Den stötdämpande generationen

Det är plågsamt för mig att läsa Lena Glasers debutbok Kanske jude (Albert Bonniers förlag). Det är plågsamt för att hon tillhör andra generationen efter Förintelsen, och jag den tredje. I hennes ord ryms en osäkerhet kring det judiska som jag känner igen hos min mamma. Detta trots att mamma valde en annan väg än Glaser, nämligen den att stanna i den "judiska garderoben". Glaser kliver ut ur den, men inte utan att titta sig över axeln. Hon gör det med orden "kanske jude": "Är du jude? Kanske! ska jag svara i fortsättningen."

Glaser ger uttryck för den monumentala judiska ensamheten och rädslan, den som på grund av sitt ursprung i Förintelsen aldrig helt och fullt går att distansera sig till.

Handlingen kretsar kring hennes bortgångne far Heinz Glaser, inredningsarkitekt utbildad vid Konstfack. Sommaren 1939 lämnade han som tonåring Nazityskland för en tryggare tillvaro i Sverige. Han hamnade på Hälsinggården, en kibbutz i Falun bestående av judiska ungdomar i färd med att utvandra till Palestina. Den kvarvarande familjen, modern och syskonen, förflyttades till Polen.

Våren 1942 upphörde deras brevväxling. Som ensam ung man fick Heinz dels bära sorgen och saknaden, dels staka ut vägen för sig själv i ett nytt och främmande land. Efter kriget försökte han förgäves spåra sina familjemedlemmar för att till slut anta framåtrörelsen, den livsinställning som många Förintelseöverlevande valde: "Pappa ville inte bli bunden av det tunga och svåra. Han ville lämna det gamla och titta framåt."

I ansatsen att komma faderns historia närmare dras Glaser till en annan Förintelseöverlevande: Kate Wacz som är bara några år yngre än hennes pappa och född i Budapest, Ungern. Liksom Glaser bor hon på Lidingö utanför Stockholm. Under en tid verkar det som om Glaser pendlar mellan de laddade föremålen i faderns hus, och de rika samtalen med den gamla kvinnan som – till skillnad från Heinz – mer än gärna öppnar upp om sitt liv. Genom denna lika oväntade som rörande relation kan hon få en mer fullödig bild av – och en djupare förståelse för – sin pappa.

Främst läser jag dock inte Lena Glasers debutbok som en berättelse om två Förintelseöverlevande. Jag läser den som en naken och smärtsam skildring av ett andragenerationsöde, om jakten efter ord i tystnader och efter fakta i det som ville bli bortsvept.

Hon landar själv nära denna slutsats i beskrivningen av Kate och Heinz som två sidor av henne: Den modiga och öppna, och den rädda och utsatta, med den ena som stundom måste försvara den andra. En brutal sårbarhet och transparens i dessa iakttagelser balanseras med en analytisk skärpa, vilket gör Kanske jude till en kraftfull läsupplevelse.

Ett exempel är familjefirandet av den judiska påsken, Pesach, som Glaser beskriver med orden: "Är det för att vi känner att vi inte har riktigt rätt till de här traditionerna, som vi inte vågar gå in för dem och lära oss hur man gör på riktigt? Så länge vi håller oss lite på avstånd och inte gör anspråk på att veta eller kunna, kan ju ingen anklaga oss för att begära tillträde till något som inte är vårt?"

Likt Margit Silbersteins Förintelsens barn (2020) rör sig berättelsen mellan generationerna med flyktiga blickar också mot barnens judiska identiteter och reaktioner. Som ett av dessa "Förintelsens barnbarn" känner jag djup tacksamhet för att den här typen av vittnesmål får finnas. Hur skulle en positiv judisk identitet hos oss vara möjlig utan den "stötdämpande" generationen, de som fick härbärgera rädslan hos en traumatiserad förälder?

Läs även: Adolf Eichmann var en extra ond byråkrat

Läs även: Himmlers massör var en hjälte