En svart cykelstjärna bland alla vita

Marshall ”Major” Taylor (1878–1932) växte upp bland vita pojkar i USA i slutet av 1800-talet. Hans pappa var anställd av en rik, vit familj och Marshall lekte med den jämnårige sonen i familjen. De blev bästa vänner. Sonen fick som tonåring en cykel av sin pappa. Eftersom Marshalls föräldrar inte hade råd med en cykel såg den rika familjen till att även han fick en egen ”stålhäst”. Han älskade sin cykel och älskade ännu mer att cykla snabbt. Sedan rullade det på, bokstavligen talat. Redan i övre tonåren började han tävla. 

Taylor var en self-made man och en amerikansk dröm. Kom från enkel, fattig bakgrund – men blev efterhand rik. Kämpade emot fördomar och förtryck – men fick till slut erkännande av den vita cykelvärlden; 22 år gammal var han världsmästare. Och han överlevde denna riskfyllda sport där dödsolyckor var vanliga. Fick resa över hela världen och beundras av massorna. Sedan glömdes han bort. 

Major Taylor skrev dock själv ner sin historia i slutet av 1920-talet, och nu är den är nyutgiven: The fastest bicycle rider in the world. The true story of Americas first black world champion. Som litteratur är boken kanske inte så märkvärdig, den består främst av referat av olika cykellopp, inte sällan i form av långa tidningscitat, troligen saxade ur Taylors eget pressarkiv. Men hans egna reflektioner och minnen är värdefulla. Om rasism – men även öppenhet. 

”Han är mycket vit för att vara en svart man” (”He is very white for a colored man”), skrev man i en tidningsartikel om Marshall Taylor år 1900, i vilken han beskrevs som blygsam, konservativ och kyrklig. Taylor tävlade inte på söndagar och varken rökte eller drack. Då, när han var 22 år gammal var han god för hisnande 25 000 dollar (som motsvarar över 5 miljoner kronor idag) och redan gift.  

Taylor mötte rasism och blev ibland hotad av andra cyklister. Men i till exempel Frankrike togs han väl emot. I Sydstaterna försökte många tävlingsarrangörer stoppa honom, och i San Fransisco blev han inte serverad på restaurangerna. Fula knep i loppen var inte ovanliga, vassa armbågar och tjuvsmällar. Ibland ”boxade” andra cyklister in honom i loppen så han inte kunde ta täten. 

Andra tog ställning. ”Han måste behandlas som en mänsklig varelse, med alla mänskliga rättigheter”, kunde en tidning skriva, som klagade på att andra tävlingscyklister hade dragit raskortet, vilket ”strider mot konstitutionen, och är oamerikanskt och osportsligt.” 

Så han saknade ändå inte försvarare i denna rasistiska tid. I ett ledarstick 1898 konstaterade skribenten att ”kan en svart man cykla lika bra som en vit så bör ingen heller hindra honom att uppvisa denna förmåga”. Själv konstaterade Taylor att publiken alltid hyllar vinnaren – oavsett hudfärg. 

Våren 1868 hölls världens första dokumenterade cykellopp. Det skedde i en park i Paris, så cykeltävlandet föddes i Frankrike, och än idag är världens mest kända cykellopp sannolikt Tour de France. 

De så kallade sexdagarsloppen som inleddes på 1870-talet var särskilt krävande. Man cyklade på en inomhusbana sex dagar i sträck för att hinna med flest varv på denna tid. Det var snarare ett test av uthållighet, smärttålighet och prestationsförmåga än cykling. Tanken var att cykla fram till vilodagen – den sjunde dagen. 

Åren kring 1900 var sporten enormt populär i USA. Man kunde tävla i inomhuscykling året runt, och man kunde dessutom enkelt ta betalt av åskådarna, vilket var svårare vid utomhuslopp. Det gjorde att tävlingscyklisterna kunde tjäna tusentals dollar. Olyckor var vanliga, liksom droger som kunde hålla cyklisterna vakna. Vissa cyklade ihjäl sig. 

En bidragande faktor till entusiasmen för de krävande cykeltävlingar åren kring sekelskiftet 1900 var tidens heroism. Detta var upptäckarnas och uppfinnarnas tidevarv. Det gällde att utmana elementen, göra vad ingen annan gjort, cykla längre och snabbare än någon annan gjort (en världsomcykling på 774 dagar genomfördes under slutet av 1890-talet av en skotte vid namn John Foster Fraser). Sven Hedin och hans resor i Centralasien var lika mycket en exponent för tidsandan som de unga galningar som cyklade flera dygn i sträck – eller varför inte de flygande bröderna Wright som tidigare faktiskt varit cykelhandlare? Världen var i förändring och tidens hjältar strävade efter det nya och utmanande. 

Redan som 18-åring var Marshall Taylor proffs och 1898 och 1899 satte han hela sju världsrekord i kortare distanser som kvartsmilen (den anglosaxiska milen alltså), det vill säga 400 meter, liksom i 2 miles, 3,6 kilometer. Han tävlade i hela USA, i Australien och i Europa, och det var på den milen (1,6 km) som han var som allra bäst. Han drog enorma åskådarskaror. Han kallades den ”svarta cyklonen”, det ”cyklande undret” och liknande av pressen. En av Taylors stora fans var president Theodore Roosevelt.  

När han var 32 år gammal drog han sig tillbaka, och beräknades vara god för uppåt 100 000 dollar. Han dog i en hjärtattack i Chicago, 53 år gammal – ensam och bortglömd. Sedan förblev han bortglömd. Bilens succé, särskilt i USA, sopande undan intresset för cykelsporten. 

Men i slutet av 1900-talet invigdes en Major Taylor Velodrome i Taylors hemstad Indianapolis i USA. Sedan dess har intresset växt; museer om honom har öppnats, gator har fått sitt namn av honom, statyer har rests – allt till Majors minne. Det har till och med skrivits sånger om honom. 

Hans liv låter som en Hollywoodsaga, och har en tydlig en dramaturgisk båge – så jag hoppas filmen kommer snart. 

Han avslutar sin bok med ett dussin ”don´ts”: Rök inte, undvik billigt godis, var inte uppe för sent. Det allra sista rådet visste han själv nog mer än de flesta om: ”Don´t forget the practice of good sportsmanship.” 

Henrik Höjer är fil.dr. i historia och författare till bland annat Frihet på två hjul. En bok om cyklingens historia (Mondial 2021).

***

Läs även: Älven som väsen och som symbol för exploatering

Läs även: En lite för smart roman