Den lilla fotbollen är också den stora

Jag brukade spela mittback som liten.  

Den sista utposten. 

Misslyckades jag med mitt jobb, att stoppa motståndarna, då var de fria med målvakten. Det var något vilt och vackert över det. Att stå kvar när alla andra var bortfintade, förbisprungna, att vara den sista att ta striden. Samma slags strid tar sportjournalisten Noa Bachner i sin bok med just namnet Den sista utposten: en berättelse om svensk fotboll.  

I en allt mer korrupt fotbollsvärld är han den som står där för att värna den sista lilla kärnan av fotbollen, så som den en gång var.  

Högtravande? Kanske. Men jag kastar alla tvivel överbord för ett skepp som äntligen kommer lastat med en journalist som brinner för något. Samtidigt är Noa Bachner för slipad för att bli en Don Quijote. Han vet att fotbollen i dag är en miljardindustri och att ingen eller inget, utom en ekonomisk kollaps, kan ändra på det. Han har från första parkett sett hur Fifa-bossen Gianni Infantino in i det sista ville få med Ryssland i fotboll-VM 2022, trots angreppskriget på Ukraina.   

Noa Bachner var sedan på plats under detta VM, i Qatar. Ett land som fått mästerskapet fastän arenorna byggdes med rättslösa gästarbetares blod och trots att kvinnor där är andra klassens medborgare. Boken börjar också just där, i Qatar, förstås. 

Ändå förlorar inte Noa Bachner tron på att det går att värna det lilla som finns kvar av fotbollens själ. En fotboll med föräldrar och eldsjälar, som tränar och skjutsar, tvättar matchtröjor, bakar bullar och säljer varm korv. Allt för laget, klubben, barnen, gemenskapen – men allra mest för något odefinierbart.  

För Noa Bachner är svensk fotboll i mångt och mycket just den sista utposten i en genomkommersialiserad fotbollsvärld. Sverige med sina små, fattiga klubbar och föräldradrivna ungdomslag, med sina årsmöten med rösträtt för medlemmarna.  

Alltför många sportböcker är hafsverk. Det är inte den här; Noa Bachner har intervjuat alla, från minsta supporter till högsta makthavare. Han har rest i Europa mellan storklubbarna, vare sig de köpts av oljemagnater eller läskedrycksföretag. Ibland blir det nästan baktungt med all fakta. Men författarens rasande engagemang driver ändå berättelsen framåt. 

Visst finns det invändningar att göra, saker att ifrågasätta kring den berömda svenska modellen. Svenska nutida regler inom fotbollen som innebär att barn under 12 år inte får tävla, inga segrare utses i seriespel eller turneringar, är inte självklart det rätta. Den moraliskt självgoda svenska linjen ses som obegriplig i många andra länder. För att bara ta ett exempel från en fotbollsrörelse som har som ledord ”Alla är olika, olika är bra” men som ofta tycks ha rätt svårt för oliktänkande.  

På det stora hela delar jag Noa Bachners tro på att den lilla fotbollen är den stora. Jag har ju gjort samma resa. Från min barndoms fotbollsförälskelse till karriären, där jag suttit på alla de stora arenorna, bevakat EM, VM, Serie A, Premier League, Champions League, Ligue 1 och allt vad ni vill. Intervjuat David Beckham, Leo Messi och alla de andra stjärnorna, pratat med Zlatan varenda helg i flera år – kort sagt levt med toppfotbollen som vardag, det som många drömmer om. 

Men jag ledsnade. På dryga klubbledningar, uppblåsta spelare, urblåsta presschefer och på att få se och leva med hela miljardcirkusen och falskspelet bakom kulisserna.  

Kärleken till fotbollen, glädjen, den kom tillbaka när döttrarna började spela. Att få se dem som mittbackar, först den stora, sen den lilla, så som jag en gång och min pappa före mig. Som delar i ett led, i ett arv. På vindpinade fotbollsplaner, med oss frusna föräldrar vid sidlinjen, med kärlek i blick.  

Visst är det en utpost värd att försvara, ända in till slutsignal.  

*** 

Läs även: Hon skapade den nya goda smaken

Läs även: En stor poet bosatt i en hjälplös människa