En stor poet bosatt i en hjälplös människa

Om jag vore en oförlöst själ i limbo och erbjöds ett jordeliv i Gunnar Ekelöfs skepnad – så skulle jag tacka nej. Icke-varat är att föredra framför det gatlopp av komplex, självömkan, förödmjukelser, fixa idéer, suporgier, hemlöshet och penningbrist som blev poetens lott. Man kan tänka sig en Ekelöf-dikt på temat: ”För jag valde att icke vara…”

För dem som fötts långt senare skall det sägas att Ekelöf under ett par decennier hade kultstatus i svenskt kulturliv. Överklasspojken med den sofistikerade utbildningen och den raffinerade möbel- och prydnads-smaken, blev den store modernisten och surrealisten. Beundran för honom kände i vissa läger inga gränser, och många dyrkade honom mer som vishetslärare och tänkare än som poet.  

Hans leverne rimmade illa med denna image. Jag minns ännu hur de vuxna, under viskningar och huvudskakningar, nämnde hans senaste galenskaper och blamager. Långt innan jag visste vem han var, så visste jag vad Ekelöf var. Han var en röst på en grammofonskiva. Jag förstod förstås inget av det han läste upp, men stämman kopplades oförglömligen till ett visst stämningsläge: återhållen ångest, monotoni. Ibland stegrades tonen, och han lät ett ögonblick som en arg förälder.  

Att det bakom rösten dolde sig ett poetiskt snille blev en senare upptäckt. Och att det bakom den unika rösten och de sällsamma orden dolde sig ett så upprivande slagfält av omöjliga motsägelser, av subtil visdom parad med barnsligt oförstånd och känslomässig inkompetens, har jag inte riktigt förstått förrän nu, efter sexhundra sidors grundkurs, i  Jesper Högströms biografi  Minnet och rädslan, över klassikern som blev modernist-ikon. 

Jag började med Högström bok efter att ha avverkat ett formligt Vasalopp till biografi, Steven Kotkins tvåtusen sidor långa (hittills!) biografi över Stalin. Man kunde ha gissat att en så filosofiskt lagd skribent som Kotkin skulle ha gjort några rent tematiska kapitel: om massmord, ekonomi, personkult, Lenin. Men allt behandlas under efterhand och undervägs, i samma kronologiska flöde. Metoden ger mindre utrymme för intellektuella djupdykningar, men är å andra sidan bättre underhållning för lekmannen.  

Högström går till väga på samma sätt i sin summering av livet Gunnar Ekelöf. Vi är med dag för dag. Högt följer på lågt som i ett fotbollsreferat. Ibland händer inget särskilt, plötsligt händer det mycket. Någon gång anmäler sig tanken: ”Vill jag veta också detta om Ekelöf?” Vissa litteraturintresserade ogillar så renodlat biografiska metoder [”biografisk” blev ju ett skällsord under poststrukturalismens högsommar, som Ekelöf slapp uppleva]. Litteraturens hemligheter, menar de, bör dyrkas upp med ”teori”, under jakten på ”strukturer” – ett begrepp med vetenskaplig klang men oftare en täckmantel för vidskepelse.   

Högström motstår frestelsen att bringa alla Ekelöfs hejdlösa motsägelser på någon övergripande formel. Bilden av honom blir som i en sprucken spegel eller ett kubistiskt porträtt, förskjuten och skev, men inte mindre levande för det. Det är svårt att tänka sig ett mer motspänstigt stoff än detta, och det står tidigt klart att den idealiska finalen, där liv och dikt harmoniskt belyser varandra, inte står i mänsklig makt.   

Högströms förra bok, Jag ville skriva sant  – Tora Dahl och poeterna på Parkvägen var såvitt jag förstått resultatet av ett sidospår som öppnat sig under författarens Ekelöf-forskningar. Den var ett sällsynt lärorikt och engagerande stycke svensk kulturhistoria, full av dramatik och närbilder av våra största författarheroer i deras glans, förnedring, självupptagenhet och småaktighet. Redan där skymtade tydligt gipset under guldet i min Ekelöf-bild. Den bokens ljusgestalt var Tora Dahl, mindre rikt begåvad än de slarviga bohemer som gästade henne på Parkvägen, men en större människa.  

Om Ekelöfs liv var en slängkarusell mellan kontrasterande sinnesstämningar, litterära attityder och beteenden, så blir också läsningen av detta liv därefter – en omtumlande upplevelse. Ingen människa går jämt upp, men nästan allt Ekelöf gör, tycker och tänker gör han ackurat tvärtom vid andra tillfällen, ibland samma vecka. Ekelöf, när tillfälle ges till konformism, också i rimliga frågor, anmäler förhinder. Någon enstaka gång, som i harmen över det ryska anfallet på Finland, hamnar han i majoritetslägret – efter att tidigare ha bagatelliserat både diktatorer och kampen mot dem. Han är den fulländade motsatsen till Woody Allens Zelig, kameleontmannen som lånar färg från sin omgivning – för Ekelöf var det viktigare att tänka olikt än att tänka rätt.  

Inte sällan vill man säga ifrån och upphöja sig till domare över poeten, hans pretentioner på offerstatus, hans demonisering av modern, hans elakhet och hans förfelade umgänge med kvinnor. Men så försonas man av en gudomlig formulering, en blixt av humor eller en strimma av klokhet och överblick mitt i det hypersubjektiva jag-projektet. Och ibland blir han plötsligt så snäll, som de hårt prövade kvinnorna vid hans sida gripna noterar.  

Ekelöfs bästa dikter har något majestätiskt, djupsinnigt och kontrollerat över sig. Också paradoxerna och det obegripliga bär den stora konstens prägel. Han är bevars inte det första snille som rest odödliga tempel men själv levat i ruiner. Det är dock sällan man får fenomenet så ingående och obarmhärtigt belyst som i Högströms välskrivna och medryckande berättelse om en stor poet, bosatt inne i en hjälplös människa, ofta stadd i yttersta förnedring.  

Men i slutkapitlens detaljerade beskrivning av den grymma ekelöfska dödskampen slås läsaren av spontan beundran och medkänsla för mannen, tapper och stoisk under bombardemanget av plågor och besvikelser. 

***

Läs även: Överlistade SS för att vittna om Auschwitz

Läs även: Revolt mot en livslögn