Carl Bildt vet bäst och ångrar ingenting

I juli satt Carl Bildt vid Adriatiska havet och skrev färdigt förordet till sin femte riktiga bok, Mina krig – Politik och diplomati i fredens tjänst. Ungefär samtidigt fyllde han 73 år och pensionärstillvaron sedan han slutade som utrikesminister 2014 har han ägnat åt att fortsätta resa runt i världen, som medlem i olika grupper, tankesmedjor och organ. Han nämner själv att han agerat rådgivare till Ukrainas president Volodymyr Zelensky. I medierna har Bildt återkommande kommenterat kriget i Ukraina. Inför att statsminister Ulf Kristersson skulle inrätta sitt kabinett fanns Carl Bildt med som namn i förhandsspekulationerna om utrikesministerposten.

Få svenskar, om ens någon, har som han varit inblandad i allt väsentligt som hänt i svensk och internationell politik sedan slutet på sextiotalet. Men den som hoppats att höstens tegelsten på 618 sidor skulle vara hans memoarer får vänta ett tag till, vilket också konstateras i förordet.

Här finns ingenting om Carl Bildts tidiga politiska karriär, mycket lite om den turbulenta tiden som statsminister 1991–94, då räntan skenade iväg till 500 procent. Inget nytt, och definitivt inget ångerfullt, om de ryska ubåtar som på åttiotalet blev Bildts språngbräda in i politiken går heller att hitta.

En bild av vad läsaren kan förvänta sig ges av personregistret, där världsledare står på rad, medan väsentliga personer i Bildts karriär och i inrikespolitiken saknas. Liberale partiledaren Jan Björklund omnämns visserligen, men med förnamnet Lennart. Företrädaren som utrikesminister år 2006, Jan Eliasson, och senaste utrikesministern Ann Linde omnämns inte alls. Mest omnämns Vladimir Putin.

Bildts inblick i Syriens och Afghanistans utveckling med efterföljande flyktingkris har ”inte fått plats”. I stället är boken full av redogörelser för resor, möten, middagar och samtal som han deltagit i, varvat med historiska utvikningar, omdömen om människor han mött och iakttagelser om vädret. Emellanåt bjuds på ironier om världsledare som betett sig ”märkligt”.

Det betyder inte att berättelserna är ointressanta för den som vill veta mer om det världspolitiska spelet. Carl Bildt ser tillbaka på sina många roller, förutom svensk statsminister och utrikesminister också bland annat fredsförhandlare och rådgivare vid kriser i Baltikum, Bosnien, Kosovo, Tchad, Georgien, Libyen och Ukraina.

Carl Bildt döljer inte att han tycker sig veta bäst om det mesta. Ingående beskrivs hur han reser runt i ett rasande tempo, är med på möten och försöker tala andra länders företrädare till rätta.

Utförligt återges hur han som svensk statsminister bidrog till en fredlig lösning i Baltikum vid Sovjetunionens sönderfall. Lika utförligt beskrivs hur han som utrikesminister – i armkrok med polske kollegan Radek Sikorski, mestadels omnämnd som enbart Radek – drev på för att knyta Ukraina till EU, och hur Ryssland sedan drog åt tumskruvarna och invaderade Krim.

Bildts berättelse landar i triumf när Ukraina efter Rysslands invasion lämnade in en ansökan om medlemskap och fick grönt ljus av EU. Den dagen höjde han och Radek ett glas för vad som uppnåtts.

Bildt raljerar över hur andra länders företrädare inte gör samma insikter som han. I möte med ryska talmannen argumenterar han för att Ryssland ska släppa taget om Ukraina. Han förutspår tidigt vad som ska ske och gör den klokaste analysen då han diskuterar Ukraina på sjunde våningen på State Department i Washington. Kritiker avfärdar han som ”känsliga själar”.

Mina krig är en blandning av historiebok och dagbok, där varje detalj, tanke och tillbakablick ska klämmas in. Resultatet är en kronologisk rapport från flygresor, möten, middagar och telefonsamtal där krisernas utveckling får stå för dramaturgin. Något ur Bildts personliga liv bjuds det inte på, inte heller på några reflektioner kring eventuella felbedömningar eller misstag.

När Carl Bildt avgått som statsminister och blivit medlare i Bosnien hamnade han i världspolitikens centrum. I förhandlingar med krigsförbrytarna Slobodan Milosevic och Ratko Mladic var uppdraget att försöka stoppa massakern i Srebrenica.

Kriget i Bosnien har Bildt utförligt beskrivit i Uppdrag Fred, hans mest läsvärda bok. Mina krig hänvisar mest tillbaka till den vad gäller skeendena på Balkan, men det kan noteras att Bildt justerat sin beskrivning av massakern i Srebrenica i juli 1995 något. Medan dödandet pågick åt Bildt middagar med både serbledaren Milosevic och överbefälhavaren Mladic, och fick av dem försäkringar om att inget dödande skulle ske.

Bildt har i efterhand antytt att bosnierna själva burit en del av skulden för massakern. I Uppdrag Fred tonade Bildt ner antalet pojkar och män som dödats av Mladic soldater och skrev att, förutom de 3 000 män som togs som krigsfångar och avrättades, så hade 4 000 ”mist livet” i ”överfall och strider”.

Inte heller i Mina krig, 27 år efteråt, öppnar Bildt för självkritik, utan ger enbart en rak redogörelse av händelserna, men nu med krigsförbrytartribunalens siffra på 8 000 avrättade tillfångatagna personer inkluderad. Han tonar ner massakerns historiska betydelse: ”I ärlighetens namn tror jag dock att Srebrenica omedelbart förändrade mindre än vad åtskillig historieskrivning sedan dess har velat hävda.”

Fram tills Carl Bildt blev utrikesminister 2006 satt han i styrelsen för Lundin Petroleum och i Lundinbolaget Vostok Nafta, vars huvudsakliga affärsidé var att äga aktier i Putins maktbolag, gasjätten Gazprom, som även kontrollerar ryska medier. Bildt kritiserades för att han som utrikesminister behöll de aktieoptioner i Vostok Nafta som kom att ge honom en förtjänst på fem miljoner. Samtidigt ingick Bildt i den regering som sa ja till Gazproms gasledningar i Östersjön. Inget av detta berör han i boken. Det var nog inte heller att vänta.

Mina krig kan ges i julklapp till den som är intresserad av de senaste 30 årens utrikespolitiska kriser och Carl Bildts tankar om dessa. Särskilt om mottagaren besitter Bildts omvittnade förmåga att snabbt ta sig igenom stora mängder text.

***

Björn Häger är chefredaktör för Avesta Tidning och författare till biografin Uppdrag Bildt (2017).

Läs även: En mans kamp mot Kreml

Läs även: Lea Ypi visar varför nostalgin kring kommunism lever