”En av de mest skakande böcker jag läst”

Låt mig börja med att säga att detta är en av de mest skakande böcker jag läst. Sällan har missförhållanden som förekommer i vissa invandrargrupper i Sverige skildrats så naket och utan förbehåll. Om inte denna bok skakar om både opinion och politiker i grunden så är det något fel. Den ger nycklar för att förstå det postsovjetiska tillståndet, mentaliteten hos ryssar och framför allt de stora mängderna ryskspråkiga som lever i exil här i Sverige. Men den ger även perspektiv på andra grupper, inte minst delar av den muslimska diasporan i Sverige, som har band till de exsovjetiska republikerna på olika sätt. 

Boken Imperiets barn handlar om alla dem som kommer från alla de olika delarna av vad som en gång var det väldiga sovjetiska imperiet. Oavsett var personerna kommer ifrån, delar de det ryska språket och i viss mån den ryska kulturen, åtminstone i dess sovjetiska variant. Enligt uppgift i boken bodde det 2021 102 368 personer med sovjetisk bakgrund i Sverige, varav 23 455 kom från själva Ryssland och den minsta andelen från Centralasien. Dessa siffror har rimligen förändrats nu sedan det ryska anfallskriget mot Ukraina inleddes i februari 2022.  

Vid bokens tillkomst hade det kommit 27000 flyktingar från Ukraina, men, som ganska snart blir tydligt under läsningen, är det inte så lätt att veta vilka de verkligen är, vilken etnicitet de har eller var deras lojalitet ligger. De flesta verkar ha sin huvudsakliga lojalitet i den egna rena överlevnaden, och den är sannerligen inte enkel. Ryssar och ukrainare tvingas i Sverige också ofta bo i samma legala eller illegala baracker, hus och lägenheter. Bokens första avsnitt skildrar en helt osannolik kvinna: en gravt handikappad ryska som inte ens kan äta själv, men som ändå lyckas hålla sig gömd i Sverige och som fått hjälp av både tjetjener och ukrainare, samt mormonerna, som hon gick med i redan i Ryssland, för att få följa med på deras utflykter. Om hon vore en litterär figur skulle hon dömas ut som orealistisk, men här träder hon fram i full osannolik verklighet. Imponerande och förfärande. 

Bokens författare, ryskfödda Liza Alexandrova Zorina har en förunderlig förmåga att få även de mest hårdföra män att tala fritt: gangsterledare, klanherrar, islamister, gamla krigare, terrorister och småbrottslingar av alla de slag anförtror sig åt henne. Byggjobbare som sliter svart i landet och som ofta får stryk i stället för lön efter fullgjort arbete verkar det gå tretton på dussinet.  

Flera gånger måste jag pausa läsningen för att eländet blir för övermäktigt för mig. Inte bara den misär så många av personerna i boken lever i, med ständigt hotande våld från familj, arbetsledare, svartvärdar eller lånehajar, utan även det hot detta samhälle i samhället utgör mot Sverige. Hotet är både socialt, kriminellt och ett terroristhot som måste tas på allvar.  

Det finns historier i denna bok som påminner om sådant jag själv såg och hörde för tjugo år sedan, men då från delar av de latinamerikanska grupperna i landet: illegala arbeten, att byta pass med varandra, sälja arbetstillstånd och äktenskap för uppehållstillstånd och medborgarskap, att hyra ut en soffa och låta folk sova i skift.  

Men mina historier från början av 2000-talet förbleknar inför vad som berättas i denna bok. Omfattningen är så mycket större, våldet så mycket brutalare i dag. Det är svårt att inte bli nedstämd. Vår polis och vårt rättsväsende klarar uppenbarligen inte att hantera detta. 

En annan sak som jag förstod då, för tjugo år, sedan bekräftas av dessa berättelser: det är oftast eller alltid landsmän, eller åtminstone folk som delar språkgemenskap med en, som är de värsta och farligaste utsugarna. Visserligen kan svenskar i Saltsjöbaden eller på andra exklusiva orter, låta dessa papperslösa rättslösa jobba livet ur sig på deras altaner och i deras helkaklade badrum, men arbetena verkar i princip alltid förmedlas via landsmän eller åtminstone personer som behärskar både ryska och svenska – eller motsvarande spanska, arabiska, turkiska, kinesiska...  

För de människor Liza Alexandrova-Zorina skildrar är det ryska språket det huvudsakliga sammanhållande kittet. Erfarenheten av att vara en postsovjet är något flera av dem, inklusive tjetjenerna, som spelar en stor roll i berättelsen, är stolta över. De betraktar svenskar, européer, som kalla och dumma, till skillnad från de själva som visst kan vara brutala, men som också ställer upp på varandra. Förutom ryska är det islam som är centralt för många av dem, vilket gör att det skapats band mellan det sovjetiska imperiets barn och personer med turkisk, arabisk och annan muslimsk bakgrund.  

De avsnitt som skildrar muslimska pro-ryska organisationer i Sverige tillhör de mest häpnadsväckande. Här läggs inget tillrätta av författaren, som samtidigt inte fördömer, utan skriver kallt, klart och överlåter alla slutsatser och värderingar åt läsaren. Hon lyckas dra ur folk deras berättelser genom att vara öppen för dem, på ett sätt som är journalistiskt verkligen föredömligt. Som reportage är denna bok ett mästerverk. 

Det skulle behövas flera skildringar som denna, som rakt upp och ner och utan romantisering eller förskönande omskrivningar berättar om verkligheten som den är för alltför många som numera lever i detta land. Men det sitter nog långt inne. Det anses illojalt, alla berättelser kan avfärdas som anekdotiska och att lyfta på dessa problem, exempelvis med tvånget kring slöjan eller sålda äktenskap, uppfattas nog fortfarande som rasistiskt, då det inte gäller denna speciella grupp från det gamla Sovjetunionen. Men vi har stora och växande problem kring dessa företeelser som inte kommer att försvinna av sig själv och som vi någon gång kommer att bli tvungna att ta itu med, helst genom resonemang och på ett humant sätt; ju längre det förträngs desto större är risken att reaktionen blir våldsam och till och med på allvar rasistisk.  

Ingen som vill förstå vårt land och hur det ser ut under ytan kan gå förbi denna bok.

***

Läs även: Hon söker sanningen om sin ukrainska familj

Läs även: Den stötdämpande generationen