Den perfekta boken att ta med till tjejmiddagen

När jag hade skrivit färdigt min debutbok förra hösten ställde min morbror en mycket märklig fråga: ”Är den sorglig eller är den rolig?”  

Oj! Jag tänkte efter och svarade något i stil med: ”jamen … den är väl både och!”. Efter att ha läst Jag som är kvar vet jag dock att jag hade fel. Min debutbok var enbart sorglig. Lotta Olssons nya däremot, den är tamejfan både och.   

Jag vägrar att stämma in i kritikernas unisona beskrivning av den som en bok om livet, inte främst om döden. Ordet ”livsbejakande” har verkligen blivit sönderskrivet. Dock vägrar jag inte för att det inte stämmer. Lotta Olssons nakna sorgeskildring är i allra högsta grad just det där sönderskrivna, trista, osexiga ordet. Och givetvis är den en bok om döden och livet, och framför allt om det sistnämnda.  

Men jag tänker inte, som så många andra, sådär lite slött, ställa den i den långa raden av livsbejakande böcker om döden. Den är värd mer än så. Den är värd att bli ”gå bort”-present till samtliga av mina kvinnliga vänner, oavsett läsintresse, läggning, yrke, utbildning och socioekonomisk bakgrund. Vi – jag och kvinnorna jag håller nära – behöver nämligen få landa med just den här boken som sällskap.  

Våra föräldrar dör, våra barn blir större, vi går på hälsokontroller, och är däremellan kåta, rastlösa. Precis som Lotta Olsson. Med den skillnaden att hon även är änka, ja, hennes man var ju den där Ulf Nilsson som vi läser med våra barn. 

Änka. Ett epitet som inte alls brukar förknippas med förälskelse, längtan och intimvaxning. Men nu gör hon det – förknippar dem. 

Jag som är kvar är tillkommen i det där sällsynta sinnestillståndet som bara kan uppkomma efter en älskad persons bortgång. Livet är omskakat. Upptrampade vägar måste ledas om. Man är vidöppen. Olsson skriver: ”Kan ni fatta att han är borta?” / Är han borta? / Har han funnits? / Finns jag?”.  

Hon befinner sig i Stockholmslägenheten med sin tonårsson, vilar i de trygga rutinerna, och är samtidigt där: i evigheten tillsammans med sina döda. De har blivit ett helt gäng nu: maken ”U”, och fadern som dör bara tre månader efter honom, exmaken ”T” (författaren och kritikern Thomas Anderberg), och mamman.  

”Man badar ihop.”, skriver hon. ”Man oroar sig över saker. Man äter choklad tillsammans. Med T: praliner. Med U: Toblerone. Med mamma: Mars i skidbacken (kall och hård, lite deformerad av att ha legat i fickan på skidoverallen). Man rör vid varandra – tills fingrarna famlar i luften.”  

Det administrativa dödsarbetet med bouppteckning och diverse avtal utgör änkans givna plikt. Det andra då? Visst är det väl fullkomligt tabu att bli kär och kåt så snart efter en älskad makes död? Förälskelsen i ”J” är lika ljus och krånglig som våren. Hans förhållande är inte avslutat och dessutom är han typen som ibland drar sig undan. Kommunikationen liknas vid ett schackspel ”där det hela tiden gäller att förutse nästa drag”. Det passar henne inte: ”… det är nästan alltid jag som faller till föga och sms:ar igen”. De kloka, mjukt reflekterande tankeströmmarna, är som bortblåsta. Med ”J” är allt osäkert, och hon sårbar.  

Den nya relationen förkroppsligar en framåtrörelse. En längtan. Hon vill något. Hon ser på sin kropp i spegeln med yrvaken blick. Intimvaxningarna hos den unga Karla gör henne ”rosa och len som en persika”, en ritual som tillskrivs meningen av att börja om. ”Sybarit, njutningsmänniska. Varför har det en så negativ klang?”, frågar hon sig och drar sig till minnes gången hon fick orgasm med munnen full av choklad.  

Lotta Olssons halsbrytande sätt att skriva fram sprittande lust och sexualitet jämsides med sorg och vardagsbestyr är livsbejakande, absolut, men framför allt är det roligt.

***

Läs även: Kerstin Ekmans läsupplevelser avslöjar vem hon är

Läs även: Ingen god gärning förblir ostraffad