Elis Sandbergs mirakelmedicin delade Sverige

Snille och envishet, så lyder valspråket i Smålands Akademi, och eftersom jag sitter på stol nummer två vore det om inte tjänstefel så i alla fall obetänksamt att förbigå Lex THX, Maria Josephsons bok om den karismatiske veterinären i Aneby, Elis Sandberg. En typisk smålänning, är jag rädd. Åtminstone var han envis, på sitt sätt även snillrik. Förmodligen hade han gjort lika stor succé som pastor i en pingstförsamling.

Elis Sandberg (1910–1989) torde vara välbekant för alla äldre läsare. Enligt en SIFO-undersökning på sjuttiotalet visste 91 procent av svenskarna vem han var. Knappast någon är lika berömd i dag. Han var ständigt på tapeten i kvälls- och veckopressen och anledningen stavades THX, den undermedicin han tillverkade av kalvbräss och lät injicera som bot mot snart sagt alla sjukdomar. Varje gång Socialstyrelsen förbjöd verksamheten växte folkmassorna som vallfärdade till hans klinik i Aneby.

Av Josephson, som kan konsten att berätta en historia, får vi veta att Sandberg tidigt intresserade sig för thymuskörteln och dess betydelse för immunförsvaret. En brådmogen man med huvudet på skaft; Sandberg etablerade sig i Småland som en av landets yngsta veterinärer och när hans äldre bror vid samma tid gick bort i tuberkulos började han söka efter ett botemedel. TBC var en fruktad folksjukdom på den tiden, och den drabbade även kor. Kunde möjligen thymuskörteln, även kallad bräss, ha med saken att göra?

Det var ingen dum hypotes. På lediga stunder inledde han ett omfattande forskningsprojekt som 1949 utmynnade i en doktorsavhandling på Veterinärhögskolan. Vid det laget var dock TBC ett allt mindre problem, främst på grund av penicillinet, varför Sandberg istället inriktade sig på den gåtfulla sjukdomen cancer. Han framställde ett thymusextrakt (THX) och testade det på en väldigt vissen kossa ­– som kvicknade till och repade sig.

Ryktet om kons mirakulösa tillfrisknande spred sig i stugorna, och eftersom det här var på femtiotalet när man inte var så petig med läkemedelsprövning och medicinsk etik, var det inte främst husdjuren man kom dragande med, utan sina egna problem. Cancer, diabetes, kärlkramp, magsår, migrän, astma och alla former av psykisk ohälsa – med åren kunde nästan vad som helst behandlas med THX. Stämningen i väntrummet liknades vid ett väckelsemöte.

Inom läkarvetenskapen tog man sig för pannan. De analyser som gjordes visade att THX var verkningslöst, punkt slut, men medlet var inte heller direkt skadligt och i lagstiftningen fanns kryphål. Rättegångarna blev många och dramatiska. Ett uttalande av Sandberg i Aftonbladet 1965 säger något om stridens kärna: "Här bedriver jag min jättelika hjälpverksamhet och så kommer det en liten tjänsteman från Jönköping och talar om åtal. Han måste vara styrd av herrarna i Stockholm."

Vid det laget hade doktor Sandbergs institut i Aneby tjugofem anställda som arbetade i tvåskift med att betjäna tusentals patienter, och filialer fanns i Tranås, Kisa, Högsby, Ödeshög, Mariannelund, Sävsjö, Vetlanda, Eksjö, Linköping, Motala och Nässjö. Nu bildades också Riksföreningen för thymusforskning, en aktivistisk patientförening som samlade in pengar i en krigskassa som typiskt nog hette Dackefonden. Signalen var tydlig: Här viker vi oss inte för överheten.

Journalisterna sprang benen av sig. Med Sandberg på löpsedeln steg lösnummerförsäljningen, delvis för att hela frågan om THX kom att spegla den eviga konflikten mellan stad och land, eliten och folket, vetenskap och tro. De radikala studenterna som ockuperade sitt eget kårhus 1968 var säkert nog så irriterande för denna överhet, men frågan är om inte Elis Sandberg och hans drabanter var värre. Inför valet 1976, när Socialdemokraternas långa regeringsinnehav bröts, var THX-lobbyn aktiv på den borgerliga sidan.

Lex THX är en mycket läsvärd bok. Dels är huvudpersonen själv en djupt fascinerande frälsarfigur, dels artar sig berättelsen till en exposé över den svenska efterkrigstidens första fyra decennier. Inte minst sjuttiotalet, när allt kulminerade, är väl beskrivet. Antroposofer och andra alternativtomtar skänkte ny legitimitet åt ovetenskapliga behandlingsmetoder, samtidigt som regelverket liberaliserades. Elis Sandberg förbjöds visserligen att behandla cancerpatienter och diabetiker, men världen är full av krämpor och när THX till sist 1987 godkändes som naturläkemedel låg fältet fritt.

Men då var allt redan över. Den palliativa vården hade långsamt blivit bättre samtidigt som Sandberg själv tacklade av, och när allt kommer omkring var det inte THX som fick folk att må bättre. Det var veterinären själv. Jerzy Einhorn, en av de utredare som konstaterade att medlet var verkningslöst, fortsatte ändå under många år att skicka sina läkarstudenter till Aneby – för att lära sig hur man bemöter patienter på ett värdigt sätt.

Ja, Elis Sandberg var obetalbar. En proper, bildad herre som var noga med titlarna och mindes alla patienters namn, som arbetade jämt och rökte flera paket cigaretter per dag, spelade poker med Lennart Hyland på nätterna och kunde bjuda hela personalen till Mallorca, medan resten av pengarna lades på fina bilar. Till vardags brände han runt i en mörkblå Chrysler, men i garaget stod även en Jaguar och en Volvo P 1800. Se där, ett riktigt snille. Breven till honom fyller hundratals hyllmeter i Riksarkivet.

Nej, uppretade smålänningar är inte att leka med. I Lex THX påminner Maria Josephson sålunda om att också Astrid Lindgren bidrog till regeringsskiftet 1976 då hon i satirens form invände mot att skatten på vissa av hennes inkomster var högre än 100 procent. Det tog skruv. Inte för inte hörde hon till grundarna av den envishetens högborg som heter Smålands Akademi.

Läs även: Djupt olyckligt par i döende överklass

Läs även: Ingrid Elams segertåg in på universiteten