Det går inte att sluta läsa Bret Easton Ellis nya roman

Det verkar vara någonting med att återvända till Los Angeles som sätter Bret Easton Ellis kreativitet i rörelse. Redan i debuten Less Than Zero (1985) lät han den artonåriga huvudpersonen Clay återvända till staden för att fira jul med sina överklassvänner. Snart var Clay fångad i en härva av sex, droger, lögner, svek och våld. Sättet den unge debutanten, Bret Easton Ellis var då bara 21 år gammal, beskrev detta på chockade många, bland annat New York Times stjärnkritiker Michiko Kakutani som konstaterade att Less Than Zero var ”en av de mest störande romaner jag har läst på länge”.  

Ett tematiskt fokus på droger, sex, märkeskläder och våld kombinerat med ett distanserat, smått cyniskt berättarsätt har blivit ett signum för Bret Easton Ellis. Så även i romanen Imperial Bedrooms från 2010, där debutromanens Clay igen återvände till Los Angeles efter en tid i New York – fast 25 år senare. Huvudpersonen och hans vänner hade nu växt upp och gjort karriärer i filmindustrin. Men deras liv var fortfarande en härva av svek, lögner, droger, sex och våld.  

Med nya romanen Skärvorna är det på nytt dags att skicka en huvudperson till Los Angeles efter en tid i New York. Här finns samma bekanta överklassvärld av droger, själlöst sex och ultravåld. Men medan Imperial Bedrooms mest kändes som ett uppkok på gamla rester och en onödig uppföljning av debutromanen – är Skärvorna något helt annat. 

 För det första handlar den inte om Clay, utan om Bret Easton Ellis själv. Därmed inte sagt att detta är en självbiografi. Ellis är en mästare på dubbla lager, på att osäkra sin berättelse och att skapa en känsla av osäkerhet. Och det han berättar är lite för otroligt för att vara ”sant”.   

I Skärvorna skriver Bret Easton Ellis om hur han som vuxen kommer till Los Angeles för att skriva om de händelser som ägt rum under hans sista år på elitskolan Buckley prep school. Det var under den tiden han skrev sin debutroman. I inledningen till Skärvorna förklarar han hur han länge undvikit att skriva om detta, eftersom det är så störande och omtumlande för honom att minnas. Han får medicinera för att bli av med panikångesten över att dyka ner i minnena.  

Redan där har han etablerat en helt ny spänning som sedan ger romanen ett skrämmande sug. Det går inte att sluta läsa. Aldrig har Bret Easton Ellis skrivit lika snärtigt och elegant. Aldrig har han hållit spänningen så uppskruvad till max i kapitel efter kapitel. 

Han skildrar hur den unge Bret Easton Ellis kämpar med att passa in i skolan. Det gäller att köra en dyr bil, ha eleganta märkeskläder och en snygg flickvän. Bret har allt, men är samtidigt rädd för att kulissen ska rämna. Flickvännen är ett hetero-alibi som han är tillsammans med för att slippa komma ut som bög. I smyg har han sex med sina killkompisar, sina vänners pappor och andra män. Han simmar i poolen, tar droger och skriver på sin bok. Men när en ny kille börjar i klassen rubbas Brets värld.  

Robert Mallory, som den nya eleven heter, är snygg, intelligent och mystisk. Snart fattar Bret misstankar om att det är denne Robert som är seriemördaren ”Trålaren” som härjar i trakten och utför bestialiska mord. En av Brets närmaste vänner dödas – och precis som i andra Ellis-böcker är beskrivningarna av morden smått outhärdliga att läsa i sin kalla, precisa och oerhört detaljerade beskrivning.  

Bret börjar isolera sig från sina vänner. Hans drogintag och paranoia ökar. Givetvis är det detta som gör honom till en osäker berättare. Vad som är ”sant” och vad som existerar i hans febriga fantasier går inte att skilja på. Med detta grepp ger Ellis ytterligare spänning till texten.  

Autofiktionen lekte Bret Easton Ellis med redan i Lunar Park (2005). Nu excellerar han i denna lek. Inget går att lita på, allt är osäkrat. Även när inte så mycket händer – som när Bret simmar i sin pool eller åker på de ändlösa vägarna i Los Angeles – finns det en ödesmättad stämning i texten som faktiskt är den allra största behållningen med romanen. Vem som gjort vad, vem mördaren är och hur det ska gå för Bret och hans vänner är förstås viktiga pusselbitar. Men det är stämningen i boken som är den absoluta behållningen: den vibrerar av något mörkt, mordiskt och bestialiskt – som under en lång del av boken bara anas, ligger under ytan. 

Johan Nilsson har snabböversatt Skärvorna. Men att det gått fort märks inte i texten. Den är smidig och följsam och återger Ellis skarpslipade engelska utan att skava.  

Musiken är ständigt närvarande i texten. Den unge Bret åker på konserter, spelar in blandband och lyssnar i bilen och hemma. Låtar som ”Vienna” av Ultravox bidrar till den spöklika stämningen, som när huvudpersonen refererar till textraden ”this means nothing to me” för att beskriva avsaknaden av känslor och den djupa tomhet han upplever. The Specials ”Ghost Town” får bidra i beskrivningen av Los Angeles. Men Bret Easton Ellis använder också musiken för att understryka den glättiga, pastelliga åttiotalsvärld som dessa rika ungdomar lever i och låter dem dansa till ”Tainted Love” med Soft Cell.  

En läsare har faktiskt skapat en Spotifylista av alla låtar som nämns i texten. Enligt den är det 101 låtar, men jag misstänker att det kan vara fler. Så fullpepprad av musik är romanen. Det är nog därför jag också får en svensk romantitel på hjärnan när jag läser: Per Hagman (som ofta sagts vara Ellisinfluerad) och hans Att komma hem ska vara en schlager. Om Bret Easton Ellis hade velat hade han faktiskt kunnat döpa Skärvorna till ”Att komma hem ska vara en åttiotals-hit”.  

***

Läs även: Postmodernistiskt om Postverket

Läs även: Upplysningen är grejen