Den förste kristne kejsaren

Ett kristet sätt att se på världen är att allt som finns i den pekar mot den yttersta sanningen. Även hednisk sed och tro innehåller spår av den stora sanning som Jesus död och uppståndelse innebär. Av det skälet kunde romare se likheterna mellan gudfadern Jupiter och Fadern, den hjältemodige halvguden Herkules och Sonen, både sann gud och människa. När Konstantin den store (år 227–337 efter Kristus) bekände sin tro talade han om poeten Vergilius och det uråldriga oraklet Sibyllans förutsägelser om Kristus ankomst.

I kyrkohistorikern Andreas Westergrens nya bok Kejsarens kors får vi möta Konstantin. Fram till upplysningen beskrevs han som kristenhetens hjälte, därefter som en maktlysten tyrann som använde använde kristendomen som ett sätt att få ideologisk kontroll över sitt rike. Westergren kan försiktigt och sakligt dementera den senare villfarelsen utan att övergå i utvikande spekulationer. Tvärtom håller han sig så nära källorna som möjligt.

Konstantin kom från en soldatfamilj och tog intryck av de omfattande förföljelser mot kristna han själv som ung militär bevittnade. Den övertygelse med vilken de lät sig bli martyrer påverkade honom. Bland soldater var också den mystiske frälsargestalten Mithras populär, dennes kult växte fram samtidigt som kristendomen och denne gudason var också född av en jungfru den 25 december.

Konstantin levde också som lärd man i antikens dualistiska föreställningar, där man i Platons anda uppfattade verkligheten vara uppdelad i en lägre kroppslig och föränderlig jordisk tillvaro och en högre andligt himmelsk sfär. Den kristna tron passade både in och berikade en sådan idévärld med sina egna myter och lärosatser. 

Som kejsare kan man också se hur Konstantin alltmer rör sig från den romerska religionens symboler mot kristna associationer. Solguden Apollon, som inledningsvis var Konstantins skyddsgud, framställs vartefter med gloria och andra försiktiga kristna attribut, Solen och Kristus ("världens ljus") flyter samman. Kejsaren själv som individ suddas ut till förmån för ett heligt, högre ämbete.

Konstantin var en maktspelare som genom våld och politiska ränker lyckades manövrera ut sina motståndare och enade riket under sig själv som ensam kejsare år 324 och inledde samtidigt processen med att kristna imperiet och att fasa ut den gamla romerska religionen. 

Konstantin drog sig inte för att döda sin egen förmodat konspirerande hustru och son, för att skydda sig själv och sin ätt. Han tröttnade också på de kristnas interna käbbel och samlade för nu 1 700 år sedan det ekumeniska mötet i Nicaea som ledde till att den kristna läran får sin grundläggande utformning. Man slog fast att Fadern och Sonen är av en och samma natur. Dessutom enades man om när påsken skulle firas och en struktur av biskopar etablerades. Det blev ett viktigt led i att förena kejsarmakten och församlingarna i en gemensam strävan att kristna världen.

Westergren påpekar att vi nu kan se hur Konstantin speglade det romerska kejsarriket i den kristna teologin och kyrkan. Inte bara att hans eget ämbete var en slags värdslig motsvarighet till Kristus, utan också på ett mer personligt plan där han också såg likheten mellan sin egen mor Helena och Guds moder, jungfrun Maria, och mycket riktigt fann också hon en egen väg till tron och helgonförklarades.

Konstantin själv valde att döpa sig först på sin dödsbädd, något som kan ha varit ett sätt att bli förlåten för alla de okristliga handlingar han begick som kejsare, men som också var vanligt bland tidens kristna som såg det som en övergångsrit till ett nytt liv efter döden.  

Ironiskt nog var det Konstantins ättling “avfällingen” Julianus, som trots kristen fostran, intresserade sig för de gamla romerska myterna som i stället för i kristen “trälmoral” såg det sanna i förnuftets och viljans frihet. I kristendomen såg han hotet mot den gamla bildningen, men den kristna organisationen med dess biskopar och präster kom att visa sig vara för stark och kristnandet av riket fortskred.  

Westergren visar i sin bok hur relationen mellan Konstantin och kyrkan blir grunden för det sammansatta och ambivalent förhållande mellan värdslig och andlig makt som sedan följt västerlandet fram till våra dagar. Är tron en domän skild från det allmänna, eller är det just den kraft som ska forma samhället?

Toppbild. Giannfrancesco Pennis Konstantins dop från 1524. Foto: Wikimedia Commons.

***

Läs även: Den ofrånkomligt religiösa människan

Läs även: Sven Hedin – den siste svenske hjälten