Carina Burmans deckarporträtt får fem av fem möjliga koppar oolong-te

Det är en plats med ett särskilt sug. Nästan alla har vi en relation till den och även om vi aldrig besökt den vet vi på ett ungefär hur den ser ut. Ofta ligger den i södra England. Omgivningarna är förstås pastoralt vackra. Där finns en kyrka, gärna medeltida, en herrgård och ett litet samhälle där till synes laglydiga medborgare handlar och utbyter skvaller. Livet levs som det gjorts i sekler – ända tills det fasansfulla inträffar: Ett lik påträffas i herrgårdens bibliotek. Typ. 

I brittisk deckarlitteratur kallas den här typen av fiktiva schablonbyar lite nedsättande för Mayhem Parva. Flera är välkända även för svenska läsare: miss Marples St. Mary Mead blir så småningom en provkarta för alla sorters laster; i grevskapet Midsomer (som faktiskt innehåller en by med efterledet "Parva") fortsätter mördandet att roa nya generationer av tevetittare trots att det för länge sedan har antagit groteska proportioner.  

Det är, måste man ändå konstatera, inte för realismen man läser traditionella deckare. Men vari ligger då genrens lockelse? 

Flera intressanta svar ges av Carina Burman i hennes vittra och personligt hållna bok om guldålderns berömda deckardrottningar. Om mellankrigstidens väldokumenterade förtjusning i gåtor och klurigheter skriver Burman att den troligtvis berodde på stämningarna efter första världskriget, det som i England fortfarande kallas The Great War.  

Över hela Europa satt unga män som skadats till kropp och själ, antingen med fysiska handikapp eller plågade av granatchocker, som Dorothy L. Sayers berömda detektiv lord Peter Wimsey. Erfarenheterna från skyttegravarna var något man helst ville förtränga och då passade pusseldeckare, eller kluriga sällskapsspel, bra som förströelse. Med kriget hade 1800-talets framtidstro tynat bort. Dåtidens modernistiska litteratur speglade pessimismen och nihilismen på ett sätt som gjorde mer lättsamma, populärkulturella alternativ attraktiva.  

Burman beskriver hur hon själv upplevde något liknande under pandemiåren då deckarläsning blev en snuttefilt: "När ens dagliga mål är att klara sig igenom plötsliga svårigheter och att helt enkelt inte dö kan ett engagerande mordmysterium vara effektivare än psykoterapi."  

Så kommer vi till själva drottningarna. Vad kännetecknar en riktig deckarregent under perioden 1918 till och med 1960?  

Först och främst bör hennes böcker ha satt ett rejält avtryck i samtiden, antingen genom skyhöga försäljningssiffror (som Agatha Christie och P.D James) eller för att hon anses ha förnyat genren och inspirerat sina efterföljare (som Ruth Rendell och Josephine Tey). Inbördes kan de vara mycket olika. Om vi håller oss till Sverige så är Maria Lang vad Horace Engdahl har kallat en utpräglad "reportoarförfattare", medan Kerstin Ekman redan en bit in i författarskapet visade tydliga litterära ambitioner.  

Burman påpekar att genren rymmer allt från populärfiktion till högklassisk litteratur – det fina i kråksången är att läsarna inte bryr sig. En deckare kan anses lyckad utifrån en rad vitt skilda kriterier: att intrigen är knepig, att den ger psykologiska insikter eller helt enkelt att den bjuder på spännande inblickar i exotiska miljöer. 

Författarna själva var inte sällan brödskrivare som såg deckarknåpet som en sidosyssla, antingen i väntan på genombrottet med "riktiga" romaner eller som avkoppling från ett krävande yrkesliv. Många av de riktigt framgångsrika – Maria Lang som fram till pensionen verkade som rektor vid samma flickläroverk är ett bra exempel – skrev under pseudonym. Om det berodde på att de ville distansera sig från sitt mordiska hantverk eller på att de betraktade deckarskrivandet som något ovidkommande, ska jag låta vara osagt. Burman nämner som undantag från regeln Fanny Alving, som skrev vanliga romaner under pseudonym och deckare under eget namn, och Birgit Bohman som experimenterade med en hel rad pseudonymer innan hon började ge ut barnböcker under sitt riktiga namn. 

Ibland är författarnas liv intressantare än deras verk. Det gäller inte minst den numera ganska bortglömda Loulou Forsell som blev löpsedelstoff när hennes älskare Thorsten Akrell, löjtnant i reserven, hjälpte henne att fly från ett avgiftningsprogram på sinnessjukhuset Beckomberga i ett privatflygplan. Lolou Forsell var, skriver Burman, långt ifrån någon ordentlig flicka. Hon knarkade. Hon hade ett sexliv.  

Sammantaget gjorde det att hon generellt behandlades illa. Skandalskriverierna duggade och recensenterna reagerade ofta med förutsägbar moralisk upprördhet. Vilket inte hindrade att Forsell under sitt korta, äventyrliga liv (hon dog 1954 bara 34 år gammal) hann med att skriva tre deckare som enligt Burman definitivt gör att hon kvalar in bland drottningarna.  

Det är sådana biografiska utvikningar som gör Drottningar och pretendenter till mycket mer än en litteraturhistorisk utläggning om klassiska kriminalromaner.  

Precis som Burman föredrar jag guldålderns deckare framför den moderna svenska deckarboomens betydligt mer prosaiska alster, framför allt för att det finns en gräns för hur mycket blod och övergrepp på småflickor man orkar med i trötta stunder när man egentligen bara längtar efter lite avkoppling.  

Dessutom är beskrivningarna av de historiska miljöerna underhållande i sig – puttriga återgivningar av lord Peters klubbvanor och Hercule Poirots likördrickande bidrar till exotismen och skapar en lätt anakronistisk mysstämning. 

Själv är jag ingen deckarkritiker, men om jag under bilan skulle tvingas ge Burmans fina bok ett betyg så skulle det bli det högsta, fem av fem möjliga koppar oolong-te. 

Med både socker och citron on the side. 

***

Läs även: Djupt olyckligt par i döende överklass

Läs även: Måste livet vara en framgångssaga?