En stridsskrift till den djupa läsningens försvar

Först gången jag läste Bokens folk var det från en skärm. När sista raden var scrollad dröjde sig en känsla av lätt frustration kvar.  

Den andra läsningen var från en bok med pärmar. Hundöron veks, nya tankar antecknades. Mitt möte med Joel Halldorfs Bokens folk blev ett ofrivilligt exempel på det som är en av författarens grundteser: Att formatet aldrig är oskyldigt. Mediet och formen påverkar vår upplevelse av innehållet.  

De flesta skärmar, till exempel min, är inte konstruerade för djupläsning, utan lockar ögat till en skannande, otålig och mer distanserad läsning. 

Joel Halldorf är kulturskribent och professor i kyrkohistoria. Bokens folk är en kulturhistorisk exposé över läsandets och skrivandets betydelse för mänskligheten. Det är samtidigt en stridsskrift till den djupa läsningens försvar. 

Här samlas ett stimulerande vetande, mest andras men också författarens eget. En stor del av Joel Halldorfs resonemang utgår som väntat från medieteoretikern Marshall McLuhan och hans berömda fras "the medium is the message". På svenska brukar det översättas "Mediet är budskapet" vilket tyvärr både grumlar och förfular McLuhans mening Halldorf gör den första gesten till McLuhan redan på sidan 15.  

Aningen oväntat väljer han att inte berätta den ofta återgivna historien om tryckfelet. McLuhans epokgörande bok Understanding Media: The Extensions of Man kom ut 1964. Några år senare gav han, tillsammans med den grafiska formgivaren Quentin Fiore ut en bok som på ett friare vis ville gestalta den redan berömda tankefiguren. Den nya boken skulle heta just "The medium is the message" men när den kom från tryckeriet hade den fruktade tryckfelsnissen härjat. På omslaget stod "The medium is the massage". Genialt! lär McLuhan ha ropat. Den felstavade titeln öppnade för produktiva ordlekar och tankebefrämjande associationer. I massans tidsålder masseras våra hjärnor av medierna.  

Det är just knådningen som är ledmotivet i Bokens folk. Den öppnar så vackert med kapitelrubriker som "Kunde Jesus läsa?" Det är Jesus som kommunikatör som intresserar Halldorf. Mannen från Nasaret skriver i sanden för att visa att visa att det finns alternativ till för evigt inhuggna teser.  

Halldorfs vandring längs bokens historiska vägar är stimulerande, ibland bestänkt av humor, någon gång pretentiös, men alltid lärorik. Nya tekniska revolutioner, nya sätt att läsa och förstå texten, jaget och världen. I klostrens skriptorier kontemplerades orden, tryckpressen drev reformationen, i borgerskapets salonger och kaféer växte de demokratiska idéerna.  

Ett avsnitt med stor lyster handlar om tidningarnas betydelse för den borgerliga offentlighetens framväxt. I London fanns det i början av 1700-talet över 3 000 kaféer som förutom kaffe, te, choklad också erbjöd tidningar. Med tiden blev också svenska kaffestugor viktiga rum för läsning, diskussion, debatt. Stockholmskaféet Runan erbjöd 1878 nära 40 olika tidningar. Tidningen, med nyheter och åsikter blev ett format som drog upp ramarna för en demokratisk logik.  

Med den digitala revolutionen splittrades tiden, rummet, handlingen. Ögat lärde sig en annan läsning, som gav en annan tillfredsställelse. För tio år sedan lade en vuxen svensk cirka en timme om dagen åt tidningar och böcker. I dag blir det bara hälften, enligt den statistik Halldorf återger. Andelen tonåringar i åldern 17–18 år som dagligen läser ur en bok eller tidning minskade från 23 till 8 procent mellan 2012 och 2020.  

Det är djupläsningen som trängs ut, den där vi försjunker i texten, men samtidigt förblir koncentrerade och närvarande. Halldorf lutar sig främst på läsforskaren Maryanne Wolf när han beskriver de neurologiska processerna som skiljer skummande och scrollande från den djupa, möjligen kontemplativa, läsningen. I hjärnan finns zoner för syn och tal men inte något som kan kallas läscentrum. När vi tolkar text kan hjärnan lockas att göra avancerade kopplingar och verka på nya vis, vilket är grunden för såväl empatiskt som kritiskt tänkande. Läsning med djup sträcker hjärnans plasticitet till det yttersta, enligt Wolf (och Halldorf). Men förmågan måste hållas i gång. Utan regelbunden träning riskerar den att förtvina. 

I dag slåss stora drakar om vår uppmärksamhet. Med avancerad psykologi får de oss att rastlöst röra oss mellan olika informationsströmmar i stället för att stanna i en bok. Här formuleras det bärande tesen i Bokens folk – att förlusten av djupläsning är själva hjärtpunkten i den moderna krisen. 

En teoretiker som betytt mycket för resonemanget är George Steiner. Han varnade tidigt för konsekvenserna av bokens utdragna döende. Steiner drömde om ett samhälle med det han kallade "houses of reading", berättar Halldorf. Det är särskilda hus avsedda för läsning, där det bjöds tystnad och möjlighet till koncentration. Sannolikt skulle läs-hus kunna bli en succé idag. 

I först delen ger sig Bokens folk ut på djupt och spännande vatten med frågor om kopplingen mellan vardagen, orden och livets existentiella dimensioner. Den ansatsen försvinner någonstans på vägen. Det är som om kyrkohistorikern Halldorf lämnar över tangentbordet till kulturtyckaren med samma namn. Ju närmare nutiden vi kommer desto snabbare blir andhämtningen i Halldorfs bok. De avslutande kapitlen som handlar om de digitala ekosystemen, hade förtjänat ett mindre förutsägbart och mer uppdaterat och prövande resonemang kring postdigitala villkor och möjligheter. 

***

Läs även: Vad händer när djupläsningen går förlorad?

Läs även: Det enda som hjälper är att tvinga barnen läsa klassiker