Det otäcka med terrorism är att det fungerar

När Hamas den sjunde oktober i fjol mördade nästan 1200 människor, våldtog ett okänt antal kvinnor och barn och kidnappade 253 personer, av vilka hälften fortfarande hålls som gisslan, genomförde de aktionen i enlighet med de senaste årtiondenas erfarenhet: terror fungerar.  

Större övervåld ger dessutom bättre resultat. Det är inte alls avskräckande, utan tvärtom något man kan tjusa människor med och väcka dem för sin sak. De vet det lika väl som IS, Islamiska Staten visste det. Det gäller att sprida sina dåd i sociala medier, för att locka folk att ansluta sig och för att skrämma sina fiender. Våld är glamoröst. Våldsverkare har karisma. 

Minns ni IS? Även kallat ISIS och Daesh. Islamiska staten som under några intensiva år i mitten av 10-talet bedrev massmord, slavhandel, folkmord, tortyr och annat i samma stil. Journalisten Jens Nordqvist skildrar i sin nya bok terrorsektens historia. Han beskriver dess framväxt, tragiskt möjliggjord bland annat av den amerikanska oskickligheten i kriget i Irak, där man gjorde sig till fiende med så gott som hela den inhemska eliten, istället för att inkorporera den i ett förnyat statsbyggande.  

IS-krigarnas dröm: Terror i det nya kalifatet är en saklig och överskådlig bok, utan djupare analyser men också utan aktivism som förvrider framställningen. Nordqvist har tidigare skrivit Al-Qaidas historia samt om det amerikanska kriget mot terrorn, är väl påläst och formulerar sig effektivt och informativt både om storpolitiska förhållanden och nyckelpersoner. 

Taktiken utvecklades i flera steg. Först var det bin Ladens ”flygplansoperation”, som fick USA att starta kriget mot terrorismen. Så kom al-Zarqawi, som var den som började filma när han skar huvudet av folk och spred det på sociala medier. Denne insåg också tidigt att det är en framgångsrik strategi att skapa kaos, och med en otrolig mängd terrordåd och mord i Irak bidrog han till att destabilisera det redan krigsskadade landet, för att bereda vägen för sin typ av islam.  

Men den som skulle gå längst, i alla bemärkelser, var Abu Bakr al-Baghdadi, som var djupt skriftlärd, doktor i islamiska studier och som skulle bli IS kalif – den förste kalifen sedan den siste osmanske sultanen efter första världskriget tvingades lämna Istanbul och Kemal Atatürk några år senare avskaffade titeln. 

Det genomfördes också flera terrorattacker i Europa av IS, hundratals personer mördades i Köpenhamn, Stockholm, Bryssel, Paris, Nice och så vidare. Nä, det är väl inte många som bryr sig så mycket om detta längre. Minnet av terrordåden och ihågkommandet av deras offer är sekundärt. Viktigare är avståndstagandet från ”islamofobi”. Det rapporteras knappt om flykting- eller snarare fånglägret Al-Hol, där det fortfarande sitter över 40 000 personer som är anhängare till IS, främst kvinnor och deras oskyldiga men rimligen djupt indoktrinerade barn. Vad gror i al-Hol? Nordqvist citerar apropå detta en jihadist med pseudonymen Abu Ahmed, som liksom al-Baghdadi under 00-talet satt i det amerikanska fånglägret Camp Bucca i södra Irak: 

”Abu Ahmed kallade fånglägret för en fabrik för jihadister och berättade för The Guardians reporter att ledare från en rad olika miliser och terrorgrupper i lugn och ro kunde ägna dagarna åt att lägga upp en ny gemensam strategi. ”Vi hade så mycket tid att sitta tillsammans och planera. Det var en perfekt miljö för oss.” 

Det otäcka med terrorism är, som sagt, att den fungerar. Den bryter sönder samhällen, skapar panik och gör det svårt att vara rationell. Den jihadistiska terrorismen under de senaste 20 åren har berett vägen för islamismen. Att ”ta hänsyn” till de känsligaste – och våldsammaste – muslimerna har blivit viktigare än att upprätthålla våra fri- och rättigheter, med yttrandefriheten som den mest trängda.  

Ända sedan Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie 1989 har de värsta och sämsta bland muslimerna konsekvent flyttat fram sina positioner, skyddade av religionsfrihet och vår rädsla för att vara islamofobiska, skyddade av alla de mänskliga rättigheter islamisterna i själva verket föraktar. De är experter på att anknyta till Västs dåliga samvete, formulera anklagelser om rasism och göra postkoloniala ”analyser” som friskriver dem själva från eget ansvar. Allt uppbackat av västerländska aktivistiska akademiker, tjänstemän och debattörer. 

Det är symptomatiskt att det inte är en forskare, och absolut inte någon islamolog, som skriver IS historia utan en journalist och författare. Någon gång gör Jens Nordqvist de garderade påståenden som alltid måste förekomma i texter om islam. Till exempel hänvisar han till Koranens fredliga budskap: ”Kalifatet var ett andligt slukhål där Koranens budskap om tolerans, kärlek och nåd kvävdes ihjäl.” Visst finns detta budskap, och vettiga muslimer framhäver det. Men det finns också ett våldsamt och rent ut sagt krigiskt budskap.  

Jihad har historiskt sett även varit erövringskrig, under såväl den arabiska som den senare turkiska expansionen – inte bara försvar. Han säger också att bara någon promille bland muslimerna stödde IS. Tyvärr är det fel. Återkommande opinionsmätningar visar förhållandevis högt stöd, eller åtminstone förståelse för terrorgrupper, inklusive IS. Det är en tragedi och ett problem som vi aldrig kommer att få bukt med utan att tala klarspråk om det. 

IS kanske inte behärskar något territorium i Mellanöstern längre, men deras idéer lever vidare och grupper som verkar i IS namn och anda är fortfarande expansiva och ytterst våldsamma, inte minst i Afrika. Nordqvists bok ger oss en värdefull genomgång av hur det gick till förra gången ett nytt kalifat upprättades, något som vi bör hålla i minnet när det händer igen, för det var garanterat inte sista gången en islamistisk terrorgrupp tog makten någonstans i världen.  

Förr eller senare borde vi väl lära oss något av historien. 

***

Läs även: Rasande roande om självhatet i väst

Läs även: Gripande om en stolt brottsling