En lite för smart roman

Frida Isberg har knappt ramlat över 30-strecket (född 1992), men beskrivs redan som en av Islands mest betydande författare. I hemlandet har hon åtnjutit prisregn för sin lyrik och sina noveller, 2020 blev en av hennes titlar nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris, och i fjol tilldelades hon Per Olov Enquists pris för sin debutroman Märket.  

Det är denna roman som nu, två år efter releasen i hemlandet, har nått svenska läsare genom Arvid Nordhs utmärkta översättning för Norstedts. Mottagandet här har varit blandat. Dagens Nyheter kallar den exempelvis ”makalös”, medan Aftonbladet anser den vara ”grund och teflonartad”. Åsiktsdiskrepansen är inte överraskande. Det står snabbt klart för mig att Märket inte är en roman som låter sig placeras i någon liknöjd gråzon. Här är det För eller Emot som gäller. Älska- eller Hata-knappen som triggas. (Det är därför du ska föreslå den i bokklubben!).  

Handlingen är förlagd till framtidens Reykjavik, dock kan romanintrigen med lätthet projiceras på Stockholm såväl som vilken i-lands-storstad som helst. Isberg har skickligt balanserat sina fantasyinslag – en vardag med hologram, projiceringar och AI-receptionister – med det verkligt brännande temat: samhällspolariseringen.  

På kort tid har människor delats in i två lag av ”märkta” och ”omärkta”. De förstnämnda har klarat ett empatitest, de sistnämnda har kuggat det. Genom testet, som bland annat visar gråtande och skrattande barn, anser sig ledande psykologer kunna avläsa om en person lider av brist på moral (visar psykopat-drag) eller inte. Konsekvenserna av märkningen blir kännbara när samhället vänder de ”omärkta” ryggen – vissa fastighetsägare bestämmer sig för att bannlysa dem som hyresgäster, bankerna för att inte bevilja dem lån, affärer för att neka dem inträde, och så vidare.  

Samtidigt förskjuts de etiska gränserna när skolor börjar testa sina minderåriga elever, och när det visar sig att den speciellt framtagna ”empatimedicinen” som ordinerats åt de ”omärkta” är skadligt beroendeframkallande.  

Isberg låter läsaren följa fyra personer som direkt eller indirekt drabbas av märkningens, och därigenom samhällets, innersta och mest pyrande konflikter. Den genomgående frågeställningen anspelar, likt Karin Boyes dystopi Kallocain (1940), på individens frihet i relation till samhällets bästa, och vem som egentligen kan avgöra vad detta ”bästa” är. I handlingens horisont väntar den stora folkomröstningen som ska fastställa om märkningen blir obligatorisk eller inte. Hållningen i frågan splittrar inte bara kollegiala relationer i fikarummet, utan också äktenskap och familjer.  

Isberg är lika knivskarp i den stora rörelsen mellan stat och människa som i det lilla och mellanmänskliga. Att hon är poet märks i ett vitalt och nytänkande språk. Att hon intresserat sig för filosofi under universitetsåren lyser igenom i de halsbrytande och etiskt ifrågasättande resonemangen. För när psykologi-makthavarna får alltmer makt, och klappar sig alltmer för bröstet, görs det tydligt att empatibegreppet som sådant blir föremål för ett nytt sorts makt-lingo som verkar både exkluderande och splittrande.  

Jag skulle inte kalla romanen makalös, men likväl intressant och genomsmart. Och det är nog tyvärr mitt i detta genomsmarta som jag börjar klippa med ögonen och scrolla på mobilen. Juryns motivering till Per Olov Enquist-priset hjälper mig att sätta ord på känslan: ”Det stilistiska handlaget imponerar, varje mening har något att tillföra, varje replikskifte omskapar stämningen i rummet.” Och det är just det där ”stilistiska handlaget” som ger ”varje mening något att tillföra” som till slut tröttar ut mig. 

***
Läs även: Salman Rushdies nya är ett sprudlande fyrverkeri

Läs även: Romantiserar gangsterrappen gänglivet?