Dunkla drifter på rymdfarkost

I det tack som föregår romanen De anställda skriver den danska författaren Olga Ravn att hennes bok inte existerat utan Lea Guldditte Hestelunds konst.  

Det är lätt att förstå varför. Konstnären Lea Guldditte Hestelund undersöker rum, kroppar och sexualitet i foton, bildkonst och skulpturer. Genom att blanda oväntade material som bland annat päls och läder med marmor laddar hon sina märkliga konstobjekt med en stämning som både är sexuell, fysisk och kroppslig med lika delar distans, sterilitet och något som kanske bäst beskrivs som utomjordiskt.  

Denna ambivalens mellan det sterila som krockar med det köttsliga skriver också Olga Ravn fram i sin roman.  

De anställda består av ett hundratal korta texter, ibland bara ett par rader långa, ibland ett par sidor. Läsaren får ta del av vittnesmål från en arbetsplats i framtiden, närmare bestämt det ”sextusende skeppet” som av oklar anledning varit tvungna att lämna jorden för att ge sig ut på en färd i universum.  

I rapporterna berättar de anställda om vad som hände efter att det sextusende skeppet hittade en ny planet, kallad ”Nyupptäckten”, och hur de bärgade en rad märkliga objekt från den.  

Dessa vittnesmål avges framför en kommitté, vars uppgift är att utreda vad som hänt. Efter att föremålen hämtades från ”Nyupptäckten” förändrades nämligen situationen ombord. Vissa i besättningen noterar en stark, lockande doft. Någon måste tvångsmässigt röra vid objekten, en annan vill ta dem i sin mun. Attraktionen som besättningen känner är både sexuell och könlös på samma gång. Det vetenskapligt sterila intresset korsas med dunkla drifter. 

De anställda är en spännande roman – trots det rapporterande formatet. Det är inte bara de bärgade objekten i sig som väcker nyfikenhet, utan också faktumet att besättningen inte till hundra procent består av människor. Snarare är det många som ser ut som människor, när de i själva verket är en slags robotar – eller ”människoliknande kollegor” – vilka tillverkats ombord.  

Vissa av robotorna ger uttryck för en dröm om att bli människor, medan andra knappt verkar veta vad de är för slags varelser. När sedan en del av dem börjar fantisera om att döda de verkliga människorna ombord ökar spänningen.  

Olga Ravn skriver fram en egen värld. Man behöver inte heller vara särskilt intresserad av science fiction, andra världar och resor i rymden (jag är det inte) för att njuta av denna bok. I sitt knappa, strama format ställer texten frågor som får mig att fundera på AI, framtidens arbetsplats och hela mänsklighetens framtid.  

Det kanske låter pompöst, men det är Olga Ravns sätt att gestalta som slår an något. Hon lämnar mycket utrymme till läsaren som får fylla i mellan raderna. I och med det får de stora frågeställningarna, som ibland bara antyds, ta större plats.  

Att de olika vittnesmålen inte har helt unika röster är nog högst medvetet. Kan man vara unik i en framtida, artificiell arbetsmiljö? Dessa korta intervjuprotokoll blir på så sätt till filosofiska utläggningar om vad det innebär att vara människa.  

*** 

Läs även: Feministisk film förtrollar Italien

Läs även: Myllrande om en försvunnen värld