En brokig skara 1900-talsfilosofer

Om du traskar in på en bokhandel, nästan vilken som helst, kommer du att se en handfull böcker om filosofiska och litterära kvartetter och kvintetter. Gruppbiografin är en genre med många förtjänster: om man vill förstå en viss tankeströmning hjälper det om man skildrar den i sitt sammanhang. Det hänger såklart på att gruppens medlemmar faktiskt kände varandra, eller på något sätt hade med varandra att göra.  

Wolfram Eilenberger har istället försökt sig på något synnerligen djärvt: han har skrivit en gruppbiografi om fyra filosofer som inte ingick i någon grupp – på sin höjd bodde de i samma stadsdel eller studerade vid samma universitet.  

Hans bok Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933-1943 handlar om Ayn Rand, Simone Weil, Hannah Arendt och Simone de Beauvoir och hur de bemötte totalitarismens årtionde Det är en synnerligen brokig grupp, men Eilenberger ser deras valfrändskap i att samtliga enligt honom försökte utreda frihetens villkor och individens relation till samhället.  

Förvisso blir det ibland något krystat, men Eilenberger lyckas belysa ett par intressanta kontraster och likheter. Bokens kanske främsta förtjänst är författarens sinnrika kommentarer: Beauvoirs skildring av Nazityskland, till skillnad från Arendts klarsynta kritik, “är fortfarande ett slående exempel på hur anmärkningsvärd filosofisk vakenhet kan förenas med nästan total blindhet för politiska realiteter.”  

När boken börjar har Rand (1905-1982) lämnat Ryssland och sin familj – som en god egoist har hon inga bekymmer med att klippa banden och lämna kvar föräldrarna i fattigdom – och rest till USA. Hon har flytt från bolsjevikernas kollektivism, och blivit övertygad om att sann frihet innebär att leva endast för sitt eget självuppfyllande. Samtidigt utforskar Simone Weil (1909-1943) i Paris hur man finner frihet genom att leva och verka för andras bästa.  

Simone de Beauvoir (1908-1986) för en mer vällustig tillvaro än Weil; hon tar sig, genom intellektuellt trevande, sakta men säkert fram emot insikterna som kommer bli grunden till hennes feministiska verk Le Deuxième Sexe. Hannah Arendt (1906-1975), som har flytt Hitlers Berlin, har också hamnat i Paris. När hon studerade hade hon nazistiske filosofen Martin Heidegger som professor (och älskare) – kanske inte ett frihetligt föredöme – men hon kommer snart att förfina en klassisk republikansk frihetsfilosofi.  

Eilenberger skriver initierat om mellankrigstidens tankeströmningar och Paris kulturliv. I och för sig har han inte mycket nytt att säga om Beauvoir och hennes relation med Sartre. Få med intresse för filosofi kan ha undgått att höra om hur Sartre och Beauvoir höll hov på Paris kaféer och låg med varsin strid ström beundrare, men sådana historier tål att upprepas.  

Tyvärr är Eilenberger mer hemmastadd i Europas kulturhistoria än i Amerikas. Det märks bland annat när han skriver att “den tyskfödde journalisten och Nietzsche-översättaren Henry L. Mencken” tillhörde Rands intellektuella krets. Mencken föddes förstås i Baltimore och signerade sina texter “H.L.” inte “Henry L.” Ett smärre faktafel? Visst, men ett talande sådant.  

Till skillnad från Mencken var Rand ingen skicklig humorist. Hennes “ganska humorbefriade verk,” skriver Eilenberger, livas endast upp av hennes make Franks “torra kvickheter” – vilket ju måste innebära att Rand egentligen var en ännu större torrboll än vad man skulle tro när man fluktar igenom hennes verk.  

Eilenberger strör sådan kritik lite här och var i Frihetens lågor, men ger inga kraftiga kängor. Han behandlar genomgående kvartetten med lite för mycket vördnad, som om var och en var en förstklassiga tänkare. Men deras tankegods inte är förenliga, så en eller fler måste ha haft fullständigt fel. Det finns helt enkelt ingen som gillar och håller med både Rand och Weil, säkert inte ens Eilenberger. Men han porträtterar de fyra som frihetens profeter och visionärer och undviker implikationen att minst en av dem är en falsk profet.  

“När människor tror att andra är deras främsta dygd,” skriver Rand, “har de bara två alternativ: att göra vad andra tror (slaviskt) eller påtvinga andra sin tro för andras bästa.” På sådana hafsiga syllogismer bygger Rand sin filosofi. Tanken att trossatser kan förmedlas genom övertygande snarare än påtvingande verkar inte ha slagit henne, ej heller möjligheten att folk tvivlar mer än de tror – för vem ger sig i fatt med att påtvinga andra något man själv inte är säker på? Men tvivel var Rand helt främmande. Hon hade en selots visshet.  

Filosoferna har till stor del ignorerat Simone Weils tänkande, skriver Eilenberger, vilket man inte kan påstå när det gäller Arendt eller Beauvoir. Det beror gissningsvis på Weils spirituella mysticism. För henne består filosofin inte av rationellt utmejslade slutsatser, så hennes tankegods kan inte “förkunnas intellektuellt.” Dessutom kan hennes lära endast förstås av en liten skara uppburna tänkare – inte för inte var Weil en platonist. Det här kan nog också förklara hennes popularitet: för visst finns en lockelse i tanken att man själv ingår i en exklusiv krets.  

Albert Camus kallade Simone Weil för århundradets enda stora själ. Det berodde inte, skulle jag tro, på hennes idéer utan på hennes person. Hon levde sitt liv helt enligt sina principer. Lönen skänktes till fackföreningar och nödställda, och Weil behöll endast så mycket hon behövde för mat och hyra. ”Det syns tydligt”, sade hon till Beauvoir när de träffades som studenter i Paris, ”att du aldrig har upplevt riktig hunger.” Liggande på ett engelskt sanatorium, endast 34 år gammal, påskyndade hon sin död genom att vägra äta så länge som folk i ockuperade Frankrike fortfarande gick hungriga.   

Det finns, trots Eilenbergers mödor, långt fler saker som skiljer kvartetten åt än som förenar dem. Deras flammor brann inte i samma mörker. Hyfsat välbemedlade Rand tillbringade trettiotalet i säkerhet i USA, medan Arendt befann sig i prekär exil i Frankrike. Beauvoir behövde inte bry sig särskilt mycket om de tyska ockupationsstyrkorna – hon kunde leva sitt vanliga parisiska caféliv utan större bekymmer.  

Men var och en i kvartetten gjorde sig besvärlig på sitt eget sätt. Exempelvis gick Arendt till frontalangrepp mot nationalistisk sionism, inte särskilt populärt efter Förintelsen. De ställde till med oreda och var obekväma, i bästa bemärkelse.  

***

Läs även: Dunkla drifter på rymdfarkost

Läs även: Rapport från en mångfaldskonsult