En ovanligt ljus undergångspoet

Det är någonting med löven i Bruno K. Öijers lyrik. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag hörde honom läsa något om löv. Det var också då jag fick upp mina ögon och öron för svensk poesi på allvar. Mellan två rockband på Hultfredfestivalen stod plötsligt en svartklädd, solglasögonbeprydd man med hatt och framförde sin dikt ”Lät dom ligga” och inget var sig likt efter det.  

Jag gick genast och köpte Bruno K. Öijers Samlade dikter när jag kom hem efter rockfestivalen (en samling som nu kommer i ny och uppdaterad utgåva, som täcker åren 1973–2014). Då steg lyrikjaget in i en ”generation döda höstlöv som kört loppet” på Amsterdam Avenue i New York. Den tematiska blandningen av höst, hopplöshet och den stora staden gjorde stort intryck på mig som melankoliskt svartklädd tonåring. Men givetvis handlade den smått chockerande upplevelsen också om Bruno K. Öijers scenpersona: han läste inte, han mässade med nasal östgötska, han räknade takten, viskade och väste. Han kändes farligare än Hultsfredfestivalens alla samlade rockorkestrar.  

När Bruno K. Öijer nu i sin senaste diktsamling Växla ringar med mörkret, den första på tio år, åter skriver om höstlöven är tonen en helt annan. Storstaden är långt borta och anslaget är snarare nostalgiskt återblickande – än självförbrännande. I dikten ”Asfalterade hjärtan” får höstlövens doft stå för en tillbakablick mot de tidiga och annars något hotfulla skolåren (skolvägen slingrar sig “som en giftig orm”). Men löven står för en trygghet i barndomshemmet igenom doften i det höstlöv han ”hittat och burit hem till sin säng”. 

Visst antyder diktsamlingens titel Växla ringar med mörkret att Bruno K. Öijer fortfarande är nere med mörkret, men det är inte lika sotsvart som tidigare. I dikten ”Börjat slipa” handlar det återigen om en barndom och om hur det är litteraturen, konsten och musiken som kan få den unga poeten/konstnären/musikern att ta sig ur samhällets konformitet. Och i dikten ”Tre röster” hyllar han sina egna litterära hjältar från förr. Efter citat från Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Gunnar Ekelöf konstaterar Bruno K. Öijer kort att ”det räcker så / resten är bara anteckningar i marginalen”.  

Som ofta är fallet med en diktsamling av Bruno K. Öijer, slås jag av hur unik han är i den svenska litteraturen. Även om det handlar om barndomsskildringar, naturromantiska beskrivningar eller en redogörelse för verksamheten med The Guru Papers, det fanzine som Bruno K. Öijer en gång i tiden började skriva för, har han en egen ton. Att han vet om detta skulle kunna göra honom uppblåst och svår att ta till sig. Men så är inte fallet. Kanske är det för att han, som han skriver i titeldikten, ”inte ställt [s]in klocka efter tidsandan” utan bara kör på. Att han inte bryr sig, utan letar ”apelsiner i äppelträdet” som det heter i dikten ”The Guru Papers 1972–1975”. 

Visserligen finns det strofer där han tar sig själv på för stort allvar. Som i den korta Descartes-referensen där han inte bara skriver fram sig själv, vilket varit helt i sin ordning, men också läsaren - genom att använda ett vi som pronomen: ”jag skriver / alltså finns vi till” - . Men jag förlåter honom det. För när han i höst står på en scen och eventuellt viskar, mässar och väser fram just den dikten, kommer det inte att gå att avgöra om han menar allvar fullt ut, eller om han bakom sina mörka Ray-Bans ser på oss med en ironisk blick.  

Och även om Bruno K. Öijer skriver magiskt vackra dikter är det ju förstås på en scen han ska upplevas.  

*** 

Läs även: Lysande bokslut av Paul Auster

Läs även: Knausgårds huvudkaraktär är ett svåruthärdligt svin