Diktatur ska rädda världen

Behovet av en informerad, kritisk och öppen debatt om miljö- och klimathot och de omvälvande förändringar som behövs för en framtida hållbar utveckling är oomtvistat. Hur går det då när en av Sveriges mest kända filosofer, Torbjörn Tännsjö, ska bidra till att lösa miljökrisen? Tännsjö har under flera år flaggat för att han anser att "global despoti" är lösningen inte bara på klimatkrisen utan även hot i form av pandemier, konstgjord intelligens, krig, kärnvapen och ekonomiska orättvisor. I hans senaste bok Från despoti till demokrati utvecklar han resonemangen om hur katastrofhot kräver radikala lösningar.  

Lösningen som Tännsjö förespråkar kan sammanfattas så här: Hoten är så allvarliga att det enda som nu eller inom en snar framtid kan rädda mänskligheten är att ett slags global diktatur införs. Diktaturen ska få till uppgift att effektivt lösa miljö- och klimatkrisen, och övriga nämnda problem. Exempelvis ska världens ekonomiska resurser omfördelas så att skillnaden mellan de fattiga och rika utjämnas. Klimatflyktingar ska kompenseras. De rika ska konsumera mindre. Skattetrycket måste öka. Dessutom ska världsdiktaturen undanröja hot från AI, risken för kärnvapenkrig och andra sorters krig samt pandemihot. Nationalstaterna avskaffas och förvandlas till kommuner. Dessa ska vara autonoma – förutom med avseende på frågor som berör "fred, global rättvisa och en hållbar miljö" (p. 242). När det är löst kommer dessutom förtryck av minoriteter per automatik att upphöra.  

För att uppnå alla dessa mål tycks inte Kina utgöra något större problem i sammanhanget. Enligt Tännsjö är det väst och i synnerhet USA som utgör stötestenen – och, av de mindre staterna som nämns, Israel. Så hur införs denna globala despoti? Ett svar är genom en kupp. Och vad händer när despotin har löst alla viktiga världsproblem? Då ska alla på planeten få vara med och bestämma över varandra via ett "världsparlament som representerar olika politiska uppfattningar bland världens medborgare och som utser regeringen.” (p. 267). Men som sagt, det sker först när alla världsproblem kan anses vara lösta.  

Men finns det inte risk för att despotin bara fortsätter? Frågan behandlas bland annat i ett kapitel med titeln ”Aggressivt övertagande av någon otäck ideologi eller religion”. Tännsjö tar sig an problemet genom att diskutera med andra filosofer som han tycker kört fast i frågan. Lösningen, som Tännsjö kommer fram till, för att ta sig runt invändningar från exempelvis Immanuel Kant, är att bygga in en premiss i sin lösning för framtiden – den despoti som tar makten ska var "upplyst".  

Men är det verkligen motiverat att satsa på en så radikal lösning som despoti – eller diktatur som det också heter? Tännsjö säger själv att han inte är så kunnig i miljöfrågorna. Han säger att han gör som Greta – han litar på vetenskapen (p. 18). Det ska tilläggas att resonemang av det slaget – att man hävdar att vetenskapen är helt enig i komplexa frågor – inte är unika för Tännsjö. Det blir allt vanligare bland svenska filosofer, samhällsvetare och politiker, särskilt när den akademiska världen blir allt mer politiserad. 

Vid det här laget lär flera läsare ha förstått att "Från despoti till demokrati" lika gärna kunde ha hetat "Från proletariatets diktatur till kommunism." För det är denna marxist-leninistiska idé som Tännsjös plan mestadels är kalkerad på. Kapitalismen måste avskaffas. Därför krävs det revolution. Därefter ska proletariatet lotsa fram utvecklingen under ett slags övergångsfas fram till upprättandet av den kommunistiska samhällsordningen. Där delas ägandet av produktionsmedlen och samhällets resurser fördelas efter behov. Nationalstaten upphävs liksom alla samhällsklasser.  

För den som inte är marxist-leninist kan det te sig häpnadsväckande att någon försöker blåsa liv i idéer som tagit livet av tiotals miljoner människor, förtryckt miljarder människor, och som har lett och leder till irreversibla skador på miljön. Men i Sverige kan det fungera att publicera en skrift av det här slaget – i vart fall om de auktoritära idéerna lanseras från vänster.  

Självfallet är det inte förvånande att miljödebatten präglas av olika ståndpunkter som kan placeras på den politiska höger-vänsterskalan. Ohämmad marknadsideologi har utan tvekan lett till flera av de katastrofala tillstånd som nu råder på olika delar av planeten. Men auktoritära stater – i synnerhet de som gått under kommunistisk flagg har bidragit till problem i möjligtvis än större omfattning. Tänk bara på konsekvenserna av Lysenkoismen när den tillämpades i Sovjetunionen och Kina. Eller Sovjetunionens experiment med att vända vattenflöden i stora flodsystem, och miljöförstöringen i Kina de senaste trettio åren.  

Både auktoritära och demokratiska stater har bidragit till miljökriserna. Den stora skillnaden mellan systemen är att i länder som tillåter grundläggande demokratiska friheter kan medborgare protestera mot problem och hot som uppstår och fritt utveckla teknologier och ekonomiska lösningar för att lösa miljöfrågorna. Detta kommer inte ske i Tännsjös utopi. Men det ligger sannerligen i tiden att tänka som Tännsjö gör. Betydande delar av miljörörelsen har ensidigt bankat in budskap om att planetens undergång är nära. De kräver, likt Tännsjö, radikala förändringar nu. Folkviljan betraktas inte sällan som ett hinder. Därför är det inte förvånande att teknokrati – expertstyre alltså – har blivit ett populärt alternativ till demokrati i opinionen. Tännsjös bok illustrerar av det skälet något viktigt om vad som händer när övertygelsen om att apokalypsen är nära förestående blir mer utbredd i den politiska kulturen. Den enda vägen "framåt" tycks oftast bli den där det första steget är att avskaffa demokratin.

***

Läs även: Sten Widmalm: "Självcensur är ett problem, även för DN"

Läs även: Om det blir krig eller inte har blivit en värderingsfråga