Den ofrånkomligt religiösa människan
För Mircea Eliade är människan ofrånkomligen en religiös varelse, hennes erfarenheter av det gudomliga är faktisk. I De religiösa idéernas historia berättar han om vår överväldigande andliga kreativitet i försöket att förstå det obegripliga.
Bild: University of Chicago / Bokförlaget Stolpe
Den rumänske religionshistorikern och filosofen Mircea Eliades teorier om ”axis mundi" och ”den eviga återkomsten” är grundläggande inom det religionsvetenskapliga fältet.
”Axis mundi”, "världsaxeln", är en centrumsymbol som återkommer inom olika religioner. I fornnordisk tro i form världsträdet Yggdrasil, medan i Bibeln och grekiska mytologin är det städerna Jerusalem respektive Delfi (genom det berömda oraklet). Världsaxeln förbinder det himmelska med det jordiska, skilda verkligheter, det heliga bortom vår värdsliga tillvaro.
Den första delen i Eliades trilogi De religiösa idéernas historia finns nu utgiven i Bo Gustavssons översättning. Eliade visar hur den mänskliga religiositeten växer fram under civilisationernas utveckling. De gamla jägarna och samlarna dyrkade de vilt- och jaktgudar som försåg dem med byten, jordbrukarna och herdarna fann snart jordgudinnor och himmelsgudar som styr över fruktbarhet, väder och vind.
De religiösa idéernas historia 1
Mircea Eliade
Översättning: Bo Gustavsson
Bokförlaget Stolpe
Vartefter utvecklas alltmer sammansatta mytologier, kulter och trossystem som alla tycks försöka lösa gåtan med människans plats i världen och existensvillkoren födsel och död.
På ett eller annat sätt avtäcks en högre och djupare ordning, omgiven av gåtor och mysterier kring det som inte fullt ut kan uttalas med människans ord. Den tar sig också samhälleliga uttryck, exempelvis i det forna Egypten där farao är det gudomligas representant på jorden, ett förkroppsligande av den gudomliga rättvisa som härskar i tillvaron.
En sådan ordning flätar samma alltets motstridiga natur i en enhet. Den Gud vi möter i Bibeln är ömsom öm och ömsom grym och står därför både för lycka och lidande, medan man i de österländska traditionerna försöker uppnå likgiltighet inför en sådan motsatts genom att hel enkelt utplåna den och se den som en enhetlig erfarenhet av existensen.
Eliade såg stora likheter mellan olika religionerna och trodde på att de kunde lära av varandra. Exempelvis innebar bruket av jorden att man runt om i världen skapar myter om hjältar som går under jord och konfronterar dödsriket för att sedan återuppstå och bringa nytt liv till världen, från Egyptens Osiris till den indiske Yama och Nya testamentets Jesus Kristus.
Den senare återställer också relationen mellan den fallna människan och hennes Skapare. I Bibliska världsbilden är allting gott till dess att vi genom vår olydnad för in synden i tillvaron den som skiljer oss från Gud och leder till döden. Genom Kristus, som både är sann gud och människa, dör och uppstår för att frigöra oss från synden och ge oss evigt liv.
I den grekiska mytologin har Dionysos en liknande funktion, likt Jesus både gud och människa, den som genom mystiska erfarenheter kan sammanlänka människan med alltet när de högre gudarna är så likgiltiga inför hennes öde.
”Den eviga återkomsten” innebär för Eliade att det återkommande mönstret i de forntida kulturerna är att människans tankar och handlingar imiterade de urbilder vi finner i myterna. På så vis uppfattas tillvaron som cyklisk, upprepande och inte framåtskridande. Historien är något fasansfullt och plågsamt som man försöker hantera genom berättelser och ritualer.
Poängen är att religionen inte är något människan kan ställa sig utanför och betrakta, hon lever ofrånkomligen med den. Här kan vi spåra filosofen Eliades platonism, likt den den atenske filosofen Platon tänkte han sig att det finns en immateriell verklighet av idéer eller former som föregår vår kroppsliga tillvaro.
Eliade hävdar att det inte är de religiösa systemen som formar människorna, utan
människornas erfarenhet av det gudomliga som formar religionen. På så vis kan vi se likheter mellan olika religioner, men också en hög grad av kreativitet, uppfinningsrikedom och egenart. Människan omtolkar äldre myter och föreställningar i takt med att historien omformar hennes situation. Ett bra exempel på det är hur judarna utgår från kananéernas gudsföreställningar när de överskrider den cykliska rundgången för att i stället ge sin erfarenhet av historien en särskild mening och mål.
Relationen till det gudomliga är också olika. Inom judendomen, kristendomen och islam finns ”tro” som ett koncept som i varierad grad knyter den enskilda människan till Gud. Den indiska traditionen kretsar i stället kring att nå insikt om hur det egna jaget är ett med den stora världssjälen.
För Eliade var det också skälet till den moderna människans existentiella ångest, hon saknar en relation till den transcendenta ordning som gav tidigare generationer mening. Religionen lämnar oss inte heller, utan återkommer i sekulära ideologier, som i den ”vetenskapliga” marxismens tro på kommunismens paradis som historiens slut eller när nazisternas rasbiologi
övergick i pseudohednisk blodsmystik och tron på ragnarök vid Tredje rikets fall.
Eliades djärva jämförelser mellan religiösa system som historiskt sett omöjligt kan ha varit i kontakt med varandra har väckt kritik genom åren, liksom bristen på empiri för hans teorier. Platonismen har varit en annan stötesten, Eliade hävdade att försöken att förklara religion utifrån sociologiska, politiska eller ekonomiska modeller inte är den rätta, dess grund var enligt honom människans faktiska existentiella upplevelse av något gudomligt. Ett sådant antagande har fått många att ifrågasätta hans vetenskaplighet som historiker, att Eliade med
sin rumänsk-ortodoxa bakgrund i själva verket skapade en sorts teologi.
Här lurar också en dunklare sida av Eliades tänkande. Likt andra stora rumänska kulturpersonligheter i hans generation, som filosofen och författaren Emil Cioran, var han djupt influerad av den högerextreme italienske tänkaren Julius Evola. Denne föreställde sig att det inom varje religiös tradition finns sanna esoteriskt uråldrig hierarkisk ordning som formar den goda människan i motsats till den dekadenta moderniteten. Här spökar en fascistisk elitism som vill bekämpa det demokratiska, liberala och jämlika samhället.
Även om Eliade hade band till den fascistiska rörelsen i hemlandet på 1930- och 40-talet (när kommunisterna tagit över levde och verkade han i resten av sitt liv i Chicago), så var han till skillnad från exempelvis Evola inte reaktionär, utan klar över att religioner utvecklas för att kunna leva vidare i en föränderlig värld.
Toppbild.Mircea Eliades klassiker De religiösa idéernas historia finns nu i en ny svensk utgåva i översättning av Bo Gustavsson. Foto: University of Chicago/Bokförlaget Stolpe
***
Den rumänske religionshistorikern och filosofen Mircea Eliades teorier om ”axis mundi” och ”den eviga återkomsten” är grundläggande inom det religionsvetenskapliga fältet.
”Axis mundi”, ”världsaxeln”, är en centrumsymbol som återkommer inom olika religioner. I fornnordisk tro i form världsträdet Yggdrasil, medan i Bibeln och grekiska mytologin är det städerna Jerusalem respektive Delfi (genom det berömda oraklet). Världsaxeln förbinder det himmelska med det jordiska, skilda verkligheter, det heliga bortom vår värdsliga tillvaro.
Den första delen i Eliades trilogi De religiösa idéernas historia finns nu utgiven i Bo Gustavssons översättning. Eliade visar hur den mänskliga religiositeten växer fram under civilisationernas utveckling. De gamla jägarna och samlarna dyrkade de vilt- och jaktgudar som försåg dem med byten, jordbrukarna och herdarna fann snart jordgudinnor och himmelsgudar som styr över fruktbarhet, väder och vind.
De religiösa idéernas historia 1
Mircea Eliade
Översättning: Bo Gustavsson
Bokförlaget Stolpe
Vartefter utvecklas alltmer sammansatta mytologier, kulter och trossystem som alla tycks försöka lösa gåtan med människans plats i världen och existensvillkoren födsel och död.
På ett eller annat sätt avtäcks en högre och djupare ordning, omgiven av gåtor och mysterier kring det som inte fullt ut kan uttalas med människans ord. Den tar sig också samhälleliga uttryck, exempelvis i det forna Egypten där farao är det gudomligas representant på jorden, ett förkroppsligande av den gudomliga rättvisa som härskar i tillvaron.
En sådan ordning flätar samma alltets motstridiga natur i en enhet. Den Gud vi möter i Bibeln är ömsom öm och ömsom grym och står därför både för lycka och lidande, medan man i de österländska traditionerna försöker uppnå likgiltighet inför en sådan motsatts genom att hel enkelt utplåna den och se den som en enhetlig erfarenhet av existensen.
Eliade såg stora likheter mellan olika religionerna och trodde på att de kunde lära av varandra. Exempelvis innebar bruket av jorden att man runt om i världen skapar myter om hjältar som går under jord och konfronterar dödsriket för att sedan återuppstå och bringa nytt liv till världen, från Egyptens Osiris till den indiske Yama och Nya testamentets Jesus Kristus.
Den senare återställer också relationen mellan den fallna människan och hennes Skapare. I Bibliska världsbilden är allting gott till dess att vi genom vår olydnad för in synden i tillvaron den som skiljer oss från Gud och leder till döden. Genom Kristus, som både är sann gud och människa, dör och uppstår för att frigöra oss från synden och ge oss evigt liv.
I den grekiska mytologin har Dionysos en liknande funktion, likt Jesus både gud och människa, den som genom mystiska erfarenheter kan sammanlänka människan med alltet när de högre gudarna är så likgiltiga inför hennes öde.
”Den eviga återkomsten” innebär för Eliade att det återkommande mönstret i de forntida kulturerna är att människans tankar och handlingar imiterade de urbilder vi finner i myterna. På så vis uppfattas tillvaron som cyklisk, upprepande och inte framåtskridande. Historien är något fasansfullt och plågsamt som man försöker hantera genom berättelser och ritualer.
Poängen är att religionen inte är något människan kan ställa sig utanför och betrakta, hon lever ofrånkomligen med den. Här kan vi spåra filosofen Eliades platonism, likt den den atenske filosofen Platon tänkte han sig att det finns en immateriell verklighet av idéer eller former som föregår vår kroppsliga tillvaro.
Eliade hävdar att det inte är de religiösa systemen som formar människorna, utan
människornas erfarenhet av det gudomliga som formar religionen. På så vis kan vi se likheter mellan olika religioner, men också en hög grad av kreativitet, uppfinningsrikedom och egenart. Människan omtolkar äldre myter och föreställningar i takt med att historien omformar hennes situation. Ett bra exempel på det är hur judarna utgår från kananéernas gudsföreställningar när de överskrider den cykliska rundgången för att i stället ge sin erfarenhet av historien en särskild mening och mål.
Relationen till det gudomliga är också olika. Inom judendomen, kristendomen och islam finns ”tro” som ett koncept som i varierad grad knyter den enskilda människan till Gud. Den indiska traditionen kretsar i stället kring att nå insikt om hur det egna jaget är ett med den stora världssjälen.
För Eliade var det också skälet till den moderna människans existentiella ångest, hon saknar en relation till den transcendenta ordning som gav tidigare generationer mening. Religionen lämnar oss inte heller, utan återkommer i sekulära ideologier, som i den ”vetenskapliga” marxismens tro på kommunismens paradis som historiens slut eller när nazisternas rasbiologi
övergick i pseudohednisk blodsmystik och tron på ragnarök vid Tredje rikets fall.
Eliades djärva jämförelser mellan religiösa system som historiskt sett omöjligt kan ha varit i kontakt med varandra har väckt kritik genom åren, liksom bristen på empiri för hans teorier. Platonismen har varit en annan stötesten, Eliade hävdade att försöken att förklara religion utifrån sociologiska, politiska eller ekonomiska modeller inte är den rätta, dess grund var enligt honom människans faktiska existentiella upplevelse av något gudomligt. Ett sådant antagande har fått många att ifrågasätta hans vetenskaplighet som historiker, att Eliade med
sin rumänsk-ortodoxa bakgrund i själva verket skapade en sorts teologi.
Här lurar också en dunklare sida av Eliades tänkande. Likt andra stora rumänska kulturpersonligheter i hans generation, som filosofen och författaren Emil Cioran, var han djupt influerad av den högerextreme italienske tänkaren Julius Evola. Denne föreställde sig att det inom varje religiös tradition finns sanna esoteriskt uråldrig hierarkisk ordning som formar den goda människan i motsats till den dekadenta moderniteten. Här spökar en fascistisk elitism som vill bekämpa det demokratiska, liberala och jämlika samhället.
Även om Eliade hade band till den fascistiska rörelsen i hemlandet på 1930- och 40-talet (när kommunisterna tagit över levde och verkade han i resten av sitt liv i Chicago), så var han till skillnad från exempelvis Evola inte reaktionär, utan klar över att religioner utvecklas för att kunna leva vidare i en föränderlig värld.
Toppbild.Mircea Eliades klassiker De religiösa idéernas historia finns nu i en ny svensk utgåva i översättning av Bo Gustavsson. Foto: University of Chicago/Bokförlaget Stolpe
***
