenskaper sammanbundna av språket, arbetet, sederna och inte minst religionen (i Bullerbyn visar sig det kristna på ett försiktigt alldagligt svenskt vis). Samtidigt finns här också naturmystiken och folktron, inte bara bor det en liten tomte i den gamla kvarnen, vid dammen sitter Näcken, som minsann förföriskt spelar Ulf Peder Olrogs Samling vid pumpen (1945) på sin fiol!
De första tre böckerna om barnen i Bullerbyn illustrerades av danskan Ingrid Vang Nyman. Många av oss kanske framför allt förknippar Lindgrens sagor med Ilon Wiklands mer realistiska gestaltningar av Karlsson på taket, Madicken och Ronja, men Vang Nyman tecknar i en mer naivistisk barnslig stil som vi ändå bäst känner igen från böckerna om Pippi Långstrump. I hennes händer är barnen i Bullerbyn lite knubbiga, kompakta och ser yngre ut än vad de ska föreställa vara.
Vang Nyman betraktas i dag som den som introducerade modernismen i svensk barnboksillustration och hon var djärvare än Wikland, men hade också egenheten att väsentligen sakna djup i sina bilder, något som sannolikt var effekten av att Vang Nyman bara såg med ett öga. Hon tog 43 år gammal tragiskt nog livet av sig på Luciadagen 1959 efter att i åratal kämpat mot depressionen. Wikland tog sedan över illustratörspennan också av de senare böckerna om Bullerbyn och berättelserna fick genom hennes stil snarare ett ännu starkare idealiserat uttryck.
Lindgren fångade allt det svenska i en mytisk småländsk by där tiden tycks stannat. Hennes antimoderna modernistiska idealiserade Sverigebild låg när det begav sig oss ännu mycket nära, också sedan när Lasse Hallström framgångsrikt filmatiserade berättelserna om Bullerbyn i mitten av 1980-talet, då barnen ännu sjunger psalmerna Den blomstertid nu kommer, Tryggare kan ingen vara och Din klara sol går åter opp. I dag är Bullerbyn emellertid ett helt förlorat svenskt paradis.
***
